Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 5. 1864
- Johannes Gutenberg
- Ängsö af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna återstod, utgörande ett kapital af 4000 floriner, likväl
ej var tillräcklig för upplagans fullbordande och att han
derföre, år 1450, nödgats anlita en rik guldsmed, vid namn Fust,
om ett lån för detta ändamål. Då Fust, eller som han vanligen
kallas Faust, bodde i Gutenbergs hus, så var han mera
än någon annan i tillfälle att öfvertyga sig om den vinst,
som skulle skördas af Gutenbergs företag, helst han ej kunde
vara okunnig om det höga pris, hvartill handskrifna biblar på
denna tid försåldes, neml. 4 à 500 Gyllen för den simplaste
afskrift på papper, då en tryckt bibel kunde säljas för 60 och
äfven slutligen för 30. Han försträckte således Gutenberg den
erforderliga summan, 1550 Gyllen. I förening med denne
bolagsman, fullbordade nu Gutenberg sin bibelupplaga.
Emellertid hade en ung man, vid namn Peter Schöffer
från Gernsheim, en by i grannskapet af Darmstadt, som
i Fausts hus gaf undervisning, och som en längre tid uppehållit
sig i Paris för att kopiera manuskripter samt var utmärkt för
en skön handstil, fästat uppmärksamhet vid deras företag,
och närmare underrättat sig om de särskilta arbeten, som
dervid föreföllo. Han fann, att bokstäfvernas eller stilarnes
utskärning ur metallstycken gick alltför långsamt och
dessutom, i anseende till den massa af metall, som derigenom
förlorades, blef ganska kostsam.
Han föll derföre på den lyckliga
tankan att gjuta bokstäfverna i formar
af någon hårdare metall, dem
han också förfärdigade.
Detta var det sista stora steget
till Boktryckerikonstens fullkomnande.
Det hade emellertid den
obehagliga följd för Gutenberg, att
då Faust, förmodligen genom
Schöffers upptäckt, såg sig kunna
umbära Gutenbergs skicklighet att
skära bokstäfver i metall och på
en ginare och mindre kostsam väg
komma till sitt mål, – den största
möjliga vinst af företaget, –
han önskade att upplösa bolaget
med Gutenberg och begagnade, som
förevänning dertill, Gutenbergs
underlåtenhet att betala honom ränta
å det försträckta kapitalet, hvilket
han derföre återfordrade och hvartill
han valde en tid, då han alltför
väl visste, att Gutenberg ej
var i stånd att uppfylla sin
förbindelse. Gutenberg dömdes att
betala både kapital och ränta och
måste nu, i brist af penningar, jemte sin andel i bibelupplagan,
afstå till Faust den förnämsta delen af sin tryckeriredskap.
Denna rättegång, hvars handlingar ännu finnas, ägde
rum 1455, eller samma år, som den ofvannämnda bibelupplagan
var färdig, och då Gutenberg således just var i
begrepp att afberga det fält han i så många är och med så
stora uppoffringar bearbetat.
Men äfven efter denna andra motgång synes icke Gutenberg
hafva förlorat modet. Understödd af en vän, en doktor
Humery, har han ännu någon tid derefter fortsatt sitt yrke.
 |
Ill. Müller, Bert.
Johannes Gutenberg. |
Man har om hans vidare lefnadsomständigheter och
verksamhet inga andra underrättelser än att han, 1465, blifvit
af kurfursten, erkebiskopen af Mainz, Adolph, utnämnd
till en hofkavaljers-syssla hos honom; att han 1468 aflidit, och
att hans tryckeri efter hans död öfvergått till hans ofvannämnde
vän, doktor Humery, som åter afstått detsamma till Bechtermünze
i Ellfelt, Gutenbergs medhjelpare (eller faktor), som
på hans ålderdom och, enligt någras vitsord, hans derunder
inträffade blindhet, förestått hans tryckeri.
