I ro vi suto alla
Och gladdes åt vår frid;
Då höres plötsligt skalla
Ett rop om blodig strid:
En röfvarhop från söder
Vill härja Danas strand;
Det gäller våra bröder,
Det gäller nordens land. “Friskt mod, du brödraskara!“
– Jag höjde då min sång –
“Du skyr ej någon fara;
Du mött den mången gång.
Om än med blanka svärden
En dust du pröfva må,
Du gladt mot hela verlden
För hemmets härd skall gå.“ “Låt södern hvässa pilar
Mot dig med blodig lust.
Låt östanstormens ilar
Nå, hotande, din kust;
– Hvem sviker då? Hvem tror du
Vill vålla dig den sorg?
– Än Holger Danske bor ju
I gamla Kroneborg.“ “Och Dovrefjellen breda
Sin famn emot dig gladt,
Dess folk till strids sig reda
I sina skogars natt;
Sitt blod med ditt de blanda
På fosterbröders sed,
Och fädrens höga anda
Ger kraft åt deras ed.“ “Och se hit öfver vågen,
Här är ock fränders land;
Med samma fröjd går hågen
Från oss till Danmarks strand.
Då brödren invid randen
Utaf ett bråddjup står,
Ack! gladt vi räcka handen:
Hans nöd är äfven vår.“ Så sjöng jag. – Men bedragen
Jag blef uti min tro;
Ty den har kommit – dagen,
Som stört vår broders ro.
Germaners hot förtrycker
Re’n Danas son, så båld,
Och ingen bytet rycker
Utur den fräckes våld. Hvar är den stolta fanan,
Den gula och den blå,
Som förr på hjeltebanan
Sin lagerkrans sågs få?
Hvar äro våra bröder,
De tappra Nores män?
– Ack, medan systern blöder
De alla dröja än. Britannia, du höga,
Som hafvets spira för,
Vänd österut ditt öga.
Om andras nöd dig rör;
– Se Danas folk begråter
Förluster, många nog;
– Kom nu och gif det åter
Det rof, du en gång tog! Men nej! – du blicken vänder
Med afundsjuka blott
Mot gamla Seinens stränder,
Der du ej herrska fått.
På vunnen skatt du hvilar,
Din riddartid är flydd,
Och Ivanhoe ej ilar
Till den förtrycktas skydd. Så får du ensam strida,
Du förpost i vår nord,
Får se din ovän skrida
Framåt på fädrens jord.
Dock vike fruktan fjerran!
Den, sjelf ståndaktig är,
Han får ock hjelp af Herran,
Som segrens konung är. Stå stark, du ädle hjelte,
Som förr du alltid stod;
Spänn om dig kraftens bälte,
Behåll ditt gamla mod!
– En hand, kring svärdet knuten,
Som förs för en idé,
Inom sig håller sluten,
Mins det, en hel armé. Förtalet ses väl smyga,
Att utså tvedrägts band;
De lömska orden flyga
Så snabbt från strand till strand.
Re’n diktad är en saga,
Som ikring landet gått,
Att Sveas son vill draga
Om Danas tegar lott. Hur lögnens korpar sjunga,
O, lyss dock ej derpå!
Svek bor på deras tunga;
De jubla endast då,
När hatet tvedrägt föder
Och vännen slår sin vän;
Men ack, hur kärlek glöder
De aldrig anat än. Väl statsklokheten väger
Nu våra öden så:
“Den, öfvermakt ej eger,
Bör ej i striden gå;
– Nej, låt banditen mörda
Din granne vid hans härd,
Du eljest sjelf kan skörda
Ett hugg utaf hans svärd.“ – Dock – än i våra bygder
Det finnes käcka män,
Som vörda fädrens dygder
Och främst bland alla den,
Att icke fegsint dröja,
Men gå med ädel harm
Mot hvem som vågar höja
Sin hand mot vännens barm. De minnas sina eder;
O ja, de skynda re’n,
Att hinna edra leder
Vid kanonadens sken.
En hvar för Dannebrogen,
Af hjertats fria val,
Vill segra eller trogen
Gå ned i dödens dal.
| 
