- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
138

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Ängsö af Th. - Orans Resäfventyr (Forts. från sid. 132)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Som bekant, meddelade den s. k. Kalmare-Stadgan af år
1483 åt hvar god man, andlig och verldslig, rättigheten att
vara konung öfver sin egen landbo, och Ängsö gård är
sannolikt en af de svenska gårdar, der denna s. k. halsrätt längst
blifvit bibehållen. I gamla tider var den befriad från alla
utskylder, också en stor fördel för de adliga innehafvarne af
godset, hvilka ända mot slutet af 1600:talet utöfvade halsrätten
på det sätt, att, när de icke sjelfva ville sitta till doms,
"herrskapet lät kalla hvad domare dem behagar och lät
missdådaren döma, sedan efter gjord kommunikation derom med
hofrätten sjelfva dem afstraffa." På gården stod en stor
träbyggnad, kallad "Kungsbyggningen" med en stor "Borgstufva"
eller "Bårgårdsstuga", som det heter i Arvid Trolles "Jorde-Boch",
der halsrätten hade sina sessioner. Den sista s. k.
Leuterationsdomen utfärdades 1686 af fru Sigrid Horn, enka
efter Peder Pedersson Sparre, i ett mål om någon i kyrkan
begången stöld. Detta egna rättsförhållande har, fastän det
nu upphört, gifvit upphof till åtskilliga egna bruk och
sedvänjor på ön samt hos dennas innevånare alstrat den
öfvertygelsen, att de på sitt sätt utgöra ett eget sjelfständigt
samhälle, som beror endast af "grefven", "deras Herre", hvilken
de äro tillgifna med obrottslig trohet. Deraf kommer det
också, att de icke gerna tillåta utsocknes folk att bosätta
sig på ön och icke heller gerna ingå gifte utom socknen,
hvilket man dock, som i det föregående sades, också velat
förklara med en viss stamskiljaktighet mellan befolkningen på
ön och på fasta landet. Af de gamla sedvänjorna har den
för Ängsö egna slåtterstadgan ännu icke kommit ur bruk.
Enligt gamle Graus beskrifning tillgick det vid slåttern på
gårdens ängar så, att folket bland sig valde en s. k. förkarl,
som skulle gå förut i slaget, en styrman, som skulle gå sist och
fyra s. k. stutt-knektar. När slåtterkarlarne gått fram öfver ängen,
skulle dessa funktionärer inspektera arbetet, och om de funno
något slag illa slaget deri sticka ned en qvist. Sedan hela ängen
var afslagen, kallades slåtterfolket fram, och den, i hvars slag
qvisten var nedstucken, afstraffades på stället. Afstraffningen
var dock icke strängare än så, att de fyra stuttknektarne
fattade delinqventen i händer och fötter och "stuttade" honom
med "sittköttet" tre gånger mot en tufva, under det hela det
omkringstående slåtterlaget ropade tre gånger "hoj!" "Alla
måste då taga hattarne af sig, annars måste en sådan äfven
blifva på lika sätt stött", tillägger Grau. "Sedan afstraffningen
blifvit verkställd, undfägnas hela slåtterlaget på herregården
med öl, i hvilket grefvens och herrskapets skålar drickas.
Sedan sista ängen är afslagen, marschera alla slåtterkarlarne
upp på borggården, alla med liarna på axeln, ehuru de afstuttade
måste bära dem fällda; under musik gå de ett hvarf kring
gården, undfägnas derefter med öl och utropa sedan alla på
en gång: godnatt! – hvarefter de åtskiljas."

Utom denna gamla sedvänja, lefva på Ängsö åtskilliga
sägner, hvilka bestämdt tillhöra denna ö och stå i samband
med de förnäma ätter, som innehaft densamma. En sådan
sägen är följande: På Ängsö bodde en adlig fru, som hade
varit tvänne gånger gift (möjligtvis fru Elsa Trolle). Hon
ämnade sig en julotta i kyrkan, hvilken blott genom en kort
allé är skiljd från slottet, vaknade om natten och såg genom
sitt fönster kyrkan upplyst. I den förmodan, att ottan redan
var börjad, klädde hon sig skyndsamt, väckte en af sina tärnor
och lät denna följa sig till kyrkan. Men när hon inträdde
i denna, såg hon till sin förvåning alla bänkar fyllda med
svepningsklädda, längesedan aflidna personer, af hvilka hon
igenkände många, deribland en nyligen afliden fateburspiga. Denna
skred långsamt fram till sin matmoder, frågade henne med
dof röst: "hvad vilja de lefvande i de dödas otta?" och rådde
frun att genast skynda ut ur kyrkan, men att vid utgåendet
genom dörren icke se sig tillbaka och icke heller närma sig
till ena sidan af dörren mer än till den andra, emedan hennes
bägge aflidna män stode på hvardera sidan om dörren
och ofelbart skulle gripa henne, om hon icke följde dessa råd.
Frun gjorde det och kom oskadad till slottet, dock med
förlust af sin slöja, hvilken ännu förvaras i kyrkan: men tärnan,
som vid utgåendet såg sig tillbaka, blef "borttagen", och hennes
ömkliga rop hördes vida omkring.

