Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. 1864 - Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen IV. af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med allmogen och sina män om huruledes landet
sunnanskogs, hvilket ännu innehades af fienden,
likaledes skulle bli rensadt och befriadt. Till
den ändan delades hären i tre delar, hvilka
under pålitliga höfdingar sändes ut att belägra
slotten. Bland dessa höfdingar nämnas Jösse Nilsson,
Herman Berman och Broder Svensson, af hvilka
den förre nedbröt fästet Stegeholm (Stäkeholm)
vid Gramlebyviken, medan Herman tog det gamla
smålandsfästet Rumlaborg, tillika med ett par andra
fogdenästen i detta landskap, kallade Trolleborg och
Piksborg. Sjelf tågade Engelbrecht med sina Dalkarlar
och Vestmanländningar från Östergötland upp åt
Nerike och uppfordrade der Örebro slott. Borgherren
på detta slott, Mattis Kettilberg, en utländsk man,
hade slottet och länet i förpantning för tusen mark
silfver, men hade, då Engelbrecht under sitt tåg
ned mot Östergötland drog förbi Örebro, dagtingat
med honom och lofvat, att inom sex veckor uppgifva
slottet, så framt ingen undsättning kommit från konung
Erik. Då nu Engelbrecht kom, var tiden förlupen, men
ingen undsättning kommen; slottet blef uppgifvet;
men de tusen mark betalade Engelbrecht redligen åt
slottsherren, och blef han sålunda rätter innehafvare
af Örebro län och slott, der han ock från den dagen
tog sitt hem.
Från Örebro begaf sig Engelbrecht, beledsagad
af Erik Puke och en väldig här af bönder, genom
skogarna ned till Westergötland och Axevalla slott,
som innehades af en kunglig slottsherre, Anders
Nilsson. Borgen var väl försedd och rustad till
motstånd, hvarföre Engelbrecht på heden deromkring
slog sitt läger och dit samlade krigare från alla
Sveriges landskap. Under riddaren Peder Ulfson sändes
en särskild flock till Wermland, der tvångsborgarne
Agneholm och Edsholmen nedbrötos, tillika med Saxholm
och Dalaborg på Dal. Emellertid hade Engelbrecht i
det stora lägret på Axevallahed inöfvat sitt folk
och qvarlemnade nu utanför slottet Erik Puke med
tillräcklig styrka, under det han sjelf med en annan
del af hären tågade nedåt landet ända till danska
gränsen. Här föllo i hans händer slotten Oppensten
och Öresten; ja, ända in i Halland gick Engelbrecht,
som i Warberg, hvars slott likaledes föll i hans
händer, höll stämma med halländningarne, hvilka
villigt underkastade sig honom. I Halland möttes
han af den från Småland kommande Herman Berman, som
tog Falkenberg, hvarefter begge förenade drogo fram
till Halmstad, der de med stora hedersbetygelser
emottogos af invånarne. En här af skåningar, som
samlat sig vid Laga å, fruktande för ett inbrott i
det rika Skåne, skingrade sig utan blodsutgjutelse,
då Engelbrecht visade sig med sin bondehär, och sedan
nu de sista utländska länsherrarne blifvit fördrifna
ur landet, svenska höfdingar öfverallt tillsatta och
lugn rådde öfverallt, hemförlofvade, på hösten 1434,
Engelbrecht sin här och begaf sig sjelf till Svealand,
välsignad af allt folket. Här tog han först sitt säte
på Westerås slott i sin egenskap af höfding öfver
Westmanland och Dalarne.
Men hvad gjorde konung Erik under allt detta? Länge
hade han åsett, huru hans höfdingar förjagades, hans
borgar nedbrötos; men icke det ringaste hade han
företagit till sitt försvar mot frihetskämparne,
hvilka han ur sin synpunkt icke kunde betrakta
annorlunda än som upprorsmän. Nu ändtligen beslöt han
en kraftyttring, och sent på hösten 1434 spordes det
i Sverige, att konungen med många väl rustade skepp
och en stor här från Danmark aktade sig upp till Svea
rike. Snart förspordes också konungens närvaro. I
Kalmar-skären, dit flottan först kom, gjorde konungen,
efter gammal vikingased, strandhugg, röfvade boskap,
plundrade böndernas visthus och uppbringade svenska
handelsfartyg. Det ville sig dock icke bättre, än
att en våldsam storm brast ut och tillintetgjorde
icke allenast det skepp, på hvilket konung Erik
sjelf befann sig, utan äfven ett annat, som förde
ombord åtskilligt röfvadt gods, hvilket egentligen
tillhört Wadstena kloster. Naturligtvis hette det
genast, att stormen var ett himmelens straff för
rofvet af klostergodset, och kunde man deraf se, att
konungen var lika illa anskrifven i himmelen som på
jorden. Han kom med knapp nöd i land, steg med sitt
hoffolk ombord på ett annat fartyg och kom ändtligen,
efter många faror, in i Stockholms hamn.
