- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
133

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Lappländska Taflor I. af Th.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ofta öfversådda med klappersten. "Resande, – säger Geijer
i Svea Rikes Häfder, – "ha liknat fjällen vid ett haf i högsta
uppror, hvars ofantliga vågor plötsligt stelnat. Betäckta af
is och en bländande hvit snö, kasta de i klart väder en
glänsande blånad rundt omkring sig. Man ser öfver molnen i den
blå luften fjällspetsarne, hvilka derigenom för ögat få en omätlig
höjd och från sina glatta sidor återkastande solstrålarne
tyckas nå sjelfva himlen. Ännu vid midnattsstunden flamma
deras snöiga toppar af solens från horisonten flödande strålar,
och denna s. k. isblink glänser som eld i de nedanför
liggande dalarnes djupa skymning."

Gränsen för den eviga snön träffas i Sverige vid 61° på
5200 fots höjd öfver hafvet, och de sydligaste fjällen i svenska
landryggen, som uppstiga till snögränsen, äro Sylarne i
Dalarne samt Svuckustöt på gränsen mellan Dalarne, Norge
och Herjedalen. Vid 62 1/2° ligger snögränsen vid en höjd af
4680, vid 67° 3600 fot öfver hafvet. Ofvanför 61° börjar
qvicksilfret frysa under stränga vintrar så, att man icke längre
kan observera thermometern, utan qvicksilfret faller helt och
hållet ned i dennas kula vid en köldgrad, som anses
motsvara 40 grader. Då man längst norrut nalkas fjällen, råkar
man först, 3200 fot nedanföre gränsen för den eviga snön, den
gräns, der granen upphör att växa. Redan förut har detta
träd antagit ett ovanligt utseende, det är ända från marken
fullsatt med svartaktiga qvistar och synes liksom brändt
i toppen. Vid samma höjd upphöra åkerbären att mogna, de
sista bäfverhusen synas vid bäckarne, gäddan och aborren
försvinna ur sjöarne. Kornet har upphört att mogna; men små
gårdar, hvilkas invånare lefva af fiske och boskapsskötsel,
finnas ända till 2600 fot nära snögränsen. Här upphör tallen,
och 2000 fot från snögränsen äfven björken. Rödingen (Salmo
alpinus
), som i Sverige träffas sydligast i Vettern, är den
sista fisk, som trifves i så högt belägna insjöar. Ännu 400
fot högre upp gå buskar, svartaktigt ris af dvergbjörken
(Betula nana); hjortronen mogna ännu, men ej högre; filfrasen
besitter ännu dessa trakter. Men sedermera upphöra äfven
alla buskar; backarne betäckas af än bruna än gröna fjällörter;
de enda bär, som mogna, äro kråkbären. Högre än 800
fot nedanför snögränsen sätter icke Lappen gerna sin kåta,
ty äfven betet för renarne saknas. Längst upp mot snögränsen
är all växtlighet i det närmaste försvunnen; men ända
till 200 fot derofvanom förmå dock ännu några lavar att
bibehålla sitt tynande lif.

<smalIll. NUYCT</smal
Ill. NUYCT


Men fastän naturen uppenbarar sig i denna afskräckande
skepnad på de höga fjällen, må man dock icke tro, att detta
är förhållandet öfverallt i Lappmarken. Äfven här finnes
odling, och den korta, men varma sommaren drifver växterna
med utomordentlig hastighet till mognad. När säden i det
sydligt belägna Skåne behöfver 16 veckor för sin mognad,
erfordrar den i Lappland öfver hufvud endast 10 veckor, och
fastän trädgårdsväxter icke vilja komma fort ofvanom Piteå,
kunna potates och krusbär uppdragas ända till Nordcap.
Öfver allt i Svenska Lappmarken, der säd kan odlas,
förekommer råg, ehuru korn likväl är hufvudsädet; hafren mognar
icke så långt norrut som kornet. Landet har derjemte öfverflöd
på goda ängar, hvilka i följd af den rika tillgången på
floder och strömmar lätt kunna göras fruktbara genom
öfvervattning, hvilken också användes. Tillfällen till odling finnas
i stort antal, och nybyggarne bli beständigt allt flera, ehuru
landet naturligtvis ännu är glest bebodt, särdeles upp emot
fjällen, der det kan vara många mil mellan hvarje nybygge.
Men att äfven Lappland kan hafva sin skönhet, det bevisas
af följande rader, i hvilka N. J. Andersson sammanfattat en
bild af Qvickjock, Lapplands paradis:

"Der nere, huru täckt och fridfullt ligga de ej, de der
sköna öarne, med sina runda, yfviga löfhvalf, sina fria
vattengångar, sina yppiga blomstermattor, der allt hvad skönt
finnes blandar sig tillsamman till en enda ljuf samstämmighet.
Med lugn hvilar ögat på dessa stilla ängder, der fåglarne
qvittra sitt lof mellan bladen, och fjärilarne fladdra från
"blomma hvit till blomma röd, att af dess nektar svalkas",
der bien och humlorna surra sin fröjd, och hela naturen tyckes
svälla af lycka, både för sig sjelf och andra."

Vid sjön Kilpisjaur, förnämsta källan för Muonio-Elf
vid 69° n. br., träffar Sveriges gräns fjällryggen, som från
denna sjö utgör gränsen för Torneå Lappmark, följer stranden
af Torneå Träsk, fortsätter sig med det silfver innehållande
Schanglifjället och det kopparmalmfyndiga Allekasje samt
hvars yttersta hörnsten mot Luleå Lappmark är Ifvarsten.
Luleå Lappmark begränsas likaledes i vester af fjällryggen,
på hvilken man här finner det silfvermalm innehållande
Nasafjäll, och hvars gränspelare mot Piteå Lappmark utgöres
af det väldiga Sulitelma, Sveriges högsta berg, 6342 Sv. fot
högt. Piteå Lappmark fortsättes vidare till Bonnäs, der
gränsen vidtager för Umeå-, Lycksele-, och Åsele-Lappmarker,
der fjällryggen betydligt sänker sig, tilldess med Rensfjället
Jämtlands Lappmark begynner, och bergen åter höja sig
ansenligt. Högsta punkten i Jämtland är det 4954 Sv. fot höga
Åreskutan.

Sulitelma, Sveriges högsta berg och Skandinaviens
veterligen största glacier, som icke skall gifva efter för de största
i Alperna, har blifvit besökt och beskrifvet af Wahlenberg.
Glacieren sträcker sig till en half mils längd och flera
hundra fots höjd, som en öfverhängande och fjällets sidor
betäckande isvägg, här och der med ofantliga hvalf, omgifna
med stora, spetsiga ispyramider, och emellanåt remnor, så breda
och djupa, att stundom Lappar med hela sin renjord för alltid
försvunnit i dem. Hela denna ofantliga ismassa befinner sig
i oupphörlig skridning nedåt. Beständigt underskuren vid sin
nedra brädd af det nere i remnorna och ur de djupa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free