Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - En utflygt från Stockholm till Trondhjem af en Officer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jemtlands rikdom ligger i detta läns stora barrskogar.
Men här, liksom öfverallt i vårt land, afbrukas de oförståndigt,
och starkare allt efter som behofvet af trävaror i den
öfriga verlden tilltager. I sjelfva verket hyser jag ej
betänkande att anse skogshushållningen för vår vigtigaste
ekonomiska fråga, i synnerhet som det är fullt bevisadt, att de
klimatiska förhållandena bero derpå. Beslutar man sig ej
för att införa en regelbunden skogshushållning, torde den dag
ej vara allt för aflägsen, då dessa nordliga trakter äro
förvandlade i öde stepper.
En ordnad skogshushållning, genom hvilken en
kommande generation skulle bevaras från att frysa ihjäl, anser
man dels för allt för kostsam, dels håller man den för ett
ingrepp i eganderätten, hvarföre endast vid kronans skogar
ett ordentligt system kommer till användning. Mig synes
det vara en rättighet på samma gång som en pligt för
lagstiftningen, att icke tillstädja den enskildes obegränsade
förbrukning af ett dylikt storartadt kapital, en tygellöshet, hvilken
i framtiden kan slå landets välfärd djupa sår, de redan
befintliga oräknade. Låtom oss, för att anföra ett exempel,
tänka på Island. Det hade en gång de herrligaste skogar
och var ett fruktbart land. Hvad är det nu?
Må man ej heller förgäta den talrika skogsfågel, hvilken
bygger i våra nordiska skogar, och hvaraf massor hela 60
milen och deröfver föras ned till Stockholm.
Qvinnan i yttersta norden, som ingalunda saknar täckhet,
utmärker sig genom ett öppet, obesväradt väsen! Det
förtroliga du höres ofta emellan individer af båda könen,
men derföre må icke främlingar inbilla sig, att större
förtrolighet lätt kommer till stånd. Hvad norrländskan gifver, det
är gifvet: gränsen öfverskrides endast i mycket få fall.
Den duk, landtqvinnan vecklar flera gånger omkring
pannan, låter ansigtets form icke framträda efter önskan, men de
milda, blå ögonen och det ofta utomordentligt hvita, fina
skinnet förfela icke att göra ett angenämt intryck.
Gästfriheten i Jemtland var och är väl ännu i dag stor.
Köper man sig en häst och gör en resa, herbergeras menniskor
och djur af de hederliga landtboerna, ju längre desto
heldre. Något om betalning törs man ej nämna.
Högst märkvärdiga äro de under den korta sommaren
från fjellen nedkommande lemlarne. Det råttlika djuret mäter
till svansen, som är öfver en half tum lång, omkring fem
tum. Skinnet är rostbrunt, med oregelbundna svarta fläckar
och af temligt fin beskaffenhet. I smala, parallela, möjligast
rätliniga tåg utvandra de milliontals, visa sig omkring åtta
till fjorton dagar och försvinna sedan, enär de under försöket
att simma genom Storsjön till största delen omkomma. De
föda sig af flera slags örter, renmossa o. s. v. och den
skada, de förorsaka, är icke obetydlig. Jag har mången
gång med blotta käppen inom kort dödat flera hundra.
Jag återgår ännu en gång till ögonblicket för vår
ankomst i Östersund. Gamla vänner emottogo oss så gästfritt,
att jag, som förestod kassan, under de åtta dagarne af vår
vistelse ingenting annat depenserade, än de vid afresan
vanliga drickspenningarne. Sex middagar voro vi gäster hos
åtskilliga privatpersoner, hvilka i afseende på värdskap för ingen
del läto provinsens gamla rykte komma på skam, och de två
andra dagarne deltogo vi i festliga middagar, som man var
artig nog att gifva för oss. Den ena föranstaltades af
borgerskapet och qvarstår lifligt i minnet, särskildt genom det
vänliga sätt, hvarpå min fars förtjenster under en tidigare
förvaltning, framhöllos. Den andra dinern gafs, en den
herrligaste sommardag, af jemtländska officerarne, på Frösön. På
eftermiddagen uppställdes truppen i parad och sedan följde
bal. För att sannolikt rätt lifligt erinra min far om hans
egna vanor, ljöd plötsligt, under det alla som bäst under
full musik öfverlemnade sig åt dansens nöje, larmsignal.
Alla störtade ögonblickligen bort, truppen var straxt
uppställd och i den praktfulla sommarnatten marscherades framåt.
Efter en timma blåstes till "återtåg" och icke länge derefter
var balen åter i full gång.
