- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
80

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - Om unga qvinnors bildning och uppfostran - Snöblommorna af Onkel Adam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mogna till fulländning, men man vakte sig likväl
för att vilja uppfostra konstnärinnor, utan det
dertill erforderliga anlaget, ty detta har vanligen
ett förfeladt lif till följd. Men framför allt vänje
man flickorna från de äro små vid en nyttig och
icke ensidig verksamhet; – högre själsutbildning må
icke hindra dem ifrån att deltaga i husliga göromål;
endast ett fruntimmer, i besittning af den förra,
men också förtrogen med de sednare, kan emotsvara de
anspråk, som den bildade mannen är berättigad att
hysa gentemot den bildade qvinnan. Derigenom, att
hon vet besked i hushållet, har hon ännu ingalunda
blifvit till köksa, ty endast den osköna handlingen
tillkännagifver det osköna ståndet.

Förstode blott hvarje flicka, hvarje fru klart och
tydligt sin kallelse, sin lefnadsuppgift, skulle
månget blifva annat och bättre än det nu är. Framför
allt skulle de beflita sig om saktmod, enkelhet och
tålamod såsom de dygder, hvilka utgöra en qvinnas
skönaste prydnader, samt för en lycklig sammanlefnad
äro alldeles nödvändiga, ty der friden flyktar, tager
också lyckan ett slut; men i hvarje hem, i hvarje
familj är det qvinnornas pligt att upprätthålla frid
och endrägt samt icke, hvilket tyvärr ofta nog händer,
i stället utså tvedrägt och split emellan de närmaste.
Förstode de denna sin lefnadsuppgift, skulle de
eftersträfva att lyckliggöra andra, det må nu vara bror,
syster, make eller barn, samt i dessa dyra väsens lycka
söka och finna sin egen. Men är ett fruntimmer så olyckligt
att stå alldeles ensamt, alldeles lemnadt åt sig sjelft,
skall hon visserligen nödgas umbära den högsta lyckan,
men likväl icke helt och hållet glädjelös framsläpa sin
tillvaro, så vida hon har ett öppet öga för naturen och
ett varmt hjerta för den stora menniskofamiljen, åt hvilken
hon kan samt måste egna sin kärlek, sina omsorger och sina krafter.

*


Snöblommorna.

Skizz af Onkel Adam.


Det var så kallt i den lilla stugan; ty snön,
som förut legat som en skyddande vall mot väggen
åt norr, hade sjunkit tillsammans och det drog
in genom springorna. Visserligen klenades de alla
förliden höst med lera och mossa; men detta hade
fallit bort – och nu drog det – och dessutom var mor
sjuk, mycket sjuk och så hade hon ingen annan som
skötte hushållet än lilla Hanna, som bara var fem
år gammal. Det var en klen hjelp, det tycker man;
men i den fattiges stuga brådmognar barnet och lär
sig snart att hjelpa sig sjelf och andra. Lik svalans
unge, lär det sig tidigt att nyttja sina egna vingar;
ty detta är vilkoret för att det skall kunna komma
ur boet. Således var lilla Hanna en god hjelp. Hon
hemtade bleckkrukan full med vatten vid skogskällan,
hon plockade samman vindfälle i skogen – hon blåste
eld på brasan i spiseln och matade henne sedan med
qvistar och ris, och det var äfven hon, som läste för
sin mor i skymningen de vackraste böner hon lärt;
ty innantill kunde hon icke läsa, det förstås; men
bönens ord hade hon fästade i sitt minne och bönens
föremål i sitt hjerta. Nu hade Hanna, sedan hon
väl nedbäddat sin mor och läst stugudörren, begifvit
sig till skogen för att samla vindfällen. Hon orkade
icke med några grofva och tunga trästycken; men
desto flitigare bröt hon sönder grenar och qvistar
och gjorde en bundt deraf, men mycket behöfdes dock
att hålla eld der hemma och bördan blef tung. Och så
vandrade hon i skogen, hvilande sig allt emellanåt
på sina gamla hviloställen, af hvilka en ihålig ek
var det förnämsta, medan man der till och med hade
tak öfver hufvudet.

