Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. 1864 - Frenologiskt småprat af L-v-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olycksbringande, då det är för mycket utveckladt och ej motväges
af intelligens och moralitet, det leder då lätteligen
till både fysisk och moralisk ruin.
A, som befinnes deröfver och tillsammans med
N:o 3, Tillgifvenheten och könsböjelsen, bilda
en grupp, lärer skola grundlägga fallenhet för att
efter en tillgifvenhet, som stigit till kärlek, önska
genom giftermålet skapa ett himmelrike på jorden,
och derifrån framkalla
N:o 2 Fosterkärleken, eller instinktartad kärlek
till afkomman, samt i allmänhet kärlek till barn. I
dagliga lifvet träffar man ofta både gifta och ogifta
personer, som ej kunna tåla barn; de hafva detta
organ högst litet och svagt.
N:o 4. Beständighet (föga fallenhet för ombyte) och
N:o 5 Grundlighet, äro tvänne förmögenheter,
som sluta sig till hvarandra, och blott äro olika
namn för samma sak. Den förra yttrar sig i en viss
motsträfvighet emot att ombyta vistelseort, eller
rättare fallenhet för att qvarstanna på samma ställe,
utan att erfara behof af att ströfva verlden omkring;
den sednare förlänar tänkaren lust att med envis
uthållighet fasthålla samma tankegång, och ej lemna
sitt arbete förr än dess föremål blifvit skärskådadt
från alla synpunkter.
N:o 6. Mod och
N:o 7 Ondsinthet äro två förmögenheter, som
äro belägna i hvarandras närhet, och äro två
olika yttringar af samma känsla. Den förra gifver
förmågan af att göra motstånd och hejda angriparen,
den sednare förlänar fallenhet för att sjelf angripa,
men hvarföre den just blifvit framställd på träsnittet
genom en jagtscen kunna vi ej förklara. Båda dessa
förmögenheter, äro, måttligt utvecklade, högst
nödvändiga för menniskan; den förre gifver henne
förmågan att ej erfara fruktan; den sednare gör henne
tilltagsen och hurtig. Men till öfvermått utvecklade
och ej styrda af öfverlägsna förståndsförmögenheter,
komma de henne i första fallet, att älska striden för
dess egen skull och i det sednare, att blindt förstöra
och ödelägga, för att instinktartadt tillfredsställa
driftens fordringar.
N:o 8. Smak för födoämnen alstrar i sin öfverdrift
omåttlighet, men i sitt normala tillstånd fallenhet för
att önska sig god och välsmaklig föda, då den
föga utvecklad deremot tillåter menniskan att stilla
sin hunger med hvad som helst. Som ett curiosum kan
anföras, att de jordätande Indianerna i Södra Amerika
nästan alldeles sakna detta organ.
N:o 9. Förvärfning, är till samhällslifvet hörande
förmögenhet, som grundlägger den instinktartade
föreställningen om egendom och äganderätt; öfvermåttan
stor, leder den till girighet och stöld, mycket
liten åter till slöseri eller oaktsamhet om det man
äger. Liksom Merkurius på sin tid var köpmännens och
tjufvarnes gud, skulle man kunna kalla organet för
dessa båda yrkens organ.
N:o 10. List (slughet), den antages vara
den slutenhet, som förmår menniskan att ej i
samhällslifvet visa sig alldeles sådan som hon är,
en förmåga utan hvilken naturligtvis all sammanlefnad
vore omöjlig; äfvenså om slughet, som i brottslig
afsigt gör sig gällande, och som på träsnittet
framställes genom katten – en ganska träffande bild.
N:o 11. Farhåga (försigtighet) bjuder oss att tänka
på morgondagen, och ingår till en del uti ofvannämnda
båda organers verkningar. Den med farhåga parade
sjelfbeherrskningen är ej gerna utsatt för att
blifva genomskådad och förrådd; den med farhåga
parade listen afväger på förhand alla utsigter för
företagets lyckliga utgång, att ett misslyckande ej
gerna låter tänka sig. Den försigtige väger sina
ord eller handlingar på guldvigt, men råkar ut
för den oturen att hafva funderat så länge på huru
saken skall åvägabringas, att det rätta ögonblicket
alldeles förfelas. Lagom försigtighet är derföre lika
nödvändig, som allt annat lagom.
N:o 12. Bifallssinne (fåfänga) och
N:o 13 Sjelfkärlek (egenkärlek) antages i allmänhet
vara detsamma, men det är ett stort misstag. Den
sjelfkäre nöjer sig med att vara nöjd med sig sjelf;
den fåfänge vill att andra menniskor skola vara
nöjda med honom. Den sjelfbelåtne väntar att hela
verlden skall komma till honom och erkänna hans
öfverlägsenhet, den fåfänge klappar på alla dörrar
för att väcka uppseende, och tilltigger sig
således äfven den minsta hedersbetygelse. Den
sjelfbelåtne försmår alla sådana utmärkelser, som i så
hög grad dåra den fåfänge. Den sjelfbelåtne vämjes
åt öfverdrifna och opassande loftal, den fåfänge
inandas smickrets rökelse med förtjusning, till och
med då han trakteras dermed rikligen samt af en
klumpig och oskicklig hand. Man kan i allmänhet säga,
att karlarne ofta äro sjelfkäre, men qvinnorna deremot
oftast fåfänga.