När grefvinnan Charlotta Piper köpte Ängsö gård,
öfverlemnades tillika med köpehandlingarna till henne en
guldkedja, hvilken hon anmodades att noga förvara och låta gå i
arf till gårdens egare i all framtid. Äfven vid denna kedja
fäster sig en sägen, hvilken vi här skola berätta: År 1710
innehades Ängsö gård af frih. Johan Sparre, en man med
vildt och gudlöst sinnelag, som lät stänga kyrkan, kastade
nyckeln i sjön och på annat sätt hindrade gudstjenstens
hållande samt i öfrigt förde ett fördömligt och otillbörligt
lefverne. – Sparren drömde en natt, att den Onde kom för att
släpa honom med sig; han spjernade mot så mycket han
förmådde, men blef slutligen fängslad med en kedja, som
djefvulen kastade kring hans hals. När han vaknade, bar han
om halsen den kedja, hvarom han drömt. Följande natt drömde
han, att en god ande uppenbarade sig för honom och förmanade
honom att som en helgedom förvara kedjan, emedan
denna skulle skydda godset för all fara, så länge hon
innehades af dettas egare; om kedjan deremot förlorades eller
lades åsido, skulle eld och brand öfvergå gården. Kedjan
har också allt sedan denna tid varit samvetsgrannt förvarad
och buren af godsets innehafvare; ett par gånger, då detta icke
händt, ha också eldsvådor verkligen varit å färde. Kedjan
består af mycket fina länkar med en egen, besynnerlig vridning,
som gör det omöjligt att deri inpassa någon ny länk i
stället för dem, som brustit sönder af ålder. Den är vid
pass 2½ alnar lång.

På Ängsö gård vistades mycket Olof von Dalin, och ännu
finnes icke långt från herrgården på en kulle en liten
plantering af träd, kallad "Dalins trädgård". Gårdens park
utmärker sig särdeles genom sina lummiga alléer, hvilka bilda
ordentliga löfhvalf, på stora sträckor så täta, att ingen dager
insläppes deri annat än genom de hvälfda portöppningarna i
hvalfvets begge ändar.

*


Orans Resäfventyr.



                        (Forts. från sid. 132.)

Jag var till mods som en menniska, hvilken länge sväfvat
i fara att drunkna, men ändtligen funnit fotfäste och
räddning. Jag reste mig och böjde mig framåt emot fatet, för
att upptäcka sprundet. Det gick en god stund åt, innan mina
fingrar hunnit öfverfara ytan af det stora kärlet, men då jag
slutligen kommit så långt i min undersökning, erhöll jag
endast den sorgliga vissheten, att sprundet icke var anbringadt
på den sidan af fatet, som vette åt mig.

Mina qval blefvo nu större än förut. Då och då hörde
jag vattnets sqvalpande, knappt en tum från mina läppar, och
var likväl urståndsatt att läska min gom med en enda droppe.

Till och med om det lyckats mig att finna sprundet,
huru skulle jag väl få ut tappen? Med bara fingrarne vore
det en omöjlighet, fastän jag under intrycket af mina första
ifriga förhoppningar alls icke betänkt denna svårighet.

På nytt var jag i begrepp att hängifva mig åt tröstlöshetens
qval, då jag kände tryckningen af en fällknif i mina
benkläder. Den hade ett skaft af buffelhorn och blott en
enda, men handfast klinga – en sådan knif, som matroserna
vanligen bära i ett snöre om halsen. Det verktyg, jag nu
höll i mina händer, var i allo passande för att borra ett hål
genom fatets stäfver och nästan så godt som en mejsel; icke
förty begagnade jag detsamma med stor försigtighet.

Jag valde ett ställe på fatets sida, som föreföll mig något
skadadt och grep genast verket an. Knifven gjorde sitt
arbete mästerligt, och så hårdt ekvirket än var, måste det dock
gifva vika för det ännu hårdare stålet i denna ypperliga klinga.
Öfver en timma arbetade jag på det sättet – naturligtvis
oupphörligt i mörkret. Jag hade likväl så vant mig vid detta,
att jag icke mera förnam den känsla af hjelplöshet, hvilken
städse öfverfaller den, som plötsligen blifver insvept i mörker.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free