När man så der hållit ut hela långa vintern, så är det
första tecknet till vår förtjusande roligt, och lilla
Hanna hade således redan flera dagar spejat efter att
få reda på någon hvitsippa å tufvorna; men förgäfves;
men nu när hon som bäst satt och hvilade sig i sitt
skogspalats, fick hon se en hel massa hvitsippor,
yppiga och glänsande, titta upp ur den gröna vallen,
som nyss blifvit blottad från snö, och genast var
färdig att blomma.

Hanna skyndade sig att plocka en hel hop blommor och
gladde sig åt huru dessa skulle fröjda hennes stackars
mor der hemma.

Hennes lilla beräkning slog in. Hon lemnade sin mor
en bundt blommor och började sjelf att syssla vid
spiseln; ty man var dock hushållets lilla hjelpreda
och kände sitt värde och tyckte sjelf, att man var
duktig och gladde sig oändligt åt att vara klok –
ja så klok som gammalt folk; men denna klokskap kom
varm och lefvande ur ett friskt hjerta, under det
att de äldres, förtorkad och spröd, skjuter fram på
beräkningars eländiga planteringar.

Hon såg dock med fröjd att mor, så blek, så matt och
så sjuk hon var, ordnade blommorna till en krans och
att läpparna rörde sig liksom då hon gjorde bön. Hon
tycktes välsigna hvarje blomma.

Men nu gnistrade brasan i spiseln och lilla sumppannan
stod på; ty kaffe skulle man ha, fastän det bestod
af brända brödkanter; men det var brunt och varmt –
och detta var nog för en dylik kaffebjudning. Men när
så Hanna kom med den lilla spruckna koppen, husets
enda porcellinspjes, fylld med den bruna soppan,
sade modren: "Nej Hanna! jag behöfver intet, men du,
stackars barn, du, som har ett långt lif framför dig,
behöfver allt. Jag vill gifva dig allt hvad jag eger –
återtog hon utmattad, allt, allt – Gud välsigne dig
nu och i all evighet, tillade hon och satte den lilla
kransen på barnets hufvud. Du har plockat vårblommor
åt din mor – men jag skall i himmelen, dit jag snart
går, plocka åt dig igen och med hvarje blomma, hvarje
liten fröjd, som springer upp ur den kalla jorden,
sända dig en välsignelse.

Hon föll tillbaka utmattad på den torftiga bädden,
och flickan, med sin krans på hufvudet, lutade sig
ned och gret. Hvarför, visste hon icke så noga;
men hon måste gråta och äfven måste hon bedja; men
ledsen var hon icke.

Och då hon slutligen såg upp, hade hennes mor
inslumrat och sof så tyst, så tyst – barnet kunde
ej höra henne ens andas; men desto lugnare sof hon –
desto mera krafter skulle hon samla. Men hon sof så
länge, så länge, och då smög sig Hanna ut och sprang
rätt öfver skogen till gamla mor i granntorpet –
och gamla mor följde med henne hem till skogen. Mor
sof ännu; men gamla mor sade att hon var död – död
just nu, när vårsolen som vänligast tittade in i
skogen.

*



Så snäll den lilla flickan är, sade prostinnan – hon
omtalade, att Hannas mor gått bort för att plocka
vårblommor under snön, till tack för dem Hanna gaf
henne. Det tror hon fullt och fast på. Hon lefver
nog – säger hon, hon lefver, ty mor sade aldrig en
osanning och hon lofvade att plocka vårblommor åt
mig. Käre min gubbe! jag har tänkt något.

"Och hvad då gumma?"

"Jo, vi ha inga barn och ..."

"Och så vill du taga upp lilla Hanna?"

"Ja – hon är så "viss" så småförståndig och så snäll
att – och dessutom – har du sett ett par ärligare
ögon? Har du sett ett gladare leende eller någonsin
funnit ett fattigt barn, som med så gladt mod och utan
klagan ser in i framtiden. "Mor plockar vårblommor
under snön åt mig", detta är hennes hopp, hennes
ankargrund, hennes kraft och mod."

Och lilla Hanna blef upptagen i prestgården och blef
("så underliga", sade mor i granntorpet, "äro Herrans
vägar") hållen som barn i huset. Men hvarje vår
blef hon liksom orolig och ville ut för att plocka
de första sipporna för att skänka sin nya mor –
prostinnan. I hennes barnasinne stod

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:40 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1864/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free