N:o 14. Karaktersfasthet eller ihärdighet,
envishet. Någon förklaring häröfver torde ej behöfvas,
då namnet så tydligt uttrycker förmögenhetens
väsende. Pyramiden, som trotsar årtusendena och åsnan,
det envisaste kräk under solen, äro på träsnittet
rätt väl valda bilder af en till öfvermått utvecklad
karaktersfasthet.
N:o 15. Rättsinthet förlänar förmåga att skilja noga
mellan rätt och orätt och drages till det förra,
samt alstrar rättvisa, om den är förenad med stora
tankeförmögenheter. För dem som ej äga förmögenhet
sjelfva, finnes ingen känsla som är svårfattligare än
denna; ty de härleda sina medmenniskors handlingar från helt
andra bevekelsegrunder än de sanna: från egennytta,
äregirighet, beräkning o. s. v., men de kunna ej fatta att
en menniska kan lida skymf och smälek, ja, sjelfva döden,
blott af kärlek till sanningen och rättvisan.
N:o 16. Tillförsigt (hopp) alstrar fallenhet för
att bygga luftslott, ingifva sig sjelf och andra
dåraktiga illusioner, men den är äfven moder till
tron på odödligheten, liksom aktningen (N:o 18)
är källan till tron på gudomligheten.
N:o 17. Öfvertro betecknar en själens fantastiska
egenskap, som i vår mer realistiska tidsålder sällan
får öfverhanden till den grad, att den alstrar
föreställningar om öfvernaturliga ting, syner och
krafter; men dock i allmänhet, der denna förmögenhet
synes stor, skapar en förkärlek för det ovanliga,
utomordentliga och oförklarliga. Detta organ finnes
alltid stort hos "clairvoyanta pigor", predikosjuka
m. fl. och då i förening med
N:o 18. Aktning förlänar ett instinktartadt behof
af att tänka oss ett högre väsende, såsom ledare
af menniskornas öden, och åstadkommer således den
religiösa känslan; grundlägger aktning för öfverheten,
för lagen, för forntiden (hos antiqvarerna) men
gifver dess värre fallenhet för att blindt tro utan
att pröfva, i synnerhet om tankeförmögenheterna äro
svagt utvecklade.
N:o 19. Välvilja, som har sin plats i sjelfva
pannhvalfvets öfra del och, der det finnes
stort, förlänar ansigtet ett skönt och upphöjdt
utseende. Denna förmögenhet är ej, såsom
tillgifvenheten, förknippad vid något personligt
eller yttre inflytande, utan utsträcker sig på ideelt
sätt till allt, som är både värdigt och ovärdigt att
vara dess föremål, såväl nära som fjärmare beläget,
då det nemligen ej ledes af förståndet. Den låter
då sin välviljas sol skina öfver både rättfärdiga
och orättfärdiga, och är färdig att utplundra sig
sjelf, för att stilla behofven hos andra. Den är
menniskans skönaste själsförmögenhet, men tillika
den, som lättast ledes på villospår och drages vid
näsan. Den kallas äfven fördragsamhet och godsinthet.
N:o 20. Frambringande (produktivitet, arbetsamhet)
alstrar begär att frambringa i allmänhet, gifver
håg för arbete, leda vid sysslolöshet, åstadkommer
fallenhet för att oupphörligt vara sysselsatt, i
synnerhet med handaslöjder och mekaniska arbeten, till
hvilkas åstadkommande den gifver färdighet. Menniskor
med detta organ litet utveckladt kunna knappt
ordentligt hopvika ett bref, uppdraga en klocka eller
handtera mindre ting, utan att tappa dem ur händerna.
N:o 21. Fullkomnande (sinne för förädling och
idealitet) och
B. Sinne för det sublima, i synnerhet i naturen,
äro med hvarandra så beslägtade, att de knappt
bordt skiljas från hvarandra. Den menniska, som
eger idealitetens organ stort, tilltalas af allt
skönt, vare sig i ord eller handling, inom konsten
eller naturen. Hon finner instinktartadt hvarje ful
eller medelmåttig punkt i ett konstarbete eller i en
naturtafla. Hon liksom råkar i förtjusning öfver det
sköna hon ser, men finner afsmak för det lumpna och
dåliga. Den som ej eger denna känsla, kan aldrig
uppfatta det sköna i någonting, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
