Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 4. 1864
- "Gamla minnen" af Sylvia
- Oporto
- Egendomstvisten af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Småningom återvann mitt sinne sin jemnvigt. Lugn och
nöjd kunde jag tänka på det förflutna och det
närvarande . . . jag hade funnit frid med mig sjelf.
Elfva år voro förgångna, sedan murgrönan på min mors
graf började knoppas och skjuta skott, då jag erhöll
ett bref från Erik. Han sade sig vara sjuk och döende
och bad derför innerligt, att ännu en gång få återse
mig. Hans hustru var död för trenne år tillbaka,
kort efter hon gifvit lifvet åt en liten flicka,
till följe af en häftig förskräckelse vid att deras
äldsta barn, en son, vådligen omkommit.
Bedröfvad och upprörd skyndade jag att efterkomma
hans önskan.
Erik var ännu qvarboende på den lilla aflägsna egendom
han arrenderat, hvilken låg i en väcker, skogbeväxt
trakt i södra delen af Småland.
Efter tvänne dagsresor anlände jag en aftonstund till
"Furutorp". Jag infördes genast till den sjuke. Det
är omöjligt att skildra detta återseendets ögonblick
. . . nitton år hade försvunnit, sedan vi skiljdes åt.
Sommarsolen kastade sin nedgående purpurglans och
belyste skarpt föremålen. På en enkel säng hvilade den
utmerglade gestalten af den jag en gång . . . ack,
nej! af den jag ännu så högt älskade. Han var
förberedd på min ankomst . . . O, huru förändradt
var icke hans utseende; blott de mörka ögonen voro
sig lika, men den jordiska glöden hade slocknat och
lemnat rum för den himmelska klarheten. Tigande sågo
vi på hvarandra . . . hvilka minnen genomträngde ej
våra själar.
Jäg satte mig utmed hans sida och fattade den
feberheta handen. Huru mildt smålog han icke,
huru ömt bad han mig att glömma och förlåta alla
de lidanden han förorsakat mig.
Han tryckte min hand till sina torra läppar och
kysste derpå sakta min ring, som en gång varit den
trohetspant, hvilken förenade våra hjertan, hvilka
dock hvarken af tid eller omständigheter kunnat
åtskiljas.
"Jag vet allt och känner fullkomligt din stora
godhet", hviskade han rörd. "Genom att du räddade
mig ur en ögonblicklig svår förlägenhet, räddade du
mig också för framtida undergång. Jag anade genast
att det var du som sände hjelpen, och jag svor att
blifva en annan menniska, värdig din aktning och
vänskap . . . jag höll min ed . . . Sedan jag äfven
lyckats erfara, genom hvad medel du kunde disponera
öfver en så stor penningsumma, blef det en helig
pligt att återställa den till dig.
Många ord vexlades emellan oss, de få dagar Gud ännu
förunnade oss att vara tillsammans.
På sitt yttersta öfverlemnade han åt mig sin treåriga
dotter, och båd mig vara som en mor för henne. Jag
lofvade detta.
"Om jag hållit mitt löfte kan du, älskade barn, bäst
bedöma; ty Erik var häradshöfding Wagner – din far."
"Din rörda och tårfyllda blick, säger mig bättre
än ord, att jag uppfyllt den kära pligt jag åtagit
mig. Genom dig har jag fått en rik ersättning för
tidigare lidanden."
"När jag en gång går bort, skall du, som minne
emottaga den ring, jag så ofta omnämnt. Må den
påminna dig om din gamla vän, och i frestelsens och
pröfningens stunder hviska: endast genom att göra det
rätta, och i undergifvenhet för Guds vilja finna vi
vår verkliga frid. Endast härigenom kunna våra tankar
lugnt genomgå flydda tider och gamla minnen."
*
Oporto.
