Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - En skola i gamla tiden - Margareta Hvitfeldt af S. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
peruken. Genom en förut anordnad mekanism drages nu då och
då i ett snöre, hvarigenom peruken får en rörelse uppåt, som
om den ville lyfta sig och öfvergifva Höffdings hufvud. Genom
topprasande öfversättningar af Virgilius har han emellertid
fått tillräcklig anledning att brumma, och han tager flera
gånger med begge händerna åt hufvudet.
— “Sannerligen för Gud“, säger han, “är det icke som
hvart hår på mitt hufvud skulle resa sig öfver er förvrängning
af de klassiska fraserna, ni djefla ungar.“ – Begge
klasserna ha länge roligt åt perukens rörelser. Till slut hinner
spektaklet sin kulmination, derigenom att peruken plötsligt far
upp i luften medelst snöre och en trissa. En förfärlig
prygelscen blef den dagen slutet på akten.
Skolan hade en rikedom på traditioner om föregående
upptåg i detta skådespel, hvarvid bland annat förekom, att
pojkarne hade tagit “näflingar“ på förhand såsom aflat för
kommande synder.
Rosenkilde och hans medspelande kommo sedermera upp
i “mästerklassen“, der komedien fortsattes i en något finare
stil med konrektorn eller magistern, såsom han kallades. Denne
kom alltid in i klassen uti en styf, gammaldags drägt med
peruk och afrundade hörn på rocken samt två urkedjor med
berlocker, som dinglade långt ned på byxorna. Han satte
fötterna mycket utåt och förde sina platt utsträckta och med
sämskskinnshandskar beklädda händer mycket sirligt, under
det han med värdighet helsade åt ömse sidor. Rosenkilde
hade fått fatt i en aflagd, gammalmodig habit, som tillhörde
magistern. En dag visade sig lärjungen i skolan uti denna
välkända drägt, kostymerad alldeles som magistern, med håret
friseradt o. s. v. Derjemte var han så ypperligt målad i
ansigtet, att han nästan kunde förvexlas med sitt studsande
original, när de stodo midt emot hvarandra i klassen. Rosenkilde
kunde äfven härma såväl rösten som den riktiga minen,
och den improviserade komedien. “De begge magistrarne“
blef utförd med så mycken värdighet och finhet, att blott den
allmänna munterheten deröfver blef ogillad och på några straffad,
medan skådespelaren blott blef tillsagd att gå hem och
kläda om sig samt gjorde en lysande “sortie“.
Undervisningen i mästerklassen meddelades ej blott af
rektorn, utan äfven af konrektorn, som hade förvärfvat sig
öknamnet “magister Ptro“, derigenom att en skälmaktig
lärjunge en gång hade öfvertalat honom att sätta sig upp på
den häst, som lärjungens föräldrar hade skickat i stället för
vagn att hemta magistern med, då han skulle straxt efter
feriernas början göra ett besök i lärjungens hem på landet.
Hela skolan var högst nyfiken att se hur den lärde mannen
skulle taga sig ut på en orolig häst, och nästan halfva staden
var vittne till ungdomens munterhet, då den stod uppställd i
leder för att helsa magistern till häst. Med hälarne i sidorna
på hästen höll han sig fast vid sadel och mahn, under det
han ville med värdighet besvara de många helsningarne, men
i stället oupphörligt måste ropa ptro! ptro! för att hejda den
ystra hästen.
Den sirlige magistern var mycket rädd för åskan och
visste icke något annat råd mot denna, sades det, än att krypa
ned under sängkläderna. Så mycket är säkert, att när
lärjungarne någon varm sommardag önskade sig ledighet från
skolan, så rullade de på vinden med stora stenar och
frambragte en så förvillande teateråska, att magistern i stor oro
gaf dem lof och skyndade sig, som man trodde, till de
beskyddande sängkläderna i hemmet.
Efter en eldsvåda i staden var han äfven rädd för eld
och uppmärksam på hvart oroande ljud. Man ville äfven veta,
att han blef för döden, när han förmärkte något buller i
magen. Ingen af dessa svagheter lemnades obegagnad. En
temligt varm vårdag, då det ej hade varit eldadt i skolan,
hördes ett besynnerligt ljud inne i den ofantliga kakelugnen.
Genom ett par yttranden bland gossarne blef tanken på eldsvåda
nu så lefvande hos magistern, att han plötsligt sprang
åstad och öppnade kakelugnsdörren. Det slog inga lågor emot
honom, men det susade dock liksom med vingar omkring hans
peruk, och orsaken till ljudet kom i dagen. En flock
kalkoner flög ut ur kakelugnen och måste medelst klappjagt drifvas
ut ur skolan.
En eftermiddag bleknade magistern hastigt, medan han
satt i katedern; han tyckte sig bestämdt höra det våldsammaste
morrande, hväsande och grymtande i sin mage. Han
sprang ned från den stora katederstolen och upptäckte, i viss
mån till sitt lugnande, att det rysliga ljudet kom från
tomrummet under katedern, der man hade inspärrat en hund, en
katt och en gris.
Magistern dog 1802, men hade fem år dessförinnan med
förskräckelse sett sin död annonserad i tidningarne med det
vittnesbördet, att han var “innerligt saknad af sina disciplar“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