Redan några dagar förut hade den engelska reskamraten
tagit afsked af oss. Hans mål var ett genom dess laxfiske
berömdt ställe vid Norriges sydvestkust. Som en äkta
son af Albion hade han denna sommar, i stället för
en direkt fart från England, ansett lämpligare att
först passera Kattegat och Sundet, följa Östersjön
upp till Sundsvall, genomresa Sverige vid betydlig
bredd och klifva öfver Kölen, för att på denna
genväg ändtligen nå det gifna målet. Af honom lärde
jag emellertid, huru man genom ett kallt duschbad
på morgonen stålsätter sig mot dagens tryckande
sommarhetta. Min far hade valt Throndhjem, den gamla
kröningsstaden, till mål för sin resa. Der skulle
ett stort landtbruksmöte hållas. Resan dit, som vi
tillryggalade på en, af min far anlagd, beqväm väg,
förkortades genom sällskapet af länets höfding och
hans älskvärda familj.
Resan fortsattes genom den behagligaste nejd. Sköna
ängar omvexlade med dyster skog, i hvilken dock eken
icke mera fanns, och klara, blå sjöar. De spridt
liggande gårdarne gjorde genom deras snygghet
samt solida byggnadssätt ett angenämt intryck,
och i ett patriotiskt hjerta väckte tanken, att
hypotheksföreningar och privatbanker ej bidragit
dertill, en viss känsla af stolthet.
Att under de sista soliga Junidagarne resa öfver
fjellet, som skiljer Sverige och Norrige, är i
sjelfva verket ganska interessant. Och en dylik
resa är icke numera som fordom förenad med stora
ansträngningar; den kan tvertom tillryggaläggas i
stora resvagnar, om också backarne på norska sidan
äro utomordentligt branta. Oss var lyckan beskärd
att redan följande dagen uppnå den dal, som bildar
ingången till bergen. Dessa erbjuda här en imponerande
anblick med deras statliga löf- samt barrskogar, och
med förtjusning inandades vi den uppfriskande luft,
som på morgonen doftade ifrån dem. Vid ett välbyggdt
hus, liggande på en herrlig äng och nära en sorlande
bäck stannade vi samt bjödos vänligt på kaffe af
tulltjenstemannens familj. Vi emottogo anbudet och
stannade tills friska hästar hunnit framskaffas. Långt
aflägsnad från närmast boende bildade menniskor, hade
familjen gjort allt, för att i möjligaste mån inom
sjelfva hemmet hålla sig skadeslös för det ensamma
lif, till hvilken den var dömd. Framför allt glädde
oss de många i matrummet stående, i full blomstring
varande krukväxterna. De bildade en vacker kontrast
mot de vackra, men alltid små fjellblommorna. Efter
ett hjertligt afsked fortsattes resan till norska
gränsen, eller det på högsta spetsen af berget
befintliga hållet Skallstugan.
Allt högre och högre,
om också blott småningom, stiger vägen. Furor och
granar aftaga städse mera i storlek och nedtryckas
till oansenliga buskar, under det att björken ännu
stannar qvar. Till slut upphör, på grund af bristande
solvärme, all växtlighet. På två ställen nödgades vi
också att stiga ur vagnen, emedan stora snödrifvor
gjorde hästarnes arbete allt för besvärligt. Under
vintern, vid dåligt väder, har en sådan resa sina två
sidor, ty måhända kan man komma vidare, men måhända
också alls inte.
Vi uppnådde ändtligen Skallstugan och funno en god
måltid, hvilken var på förhand beställd. Frågar man, huru
sådant kunde låta sig göra, upplyses, att den omkring fem
mil långa vägen öfver fjellet är temligt liflig, så att det
önskade lät anskaffa sig.
Vi sågo framför oss ett af de berg, som tjena lapparne
till bete för deras renar, och
sammanträffade i Skallstugan med en lappfamilj sjelf.
Renarne lefva uteslutande af den så kallade
renmossan, hvilken de under vintern förskaffa sig
genom att med fötterna skrapa undan snön. Lappens
hund håller hjorden tillsammans, likt fårhunden,
dock är hans område ett mycket större, enär en
renhjord kringsprider sig öfver en högst betydlig
areal. Renmossans näringskraft är mycket ringa,
den växer blott lågt och finnes ej öfverallt.
Renen är ett vackert djur och för lappen alldeles
oumbärligt, enär dess kött och mjölk tjena honom till
föda samt huden till kläder. Det kött, som öfverstiger
egna behofvet, säljer han, fastän det är alldeles
förträffligt, till billigt pris för att anskaffa sig
sin älsklingsdryck, bränvinet, eller måhända för att
köpa sig ett magskärp af ylle. För öfrigt har han
till och med om vintern ingen annan beklädnad än en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
