Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. 1864 - Konungen och Postmästaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– "Er hustru sade mig, då jag begärde att få tala
med er, att det icke lät sig göra, emedan ni vore
sysselsatt med postens expedierande; och här finner
jag er upptagen af hvad som på intet sätt tillhör er
tjenst."
Kaptenen skrattade. "Ack, inte annat!" sade han
derpå. "Hvilken god hustru får icke tusende gånger
göra sig skyldig till vilseledande uppgifter, för
att öfverskyla sin mans svagheter? Är ni gift, kan
ni icke skrifva på annan räkning än vår lyckas och
hennes förtjenst att så sker, ty nog ha vi hennes
öfverseende att tacka för mången opåtald frihet."
"Är det ni eller er hustru som fått
postmästaretjensten här?" frågade konungen allvarsamt.
"Det är blott en som eger rätt att tala till mig ur
denna ton", sade postmästarn, alltjemt bibehållande en
fattning, hvilken jag i denna stund tror mer härrörde af
en låtsad än verklig okunnighet om hvem han hade för sig.
"Och om ni såge honom här för er?"
Så skulle jag svara honom: "Det är jag, men jag vill
nu i underdånighet ha äran underrätta Ers Majestät,
att gamla militärer äro föga passande att tjenstgöra
vid luckan. Få äro de som duga dertill, men ännu
färre de hvilka hafva så goda händer att förtro
sin tjenst i som jag har. Min kontorsskrifvare,
derpå kan jag sätta min ära i pant, gör hvarken
kronan eller mig några fuffens. Under de sex åren
jag genom dess händer skött detta postkontor har
aldrig kunglig poststyrelsen haft någon anmärkning
att deremot anföra. Hvad åter det beträffar att ers
majestät här finner mig upptagen med hvad som icke
tillhör min tjenst, kan det visserligen hafva sin
riktighet, för såvida det gäller den nya; men nu är
det så beskaffadt, att hjertat hänger qvar vid den
gamla, och der jag ännu kan verka i den, der känner
jag mig i min kallelse. Hade inte lockarne grånat
och de unga i regementet sett snedt på den gamle,
hade jag ännu burit pliten vid sidan och varit med på
mötena, och lydt reveljen. Men det är ungdomens tid
nu! Då jag här såg dessa unga män, som ville bilda en
skarpskytteförening, börja öfva sig i vapnets bruk
och exercisens tempo, då grep mig en oemotståndlig
håg att sätta mig i spetsen för dem. Det var som en
stråle af mitt ungdomslifs solsken ännu trängde in i
min ålderdoms skymning, och att glädja sig i den kan
jag icke tro, att vår unge konung skulle missunna en
gammal tjenare."
"Och det gör han icke heller. Du hör det af hans egen
mun", sade konungen och klappade honom på axeln.
Postmästarn gjorde militärisk honnör, utan att
visa sig det ringaste förbluffad och sade:
"Jag hade alltså rätt i min tro."
"Det är ruter i dig gubbe; det tycker jag om. En
hustru har du som duger. Har du också barn?"
"Kronans män äro det aldrig utan. Jag har tre. Döttrar
allesamman."
"Inga söner, det är skada! Dock, vi vilja hafva de
unga flickorna i nådig åtanka."
"Bara barnungarne, ers majestät. Korta klädningar
och långa flätor."
"Så mycket bättre! Ni kan då med större säkerhet
hoppas på gyllene framtidsdagar för dem! Och nu
farväl!" Konungen skakade kaptenens hand, nickade
vänligt åt vår trupp och ilade raskt bort.
Kaptenen såg efter honom, strök sig om
mustacherna och mumlade några otydliga ord, hvilka
lika väl kunde tolkas: "Bevara oss milde Herre
Gud!" som: "Vi hoppas på ditt löfte fast!" och
vi uppstämde ett niofaldigt Hurra!
Under denna berättelse hade vi hunnit nära fram emot
det illuminerade huset, der postmästarens bodde. Här
tillfrågade mig den unge skolläraren, om jag på
egen hand hittade vägen tillbaka?"
"Huru så?" svarade jag. "Skulle edra vägar gå åt
annat håll, beder jag er ingalunda göra er besvär
med att längre följa mig."
"Besväret kommer ej i fråga, men saken är den,
att som jag ger undervisning i musik till de tre
döttrarne, brukar jag stundom vara bjuden i huset och
är det äfven i afton, och som postmästaren är mycket
nogräknad med klockslaget och
jag redan öfverskridit den utsatta tiden, fruktar
jag att se honom missnöjd om jag skulle dröja
ytterligare."
