Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 3. 1864
- Margareta Hvitfeldt af S. B.
- Tvänne hem af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtroende, hvarmed det sker, blifvit väckta af den
kärleksfullaste tillit till hennes ädelmod. Till ett
hårdt och egoistiskt hjerta hade en sådan bön aldrig
blifvit ställd, lika litet som den kunnat utgå från
ett, hvilket blifvit danadt i den isande atmosfer,
som det förra sprider omkring sig. I hans likpredikan
heter det; "Man hörde aldrig eder, hårda ord eller
lättsinnigt tal gå öfver hans läppar och han tålde
det aldrig af andra. Emot sin ädla moder var han en
lydig son och gjorde henne aldrig mot. I umgänget
med jemnlikar, var han fin, vänlig och uppriktig; mot
sin hofmästare var han tillgifven, förtroendefull och
hörsam; mot alla vänlig och höflig."
Efter allt detta synes oss, som ett stort misstag legat
till grund för den oblida dom, hr Holmberg nedskrifvit.
Slutligen och till sist vill han också lägga henne till last
att hon haft "husbondekastet öfver sin man". Detta är
naturligtvis en ytterligt ömtålig punkt för känslor
i allmänhet, och tillräcklig för att inge dem en
panie. Besynnerligt nog söka de aldrig orsaken till
ett dylikt förhållande hos sig sjelfva. De säga väl:
"Den stackars mannen står under toffeln", men de tiga
med: "Vore han icke en stackare, stode han ej under
toffeln." De låtsa icke veta att det är slafvarne
som skapa tyrannerna. Den man som inger sin hustru
aktning och vinner hennes förtroende åt sina moraliska
och intelligenta egenskaper har intet "husbondekast"
att frukta. Hvad särskildt fru Margareta angår,
lemnar anklagaren den beskyllningen lika obevist
som alla de öfriga, och då ingen kunskap om hennes
husliga förhållanden kommit efterverlden till del,
måste vi från trovärdigheten i de öfriga punkterna
sluta till den, som kan finnas i denna.
Såsom husbonde emot tjenare och underlydande visar hon
deremot ett mildt sinnelag, i det hon uttryckligen
i sitt testamente förbjuder, att bönderna på hennes
gods måtte blifva "tribuliret" eller besvärade
med tyngre arbete och pålagor, än de under hennes
tid varit. Af allt detta, och då man betänker, att
hon uppsatte sitt testamente tjugo år före sin död,
således icke med ögat på den öppnade grafven och med
tanken på en sista botgörelse, till försonande af
begångna brott, måste vi i henne se den lika ömma,
ädla och upphöjda qvinnan, som välgörande testatrisen,
och låta de skuggor, hvilka illviljan, villfarelsen
eller lättroheten kastat öfver hennes minnesbild,
sjunka ned som en dimma öfver stoftet, under det vi
hoppas, att både hon och hennes belackare redan länge
inför en högre domstol ståndat sin rätt och vunnit
den nåd, till hvilken vi dock slutligen måste fly.
Hon skref sig vanligen, såsom följande facsimile
visar, Margaretha Hvitfeldt, salig Thomas Dyrie.
 |
| |
S. B.
*
Tvänne hem.
En ruskig Novemberafton för några tiotal år tillbaka
skyndade en ung, välväxt man om tretio år med hastiga
steg genom de krokiga och illa stenlagda gatorna
i en af våra mindre städer.
Blåsten hven kring knutarne och gjorde de här
och der sparsamt anbragta lyktornas sken ännu mera
melankoliskt. Ett häftigt yrväder förblindade ögonen
på de få vandrare hvilka, likt sal. Biskop Brask,
voro "nödda och tvungna" att kämpa sig fram.
Den unge mannen försvann slutligen i portgången till
ett litet envåningshus, från hvilket tvenne upplysta
fönster, likt ett par klara ögon, vänligt blickade
ut i qvällen.
Inkommen i den lilla tamburen, drog han ett djupt,
lättande andetag, skakade snön af ytterrocken och
upphängde den.
