Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. 1864 - Egendomstvisten af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Huru långt går resan, om det tillätes mig att
fråga?" sporde den okände.
"Till Göteborg, derifrån vi skola resa ut, till Lausanne."
"Således en lång lusttur."
"Lusttur? Inte så alldeles. Men kanske blir det inte
så ledsamt. Det blir åtminstone säkert mycket roligt
att komma tillbaka hem igen."
"Det är då för helsans skull denna resa företages?"
"Nej, visst inte! Hvarken min syster eller jag äro
någonsin sjuka. Vi skola resa till Lausanne och stanna
der ett par år, för att lära oss fransyska och tyska
språken i grund, på det vi må kunna försörja oss
sjelfva, då vi komma i fattigdom."
"Fattigdom?" log den unge mannen. "Tillåt mig säga,
att den som är i tillfälle att så förbereda sig derpå,
tycks ha litet att frukta deraf."
"Deri bedrar ni er. Pappa är nu ganska förmögen, men
innan kort ... kanske har han då ingenting. Stackars
pappa! Men hvad det skall bli roligt att kunna
hjelpa honom. Utom tanken på det, hade det varit
förskräckligt att skiljas vid honom."
"Det låter sagolikt", sade den unge mannen tankfullt.
"Men det är ganska sannt ändå. Man vill processa
från honom hans egendom, Graningeholm."
Den unge mannen bleknade: "Graningeholm!" stammade han.
"Ja, ni skulle se hur vackert der är och hur alla
menniskor der äro lyckliga och nöjda. Pappa hade
efter sin fars död köpt egendomen af sina syskon
och trodde sig sålunda egare till den, då en herre,
som heter Gethskil, företog sig att väcka process om
det. Var det inte elakt gjordt? Utan honom skulle
vi inga bekymmer haft. Men vet ni", fortfor Gerda,
allt mer öppenhjertigt, "Linea och jag hafva kommit
öfverens om att det alls icke skall bli så ledsamt
att blifva fattiga. Vi skola då köpa en liten,
vacker gård, helt nära en stad, och så skola vi ha
qvar våra små Ölandshästar: Freja och Skade, och så
skola vi åka in till staden och gifva våra lektioner,
och så skola vi på landet hushålla för vår far och
plantera blommor och anlägga ett litet orangeri,
och så skola vi ha en liten sjö omkring gården, det
förstås, och en liten holme, dit vi skola ro ut om
aftnarne. Inte skall det bli ledsamt att bli fattig?"
Den unge mannen bet sig i läppen och svarade intet.
Fartyget hade nu hunnit till en sluss, utanför hvilken
det måste vänta. En hop barn hade här samlat sig på
kanalbanken och inkastade små konvaljeknippor på
fartyget, för att erhålla slantar i utbyte. Såsom
vanligt brydde de flesta passagerarne sig ej om att
uppmuntra detta slags tiggeri, men Gerda och Linea
funno ett nöje i att för hvarje bukett, som egnades
dem, kasta en slant tillbaka och samlade så öfver sig
ett verkligt blomsterregn. Barnens glädje på stranden
var stor.
Den främmande såg härpå med sorgsen blick, en
suck bröt sig fram ur hans bröst och han sade i
djupet af sin själ: "Och hon skall en gång genomgå
försakelsernas och umbärandets hårda prof! Denna
öppna, gifmilda hand skall en gång sakna gåfvor att
skänka, och det genom mig! – – – O, ve!"
Den unge mannen var v. häradshöfdingen Patrik Gethskil.
"Ser ni", sade Gerda och vände sig till honom "att vara
fattig har också sin lycka. Då kan man fröjdas åt några
slantar. Hur mycket mer fordras det icke för oss, lyckans
bortskämda barn, att blifva glada?"
Knappast hade hon sagt detta, innan en bukett af
nyponblommor – troligen hopkommen till följd af
den lyckliga konjunkturen – tillkastades henne,
och så oförsigtigt att den träffade henne på ögat,
lemnande en rispa helt nära ögonfästet. Smärtan var
större än faran och gjorde att hon icke förmådde öppna
ögat. Gethskil ilade till, skyndade derpå efter ett
glas vatten, doppade hennes näsduk deri och bad henne
dermed bada ögat.
De hade nu kommit in i slussen. De voro vid Berg. Alla
strömmade i land, för att bese det derintill belägna
Vreta klosters kyrka. Arkitekten hade lyckats få sin
fru upp på
däck, för att också bese denna minnesrika plats. Gerda
hindrades af smärtan att följa, men då Linea icke
ville gå henne förutan, beredde hon sig att göra
sällskap.
