- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
94

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - Tvänne hem af Lea

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Händelsevis hade han ännu en anordning att göra,
och likaledes af en händelse kom han dervid att
se på hustrun.

"Tårar och idel tårar", utbrast han
harmset – "ni qvinnfolk kunna reta en engel med ert
eviga lipande – det kostade kantänka på, att inte få
komma till Gustafs i qväll och beundra och afundas
deras sirapslycka – för min del blir jag rasande,
när jag bara tänker på det der tillgjorda herrskapet,
ty deras vänlighet är ändå ej annat än tillgjordhet. –
Inbilla mig att när man varit gift i 6 år, man ..."

"O, Alfred, för himlens skull! hur kan du tala så om
våra egna och om så goda menniskor som de äro?"

"Derföre, min vän, att jag tänker så", svarade
Alfred med en ton af rå öfverlägsenhet, "och hvad
en man tänker, må äfven stå honom fritt att yttra,
då deremot qvinnan af lätt begripliga skäl gör bäst i
att tänka femton gånger och tala en."

"För öfrigt", fortfor han – "vill jag säga dig hvad jag
sagt så många gånger: att du kan gå dit eller annorstädes,
hvart du behagar, bara jag slipper släpas med."

"Men det är så ledsamt, goda Alfred, att ständigt
komma ensam; jag har ingen rigtig glädje då du ej
delar den."

"Gamla visan! men, ursäkta! hvem hin kan
dela dina s. k. fröjder, till hvilka för öfrigt hör
hvad som utgör min värsta pina, att omgifvas af en
skock barnungar, hvilka skrika så, att man icke får
öronljud – nej, jag tål ej barn, och tackar Gud för
hvar dag att vi inga ha."

"Ack Alfred", svarade mildt hans hustru, "säg icke
så! det är stor synd – kom ihåg att "de små höra
himmelriket till."

"Gerna för mig", hånlog mannen, "men i så fall vill
jag hoppas ändå, att der må finnas särskildt ett
himmelrike för äldre personer, annars blefve det
genant."

"Det är ett dåligt skämt, Alfred", svarade Elise med
ovilja, "och jag upprepar hvad jag förut sagt, att
detta ditt hat mot de oskyldiga små kan och måste du
en dag komma att djupt ångra. – Med våra tillgångar
kunde vi, då Gud nekat oss glädjen af egna barn,
uppfostrat ett par fattiga sådana."

"Du resonnerar som en gås", komplimenterade mannen. "Tror
du, när jag är glad att slippa egna barn, att andras skrik
skulle låta angenämare i mina öron."

"Men, min vän", fortfor hustrun, som, oaktadt
hon pinades af mannens råhet, dock genom vänlighet
hoppades att en gång ändra hans tankar i denna sak: –
"man behöfde ju ej taga dem då de voro så små att de
nödvändigt skulle skrika och – vet du, gode Alfred,
hvad jag så ofta tänker på?"

"Nej", yttrade mannen, "men det är någonting klyftigt,
det tar jag för afgjordt."

"Ja", log Elise mildt, "jag tror nästan det: jag
tänker att när jag en gång är borta – och jag tror
ej det dröjer länge till dess ... – då kunde en sådan
liten varelse af tacksamhet, för det vi dragit försorg
om dess framtid, vårda dig och bli för dig kanske vida
mer än jag förmått – ack min goda Alfred, den tanken
pinar mig beständigt: "hvem skall en gång vårda dig
på din ålderdom?"

"Ah, sådant pjosk", snäste mannen. "Jag gitter ej
höra det. För det första syns ingen dödssyn på dig
och för det andra – om jag skulle öfverlefva dig,
så – för pengar får man allt."

"Icke kärlek, Alfred, icke deltagande", svarade Elise
och såg helt bedjande på mannen.

"Jo, gudbevars", afgjorde denne, "för 10 rdr i månaden
får jag så mycket af sådana rariteter jag vill, hos en
vakmadam, som på köpet är vand att handhafva sjuka."

"För öfrigt anhåller jag – och jag hoppas och önskar
bli åtlydd häruti – att du ur våra samtal en gång
för alla bannlyser alla sentimentala ämnen, för
hvilka du har en afgjord smak, och till yttermera
visso tillägger jag: att lika väl som jag hoppas vår
Herre, hädanefter som hittills, förskonar mig för
egna arfvingar, med thy åtföljande bråk af ammor,
vaccination, pip och elände, lika visst är att aldrig
kommer något främmande barn heller hit i huset,
emedan jag vill ha fred – och sätt nu in det begärda,
ty jag förmodar vi inom en qvart ha herrarne här."