Staden Oporto i provinsen Entre Minho e Douro har ett
herrligt, majestätiskt läge i en oförlikneligt skön
omgifning. Staden sjelf, härstammande från forntiden,
i storlek, befolkning, handel och betydenhet den
andra i Portugal, är amfiteatraliskt byggd på tvänne
höjder vid Douros norra strand och går ända ned
till vattenbrynet; husen i öfre delen af staden äro
höga och ornerade med balkonger, gatorne breda, väl
stensatta och luftiga, under det husen i den nedra
delen visa sig vara illa uppförda vid trånga, branta
och qvafva gator. Icke förty erkännes allmänt, att
Oporto är Portugals renligaste och sundaste stad. Och
dertill har Oporto med sina många stora byggnader,
kloster, kyrkor och höga torn, framför andra städer
företrädet af ett imposant läge. Vid inloppet till
hamnen finnas söderut många grunda ställen, jemte
en stor sandbank, kallad Cabadillo, hvilken tillika
med åtskilliga små klippor bilda en barrier framför
hamnen, så att inseglingen alltså är äfventyrlig
och vid den ofta rådande vestliga vinden under hela
veckor omöjlig. Vid sandbanken Cabadillo, på flodens
högra sida, är landet icke flackt, utan delvis
begränsadt af runda, branta klippor, mellan hvilka
ligga trädgårdar med mandel-, körsbärs-, aprikos-,
fikon- och persikoträd, små fält af yppig majs samt
vinberg, fulla af rödaktiga, purpurfärgade drufvor,
medan lunder af olivträd sträcka
sig ända till foten af den långt bort
belägna bergskedjan samt bilda bakgrunden till
landskapet. Förbindelsen mellan flodens båda sidor
underhålles genom en skeppsbro och är strömmen
segelbar för större fartyg, enär den ända intill bron
har ett djup af 16-18 fot.
Icke långt från nämnde skeppsbrygga ligger
landningsplatsen för landtmanna-fartygen, och liksom
molon i Neapel, tjenar quaien i Oporto till en
samlingsplats för lazzaroni, hvilka der fördrifva sin
dag med det ljufva "ingentinggörat", obekymrade om
en sydlig sols strålar bryna ansigtet eller de nakna
armarne och benen. I synnerhet på torgdagar finner
man här brokiga grupper i karakteristiska kostymer,
borgaren, insvept i sin mörkbruna mantel äfvensom
hans hustru, i en för landet egendomlig drägt. Här
ser man landtmannen (paësano) med sin äkta hälft,
båda i högtidskläder, samt den vildt utseende bergsbon
(montanero) i hans romantiska utstyrsel. Snart blifver
hela sällskapet muntert och uppsluppet, arbetet är
förgätet, sorgerna drifna på flykten, då löje och
sång ljuda, accompagnerade af guitarren, tamburinen
och castagnetternas klapprande, hvarvid alla skynda
bort, antingen till sina brokiga båtar eller den
närbelägna vinkällaren, der de i rankornes skugga
utföra fandangon eller contredansen med den spanska
och portugisiska landtfolket egendomliga lifligheten.
*
Egendomstvisten. |
| Af Sophie Bolander. |
"Käre Gustaf, hvilka stora pengar du lägger ner på
dessa trädgårdsanläggningar, dessa blomsterodlingar,
orangerier, växthus och hvad det heter allt."
"Är det inte också vackert, hvad jag här låtit göra?"
"Det kan ingen bestrida. Men hvad skulle vår gamle
far säga, om han kunde stå upp ur grafven och se
detta, han som alltid sade: att trädgården är ett
frätsår på en egendom, då skötseln deraf utsträckes
vidare än till odling af de för hushållet nödvändiga
produkterna?"
"Hvar tid har sina begrepp och hvar menniska har sin
smak, betingad så väl af den allmänna som enskilda
bildningen, såsom ock af den naturliga smaken. Vår salig far,
den hedersmannen, var ett mönster, i sina dagar,
både för sin kloka landthushållning och sin ärans
vandel och jag vill hoppas han icke skall finna mig
ovärdig att räknas hans son, ehuru jag, i hvad till
förstnämda stycket hörer, följer andra principer och
lägger ned i min trädgård, hvad han troligen skulle
användt att öka sin ägovidd med."
"Ja, vår far såg alltid till nyttan, han, och
beräknade vid hvarje företag hvad det skulle
rendera. Välsignelse öfver honom!"
"Du bör också besinna, min kära Vendela, att vår far
och jag hade ett helt olika antal barn, med pligt
att draga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0124.html