Men knappt hade Engelbrecht på sitt Westerås
förnummit ryktet om konungens ankomst, förrän han i
alla landsändar sände bud, att gå man ur huse till
fäderneslandets och frihetens försvar.
Och ingen fanns, som icke hörsammade den älskade
höfdingens bud. De gamla krigarne samlades under
Engelbrechts banér, och till Stockholm begaf sig hela
hären samt belade staden. På andra sidan bron vid
Norrström lågo Uppsvear, Helsingar och Norrländningar;
vid Södertull hade Nerikesboerna och Södermännen sitt
läger, medan Engelbrecht sjelf med sina Dalkarlar och
Vestmanländningar låg på Långholmen. Förfärad, måste
nu Erik taga sin tillflykt till underhandlingar. Uti
Helgeandshuset sammanträdde på Söndagen efter
Mårtensmessan Engelbrecht och konung Erik. Här måste
den sistnämnde lofva Svenskarne att få tillgodonjuta
sina fri- och rättigheter efter gammal svensk lag och
sedvänja, och här belänade han Engelbrecht med Örebro
slott och län samt lofvade, att ingen utländsk man
hädanefter skulle uppbära skatter inom landet och icke
heller innehafva andra slott än Stockholms, Nyköpings
och Kalmar. På dessa vilkor skulle freden återställas
och allt det vara glömdt, som tilldragit sig under
kriget. Men att konung Erik icke ämnade hålla hvad han
utlofvat, visade sig snart; utan att hafva förordnat
något om styrelsen i Sverige, återvände han sjelf
till Danmark, men färdades dervid förklädd genom
landet, medan hans flotta på gammalt sätt röfvade
och plundrade. Visserligen sökte Engelbrecht, som med
rådet stannat i Stockholm, att ordna det, som syntes
vara mest angeläget; men det öfriga hänsköts till ett
sammanträde, som skulle hållas i Arboga Trettondedagen
nästföljande år. Och skiljdes man dermed åt, för att
tillbringa julen hvar med de sina.
I den urgamla staden Arboga qvarstår ännu, ehuru
hvitmenadt och moderniseradt, det hus, der, på det
beramade mötet Trettondedag Jul 1435, Engelbrecht
af de församlade herrarne valdes till Svea rikes
höfvidsman. Det vigtigaste, som i öfrigt beramades
på detta möte, var att efterkomma konungens,
genom slottsherren i Stockholm, Hans Kröpelin,
der framställda anmodan till de Svenske, att till
Walborgsmessan infinna sig i Halmstad, der ett
stort möte skulle hållas och ombud infinna sig
från alla de tre folken. På detta sistnämnda möte
bekräftade konung Erik Engelbrechts rättighet till
Örebro, förband sig att efterlefva Sveriges lag,
att lemna slotten endast i svenska mäns händer och
att sjelf infinna sig i Stockholm. På den utsatta
dagen kom han dock icke, men infann sig sedermera,
ehuru han äfven denna gång förföljdes af stormar och
på sin resa led många vedervärdigheter. Danskarne,
som innehade slottet och staden, emottogo honom med
mycken ståt; men de svenska herrarne samlades i S:ta
Claras kloster och förbundo sig der med ed att hälla
fördraget i Halmstad, om ock konungen skulle vilja
bryta detsamma. Nu fann konung Erik, att han icke
längre kunde svinka; han måste derföre gå in på allt
hvad honom förelades och, ehuru det var hans afsigt
att helt och hållet lägga Sverige under sin lydnad,
utnämna både Marsk och Drott. Till den sistnämnda
värdigheten utsåg han den gamle Christer Nilsson Wase,
till Marsk deremot den unge Carl Knutsson Bonde; men
likasom han fäste Drotset med ett litet leksakssvärd,
likaså räckte han åt Carl Knutsson blott en liten
hvit käpp och gaf honom för hans embete ingen annan
instruktion än den, att "han icke skulle sträcka sina
fötter längre än skinnfällen räckte". Så snart detta
var gjordt, skyndade konungen hem igen, härjade och
plundrade under sjöresan på de svenska kusterna – och
höll sitt löfte om slottens förlänande åt svenskar på
det sätt, att han på Stegeholm till höfding insatte
sin portenär och på Stegeborg en fridlös dansk,
Ivar Fleming, fordom en sjöröfvare. Med eld och svärd
plundrade han i skärgården och betecknade dermed sitt
afsked från Sverige, dit han sedan kom aldrig mera.
Konung Erik var borta, och nu tyckte Engelbrecht
tiden vara inne att göra slut på hela hans herravälde
i Sverige och återtaga de slott, som han åter fått
i sina händer. För tredje gången drog han strax på
nyåret 1436 ut med sina Dalkarlar ned till Arboga,
der rikets råd och förnämligaste män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