"Tillåt mig afstyrka det! Om ni fortfar en tjugo
minuters tid med dessa kalla badningar på ögat och
sedan lägger en kompress, dränkt i cognac och vatten,
deröfver, hoppas jag ni icke skall hafva något att
frukta för följderna af det onda och förebygga en
inflammering, som kunde blifva både långvarig och
besvärlig", sade Gethskil. "Här blir i alla fall
tillräcklig tid att bese ställets märkvärdigheter,
emedan passagen i slussarne upptager mellan två och
tre timmars tid."
"Jag råder att följa denna föreskrift, hvilken, om jag
icke bedrager mig, är gifven af en man af facket. Min
herre tycks vara läkare", sade arkitekten.
Gethskil, som kände en oöfvervinnelig fruktan för
att bli känd af de begge unga flickorna, svarade
genom en kort bugning, som på en gång tycktes bejaka
den uttalade förmodan och förstumma alla vidare
forskningar.
"Då skola äfven vi vänta min vän", sade arkitekten
till sin fru och ville slå sig ned bredvid Gerda på
soffan, men derför var hon ingalunda benägen.
"Nej, jag tackar! Jag skulle då bli tvungen att
anstränga mig, för att hinna taga i beskådande allt
detta märkvärdiga, som jag låtit öfvertala mig att
gå och se på. Du vet att jag icke tål vid fatiguer,
hvarför det är bäst att vi taga tid på oss. Flickorna
kunna träffa oss vid kyrkan, och finna de väl någon
som vill visa dem vägen dit", menade fru B...
"Om de unga damerna tillåta mig blifva deras
ledsagare, skall jag med största nöje ikläda mig den
funktionen."
Fru B... tackade på flickornas vägnar och gaf sin
man armen.
Der befann sig Gethskil nu ensam med de begge
unga flickorna under soltältet på fartyget. Hans
förmenade egenskap af läkare gaf honom i Gerdas ögon
en myndighet, hvilken hon obetingadt underkastade sig,
medan han deremot begagnade den att emot henne använda
den mest omsorgsfulla uppmärksamhet.
Sedan de tjugo minuterna förflutit under flitig
kallbaddning, bad Gethskil, med en dertill bemyndigad
persons hela gravitet, att få betrakta hennes öga. Hon
drog sig djupast under tältets skugga, och öppnade
det emot honom. Ack, i denna blick låg en brännande
gnista, som gaf honom ett djupare sår, än det han
här skulle läka.
"Ingen fara för er!" sade han med en synnerlig
betoning på de två sista orden, och tillagade
med egen hand den kompress han bad att få lägga
öfver ögat. Hon underkastade sig det, och med en af
förtjusning darrande hand utförde han detta prof af
sin antagna läkareskicklighet.
Då de kommo i nästa sluss, bjöd han henne företaga
den omtalade promenaden. De gingo i land,
för att gå upp till kyrkan och sammanträffa
med arkitektens. Bland den mängd af fattiga och
sysslolösa, som vanligen infinna sig på slussbankarne
för att begapa de resande eller af dem tillvinna
sig en liten allmosa, befann sig en qvinna, ännu
ung och af ett ovanligt mildt, men tärdt och lidande
utseende. Hon satt vid kanten af en gärdesgård med
ett barn i knäet, som det syntes af fyra eller fem års
ålder, men lidande af en slapphet och ett förtynande,
som gjorde det omöjligt att i någon mån reda sig
sjelf. Qvinnan öppnade icke sin mun till en bön, hon
uträckte icke sin hand till de förbigående efter en
skärf, det syntes att hennes nöd var större, än att
den med så ringa medel skulle kunna hjelpas. Hon
sjöng deremot med klagande röst en sång, för att
stilla det oroliga barnet. Vid hennes åsyn gick
Gerda bort till henne. Hon tilltalade henne och,
såsom Gethskil tyckte sig förmärka, stack någonting
liknande en sedel i hennes hand. Då hon återkom sade
hon: "Hennes barn lider af en tärande sjukdom. Ni är
läkare, vill ni icke gifva henne något råd eller någon
liten förhoppning? Det skulle ändå glädja henne."
Der stod Gethskil, tvungen att underhålla Gerdas
falska föreställning eller riskera en upptäckt, som
skulle ådraga honom hennes hat, hennes förakt. Att
bedraga henne var honom motbjudande, men att upplysa
henne var honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