Vi hafva nu fört boktryckerikonstens historia till dess
oförgätlige uppfinnares död. Vi ha sett honom uppoffra allt
för sin stora upptäckt: vi ha sett honom nödsakad att dölja
som ett brott den välgerning han beredde menskligheten, sett
honom af egennyttan beröfvad – icke blott sin förmögenhet,
– men det vidsträcktare fält, som öppnats honom att gagna
med den konst, åt hvilken han egnat hela sitt lifs och sitt
snilles verksamhet; vi ha sett den, hvars yrke redan för
hans närmaste efterföljare skulle blifva en källa till stora
rikedomar, hafva sin furstes nåd att tacka för bekymrens
aflägsnande från sin sjukliga, sin
blinda ålderdoms få återstående
dagar. Så blef äfven han i visst
afseende en af dessa martyrer för
mensklighetens sak, till hvilka en af
våra stora skalder sagt:
– – – – – – – – – – – –
En rättvis dom J bortom grafven finnen,
Er glans med häpnad efterverlden slår,
Men då hon räknar edra mödors minnen,
Hvad räknaden J sjelfve? – Edra sår! –
Han har funnit denna rättvisa.
I trots af den blygsamhet, som
föranlät honom att icke nämna sig
på alstren af sin press, ens då detta
bruk redan var infördt och då han,
genom sin frikostiga bokutdelning
bland de närmaste klostrens
innevånare blidkat deras afund; i trots
af de, förnämligast från denna
omständighet, utgångna bemödanden
att göra honom äran af
boktryckerikonstens uppfinning stridig, har
dock hans minne gått segrande
ur denna strid, och hans skugga
njuter, efter mer än fyra sekler, den tillfredsställelsen att
se hela den bildade verlden förena sig i erkännande af hans
förtjenst och i tacksamhet för den. Hans bildstod, gjuten
i brons, har blifvit upprest i hans fädernesstad och hans namn,
har gifvits åt en stjerna. Dens namn, hvars uppfinning spridt
så mycket ljus öfver jorden, har också ej kunnat värdigare
förevigas, än på himlen.
*
Ängsö.
Der Sagån faller ut i Mälaren ligger, i Ytter-Tjurbo
härad af Westerås län, en grönskande ö, omvexlande med
bördiga åkerfält, vidsträckta ängar och skogbekrönta berg, – en af
naturen sjelf anlagd park, hvilken konsten icke försummat att
ytterligare försköna, och prunkande med ett vackert slott samt
en ännu vackrare gammal kyrka. Ön heter Ängsö och är en
af de större öarna i den på sådana rika Mälaren.
Redan på 1300-talet förekommer Ängsö såsom hörande
till Westerås stift, sannolikt först till Kungsåra socken, och
berättas förr varit en hästhage under den i denna socken
belägna kungsgården. Öns första invånare, – hvilka man
ansett tillhöra en särskild stam, någonting, som tyckes bevisadt
deraf, att de icke gerna ingå äktenskap med utsocknes, –
uppgifvas hafva varit fiskare; men när inbyggarnes antal
tillväxte, uppfördes i vestra delen af ön ett kapell vid byn Berga
på en plats, som ännu kallas Kapellsbacken. Detta kapell
begagnades till år 1340, då den ännu qvarstående kyrkan
uppbyggdes. Hon är en vacker byggnad med ett högt spetsigt
torn (bygdt 1744 af grefve C. F. Piper och hans grefvinna
Ulrika Christina Mörner), och vid densamma är ett grafchor
tillbygdt för Piperska slägten. Dörren till kyrkans sakristia
skall vara densamma, som varit dörr i det fordna kapellet.
Kyrkoherde-serien är känd ända sedan år 1346, då riksdrotset
Nils Ambjörnsson till Salestad egde Ängsö och af kung
Magnus Ladulås fick frihet för alla utlagor med anledning af en
gåfva och "fundation", som han gjort till kyrkan. Ön saknar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0140.html