"Utsätt er icke för det, min bästa herre! Ni har
förkortat en god stund af qvällens längd, och jag
skulle vara otacksam om jag ville uppehålla er ett
enda ögonblick längre."
Vi stodo nu under de upplysta fönstren, då vi
hörde ett af dem öppnas och en väldig basröst säga:
"Är det ni, herr Bergström?"
"Ja!" var min ledsagares svar.
"Nå ändtligen! Ni skall veta att ni är efterlängtad
här. De unga sitta och vänta på reveillen till en
vals. Var ni inte bjuden till kl. 7? Hon går nu till 8."
"Om förlåtelse!" tog nu jag till orda. "Det är inte
herr Bergströms fel att han fördröjt sig, det är en
resandes, hvilken lagt embargo på hans sällskap
och härmed gör er sin ursägt och underkastar sig er
vrede."
Med dessa ord skildes jag från min nygjorda
bekantskap och återtog vägen till gästgifvaregården,
der jag hoppades att min souper skulle stå mig till
möte. Men jag hade icke gått långt innan jag hörde
steg bakom mig och upphanns af tvänne karlar. "Det
är han", sade den ene med en röst som jag allt för
nyss hört, att den skulle lemna någon gissning öfrig.
"Min herre", sade nu basstämman, af hvilken mina
öronhinnor äfvenledes för nyligen afficierats, att
jag skulle tvifla på hvem den tillhörde, "om ni skulle
finna det trefligare att tillbringa aftonen i ett
tarfligt hus, bland en liten krets af hyggligt folk,
än på gästgifvaregården, så är ni välkommen hos mig,
postmästaren i X...ås."
"Min herre ... herr kapten och postmästare
..." stammade jag, helt förbluffad öfver en så
förekommande artighet, "jag tackar ödmjukast! men
... men ..."
"Ni har inte lust! Ja så! ödmjuka tjenare då min herre!"
Den berättelse hvarmed den unge skolläraren
regalerat mig, hade stämt mig så till postmästarens
fördel, att jag icke kunde motstå begäret att göra
hans personliga bekantskap då detta så oväntadt erbjöd
sig, "Ni bedrar er", svarade jag "men obekant som
jag är, och i reskläder ..."
"Etikettens formaliteter existera icke i X...ås. Jag
skulle annars icke gått er så oförskräckt på
lifvet. Jag hörde af denne unge man, som sällskapat
med er, att ni icke hade utsigter att komma längre
i qväll, att ni fann tiden lång och att ni var en
hygglig karl. Detta har föranledt min fråga, och ni,
ni gör som er bäst tyckes."
Jag antog den enkelt framställda bjudningen, sade mitt
namn, (hvars heraldiska klang inom parentes sagdt,
tycktes slå fördelaktigt an på kaptenen, och med hvars
genealogi han, tack vare Anreps ättartaflor! var
ganska hemmastadd) och lät honom så införa mig i
sin familj och gästkrets. Den angenämaste stämning
rådde, och den enklaste och hjertligaste umgängeston
gjorde sig der gällande. Sedan téet var intaget
och dess aromatiska ånga fördunstat, kom punsch in,
då kaptenen, sedan gästerna tagit sina glas, höjde
sitt och sade: "Mitt herrskap! Jag är ingen talare,
men jag gör så godt jag kan. Hvar fågel sjunger
efter sin näbb. Den gamle knektens vältalighet är
lakonisk och han känner blott en klimax: "framåt,
marsch." Vid ljudet af den klappar hans hjerta med
fördubblad styrka och det är fallet med mitt i denna
stund. Mitt herrskap, vi ha en konung, som aldrig
förglömmer hvad detta rop innebär. Han har nyss
gifvit prof derpå. Och hvem gäller det? Icke oss,
mina herrar, utan våra fruntimmer. Kunglig Majestät
har vid riksdagen, såsom vi alla af tidningarne
känna, tillåtit dem att, under vissa förhållanden,
få sköta post- och telegraftjenster; det är, menar
jag, ett framåt: marsch! för dem till eröfring af
ett bröd och en bergning, hvaraf vi ofta lemna dem
i saknad. Låtom oss icke afundas dem, utan tänka
på att vi hafva hustrur och döttrar, hvilka dessa
fördelar kunna komma till godo, och derför egna vår
storsinnade och välviljande konung vår underdåniga
tacksamhet! Men, mina herrar, han skulle icke uttalat
ordet, hade icke våra fruntimmer bildat en falang,
som kunnat följa det, hvarför vårt erkännande bör
också tillhöra dem och det vett och den intelligens
som vi så länge velat förneka dem. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
