Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 4. 1864
- Riddar S:t Göran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alstren af den ädlaste bland konster. Ännu uppbära
rader af högresta pelare de väldiga hvalfven,
i hvilka orgelns toner och kyrkosånger taga sig
ut på helt annat sätt än psalmsånger i den lilla
landtkyrkan. Men när kyrkan stod i all sin härlighet,
när man, inträdande genom hennes hufvudingång, hade
framför sig den väldiga pelarskog, som delade kyrkan
i trenne skepp, af hvilka det mellersta, slutande
med högchoret, sträckte sig ända fram till den punkt,
der obelisken på Slottsbacken nu står (och der, eget
nog, sedermera Stockholms första stående teater,
det s. k. Gamla Bollhuset, hade sin plats), måste
man hafva blifvit öfverväldigad af hennes storartade
dimensioner. Ännu mer förhöjdt blef sannolikt
intrycket genom kyrkans talrika prydnader. Midt i
högchoret stod t. ex. den nu till ett hörn förvisade
stora messingsstake, som konung Magnus Smek skänkt
till minne af sin på Nyköpings Hus ihjälhungrade
far och farbror, och under hvilken dessa hade sin
hvilostad, till dess hertig Eriks qvarlefvor redan
1322 flyttades till Upsala domkyrka, medan hertig
Waldemars ben nu multna utanför den n. v. kyrkans
murar. Och icke blott i den sjuarmade kandelabern
brunno de väldiga vaxljusen, utan högaltaret var
likaledes upplyst med sådana, likasom alla de
talrika choren, der prester i dyrbara mess-skrudar
sjöngo vigilier och själamessor, som skulle hållas
"i everldliga tider", medan moln af rökelse fyllde
de höga hvalfven och processioner af hvitklädda
chorgossar, praktfullt utstyrda prester, samt munkar
och nunnor i grå och svarta kåpor högtidligt skredo
från det ena kapellet, det ena altaret till det andra,
bringande sin hyllning åt de helgon och martyrer,
åt hvilka dessa altaren voro helgade, och hvilkas
lysande bilder blickade ned från sina nischer. Ty
man må icke föreställa sig, att den Hel. Nicolaus
allena dyrkades i denna kyrka; hon hade utom honom ett
stort antal andra patroner ur den romerska legendens
pantheon. Redan strax vid ingången under tornet
befunnos två stora kapell, de s. k. Själakapellen,
hvartdera försedt med flera altaren, vid hvilka messor
lästes för de döda, och uti kyrkans sidoskepp befunnos
ytterligare andra kapell och altaren, helgade åt
Tiotusen riddare och Elfva tusen Jungfrur, åt Heliga
tre Konungar, åt Guds änglar, åt S:t Örjan, åt Vår fru,
åt S:t Christopher och hvad de allt hette. Och aldrig
saknades tillbedjande vid dessa altaren, och aldrig
upphörde sången och messorna och rökelsemolnen, till
dess ändtligen en annan tid kom, då det nya Roms
gudar föllo likasom fordom det gamlas, den tid, hvars
"vishet åt legenden ler,
och tviflarns fötter på reliken trampa!
 |
| Ill. C. WEIDENHAYN, sc |
Vi nämnde nyss Sanct Örjans kapell, och ehuru af
detsamma numera ingenting finnes qvar, äger detta
kapell ändock äfven för vår tid sin märkvärdighet,
emedan dess förnämsta prydnad blifvit bibehållen
ända till våra dagar. Det är denna prydnad, som vår
afbildning föreställer, Riddaren S:t Göran till
hast, stridande mot Draken. Riddar S:t Göran eller
den Helige Georg af Cappadocien, som han rätteligen
heter, spelar i helgonasagan en stor rol; de christna
kejsarne på Roms tron förde hans bild i sina fanor,
han uppenbarade sig i striden framför de christnas
leder och skänkte dem segern, alldeles som den
Hel. Jakob af Compostella i Spanien; hans
bild upptogs i flera rikens vapenmärken och finnes
ännu att skåda på bröstet af den dubbelhöfdade,
tväklufna ryska örnen. Helgonsagan berättar, att en
gång i fordna tider lade sig utanför en stad en
väldig drake, som sprutade sitt etter öfver stadens
murar och dräpte både menniskor och djur innanför
dessa. Då förkunnade en siare, att om man hvarje dag
bragte draken ett offer, en ren jungfru, skulle han
för den dagen skona stadens öfriga invånare.
"Den draken han hafver så underlig sed;
Hvar dag vill han hafva sin föda."
Man lydde siarens råd. Genom lottkastning bestämdes,
hvilken bland stadens mör, som skulle offras
åt odjuret. Så hade det fortgått en längre tid;
sorg och jämmer rådde i staden, der det snart icke
fanns något hus, hvarifrån icke en dotter gått ut
för att falla ett offer för landsplågan och icke
kunde man se något slut på denna. Då föll ändtligen
lotten på konungens egen dotter. Fåfängt försökte de
kungliga föräldrarne att rädda sitt barn; borgrarne
menade, att konungen sjelf borde vara lika litet
undantagen som de. Furstinnan måste offras. Klädd
i sin dyrbaraste drägt, vandrade hon, beledsagad
af stadens hela befolkning fram till stadsporten,
der hennes föräldrar och alla stadsboerna togo det
sista afskedet af henne. Ensam, åtföljd endast af
sitt "lekelamb", gick hon
med långsamma steg fram mot den höjd, der
draken brukade visa sig, och der högar af
hvitnade menniskoben visade, att han hade sin
hufvudskalleplats. Der steg hon upp på en liten
jordkulle, klagade för vinden och luften och
ödemarken sitt olyckliga öde att ryckas bort i blomman
af sin lefnad och afvaktade vidundrets ankomst.
Men den hårdt hemsökta stadens olycksmått var rågadt;
försynen hade beslutat att göra ett slut på dess
lidanden. Till den tappre riddaren Georgios kom en
ängels ord:
Till Cappadocium, den stora stad
Dit skall du rida;
Der skall du med drakenom strida,
och riddaren var ej sen att lyda den himmelska
kallelsen. Han sadlade sin gode häst och ilade i
susande galopp till den nödställda staden. Från
sin upphöjda ståndpunkt såg jungfrun redan draken
nalkas. Jorden bäfvade, der han vältrade fram sin
slingrande kropp; himmelens sol förmörkades genom
de moln af etter och rök, som han utspydde ur sina
väldiga käftar. Darrande vände sig jungfrun bort
från det gräsliga skådespelet, – då såg hon på andra
sidan en fager riddare komma sprängande fram på sin
löddriga springare; blank var hans glafven, rödt
var korset på hans hvita sköld, och innan jungfrun
hunnit fullkomligt betrakta honom, störtade han med
fälld lans fram emot odjuret. Lansens skaft bräcktes
af detta som hade det varit ett rö, men i ögonblicket
flög riddarens klinga ur baljan, och medan hästen med
sina hofvar förtrampade odjuret, högg det ridderliga
svärdet detsamma i bitar. Jungfrun var räddad, –
Georg af Cappadocien hade med sin bragd eröfrat sig
ett rum bland helgonen.
Så lyder sagan om den Helige Georg, hvars bragd
i minnet förvarades genom en sång, ur hvilken vi
uti föregående anfört några ställen, och hvilken
i Sverige kallades Sant Görans eller Sancte Örjans
visa. Riddaren stod i stort anseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0116.html