Med en halfqväfd suck skyndade den arma qvinnan att
fullgöra sin mans befallning.

Inom en halftimma var spelet i full gång, och vid
accompagnementet af de flitigt anlitade punschglasen
samt genomträngande den hvirflande tobaksröken,
hördes enstaka, intressanta utrop, sådana som:

– "Hin till bondtur herrarna ha, äss femte i högsta färgen."

– "Ursäkta, men hvad tänker bror på, som gör en
falsk invite, det kostar oss två trick."

– "Slam, mina herrar! jag hoppas man sköter sina
kort, får jag den äran trycka bror för en lycklig
utgång!"

Men ensam i sin sängkammare sjönk den stackars Elise
på knä framför den lilla soffan och dolde hufvudet
i sina händer. Hennes lif föreföll henne så dystert,
så ändamålslöst, hon lefde ju ingen i verlden till
någon egentlig glädje, och detta medvetande är,
synnerligast för en varmhjertad, känslig qvinna,
en olycka så stor, att hvarken rang, börd, skönhet
eller rikedom förmå mildra den.

Hon bad nu ur sitt hjertas djup, att Gud måtte
förbarma sig öfver hennes make och sända en gnista af
sin omätliga kärlek att upptina detta med egoismens
hårda isskorpa belagda hjerta, och – såsom det alltid
händer efter en innerlig bön – hon kände sig styrkt
att uppfylla sina pligter emot den make hon svurit
kärlek och tro, lemnande åt Gud omsorgen för kommande
dagar.

*


III.


Väl tretio år hade förflutit sedan dessa båda
"hustaflor" framställdes.

Gustaf och Hulda var nu ett ärevördigt gammalt par
med snö i lockarne, men i deras hjertan var det som
förut, sommarsol och blommor.

Af den lilla älsklingen, kring hvilken Hulda en gång
vid vår berättelses början svepte vaggtäcket, hade
nu blifvit en lång, ståtlig militär, som årligen
kom med sin unga hustru och två små söner att helsa
på "farföräldrarne". Det var en glädje och ett
stoj och de små piltarne, utstyrda med trekantiga
pappershattar, ett mästerprof af farmors hand, redo
omkring i rummet på alnen och eldgaffeln så det stod
herrliga till. Pappa och mamma försökte väl att tysta
dem, men dels var detta i och för sig sjelf en svår,
en nästan olöslig uppgift, dels sade farmor med sitt
innerligt milda leende: "åh, låt de små hållas",
och när farmor hade sagt det, då var det säkert att
det fick ske.

"Lilla Bertha" hade nu i fjorton år varit doktor
Manners lyckliga maka (anmärkes att doktorn
andra gången friat sjelf) och deras båda döttrar,
Hulda och Elise, voro de mest intagande man kunde
se. Moster Agnes, en fryntlig "gammal mamsell" om
fem och tretio, hade blifvit qvar i hemmet, der hon
var de gamles glädje och de ungas förtjusning. Döden
hade en gång röfvat från henne hennes hjertans kär,
och fastän hon sedan haft otaliga "goda tillbud"
hade hon icke antagit dem – hjertat var qvar hos
den förut hemgångne, och det stod ej i hennes makt
att mer än en gång bortgifva det.

Moster Elise, Alfreds hustru, hade for längesedan gått
till ro, och först då hon var borta, insåg Alfred hvad han
förlorat. Han tänkte stundom, att hon dock förtjent
ett ljusare öde, än det hans kyliga uppförande
beredt henne och han hade också, innan hon bortgick,
ångrat sig samt anropat hennes förlåtelse, den han
ock af fullt hjerta erhållit. Men i stället att, som
hans hustru varmt bedt honom, sluta sig till hennes
kära syskon, förföll han, efter hustruns död, i allt
större svårmod, ja, han blef nästan fiendtligt sinnad
mot menniskor. Till Gustafs eller Manners hem gick
han aldrig, och kom någon af dem till honom blefvo
de oftast ej emottagne, och om detta någon gång för
skams skull ej kunde undvikas, var emottagandet
derefter och hans "välkommen" liktydigt med: "Gud
gifve ni vore hundra mil härifrån!"

Sedan en längre tid var Alfred sängliggande sjuk,
och alla försök af hans slägtingar, att med deltagande
och tröst närma sig enslingen, hade aflupit fruktlöst.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free