I samma ögonblick hördes glada barnröster innanför
dörren: "pappa kommer, pappa kommer!" ropade tvänne
klara diskantstämmor och man hörde tydligt huru de
små händerna kraflade på dörrlåset.
Ett vackert leende drog öfver den unge mannens öppna
anlete, matt belyst af den lilla lampa, som en
omtänksam hand satt i fönsterkarmen, för att "pappa"
skulle kunna se att ordentligt pelsa af sig.
Detta verkstäldt, for pappa med handen ett slag genom
de rika, af snöslasket blötta lockarne, blåste ut
lampan och trädde in.
Ett glädjeskri från två små rosiga barnmunnar
helsade honom välkommen, och strålande af sällhet och
fadersglädje slöt den unge mannen de båda seraferna
i sin famn.
"Se så Bertha, se så liten Agnes", yttrade han
derefter leende, då barnens smekningar aldrig tycktes
vilja upphöra, "nu är det nog; nu skola vi gå in till
mamma och lille-bror."
Och skyndande genom den lilla trefliga salen, som med
sina mörkröda gardiner och sin muntra brasa företedde
en högst behaglig, hemtreflig anblick, gingo de alla
tre in i nästa rum, der en ännu kärare syn mötte den
hemkomne.
Der satt nämligen hans unga maka med den späde sonen
tryckt till moderlig barm. I fulla drag sög den lille
lifvets nektar, medan maken ur sin vänsälla hustrus
blick sög glädjens och kärlekens.
"Välkommen hem, min Gustaf", log hustrun och räckte
den lycklige den hand. som de ljufva moderliga
bestyren ej upptogo.
"Tack, tack, min egen lilla Hulda!" svarade hennes
make med den der trygga, hjertegoda tonen, som gör
en älskande qvinna så lycklig att höra – "det smakar
alltid godt att komma hem", fortfor han, i det han
tryckte en varm kyss på hustruns friska läppar och
en lätt dito på sonens hvita panna, "men sådana här
aftnar, då hela naturen rasar, är det ett riktigt
himmelrike: – Gud vare lof för ett godt hem!"
"Ja, Gud vare lof för det!" eftersade ur sitt hjertas
fullhet hustrun, sakta resande sig, för att i vaggan
inpraktisera den lille, som nu slumrat. Omsorgsfullt
svepte hon täcket kring sin älskling och gaf honom
en blick, sådan endast en moder kan gifva.
Tysta reste sig de båda småflickorna på tå för att
riktigt se om lillebror sof, och vissa om sin sak
hoppade de bort till fadren, efter att först hafva
kastat åt slumraren hvar sin näpna slängkyss.
"Farväl nu på en liten stund", nickade den unga modren
och skyndade ut till kökets regioner, i hvilka hon
ansåg för en ära att vara hemmastadd.
Mannens blick följde henne så länge han kunde se
henne, hvarefter han tog sitt parti och sträckte
ut sig till sin fulla längd på soffan, sägande till
de små: nå, pullor, hvad skall pappa ha, medan han
hvilar sig?
I ett nu försvunno de små och återvände efter en
stund med "aftonnöjet", pappas väl stoppade pipa, den
de buro – "en i hufvudet och en i fötterna" – efter
lilla Berthas utsago, hvarefter de beredde sig att,
uppkrupna, den ena i det lediga soffhörnet, den andra
i mammas emma, afhöra de trefliga små historier, som i
kapp med de lätta rökmolnen aldrig brukade uteblifva.
Men midt i den roligaste berättelsen återkom "mamma"
och förkunnade att hon bjöd hela sällskapet ut i
salen.
"Sällskapet" kom och öfverraskades af ett inbjudande
och väl upplyst tebord, framför hvilket pappas
gungstol, försedd med en alldeles ny "konsolatör",
tronade. En liten bricka med toddyattiralj prydde
äfven bordet. Det tog i tamburdörren och knarrandet
af ett par galoscher hördes. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0096.html
