- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
139

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Orans Resäfventyr (Forts. från sid. 132)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


På hålets djup märkte jag, att det icke kunde dröja
länge, innan jag uppnått mitt ändamål, men då väcktes
plötsligen en fruktansvärd föreställning till lif
i min själ – ett förfärligt tvifvel – tviflet om
det verkligen vore vatten i fatet. O, himmel, om
mina förhoppningar gäckades, om det visade sig att,
innehållet utgjordes af romm, sprit eller vin!

Jag hade nu hunnit nära träets inre yta – redan
sipprade fuktigheten fram från det ställe, der
yttersta spetsen af knifven genomborrat stafven. Länge
tvekade jag ej att taga ut sista steget och i det jag
stötte klingan djupt in, framstörtade en kall ström
och fuktade min hand. Efter det jag kringvridit
knifven lite grand, drog jag ut den, och i samma
ögonblick sprang en stråle fram, alldeles som ur en
spruta. Redan följande sekund betäckte mina läppar
hålet och i vällustiga drag drack jag – icke brännvin,
icke vin – utan vatten, så friskt och herrligt,
som hade det framvällt ur härda klippan.

Fantasien har ingen makt att skapa sig en
föreställning om, hvilka qval törsten medför. Och
likväl, så snart den är stillad, så snart en
tillräckligt mängd vatten gått öfver läpparne, är
pinan försvunnen, likt en dröm. Intet annat kroppsligt
ondt kan så hastigt botas!

Då jag förfriskat mig tillräckligt, var jag betänkt på
att tillstoppa hålet. För den ändan afskar jag en bit
af min tröja, bredde den öfver hålet; indref kluten
väl med knifven och lyckades på det sättet hämma
vattnets utströmmande, fastän jag märkte, att ändock
något sipprade igenom. Detta betydde dock föga, enär
tyget endast skulle föreställa en provisionel kork,
tills jag hunne upptänka något annat och bättre.

Ånyo fick jag tid att öfvertänka mina egendomliga
förhållanden, hvarvid knappt behöfver anmärkas,
att dessa betraktelser snart återförde mig till
förtviflan.

Mitt lilla proviantförråd var snart till ända. Ännu
ett mål fanns väl qvar, men sedan – sedan kom
hungern, den gnagande hungern, utmattning, elände
och död. Sällsamt nog hade jag under min brännande
törst alls icke tänkt på en möjlig hungersdöd.

Önskan att förlänga min tillvaro hade småningom
bemäktigat sig mig, sedan jag var qvitt törstens qval,
och denna sjelfuppehållelsedrift uppträdde nu starkare
än någonsin. I den sällsamma omständigheten, att jag
funnit vatten och den deraf härflytande räddningen
från försmäktning. låg något underbart, något, som
förde mig på den tanken, att Försynen sjelf utsträckt
sitt finger, för att bevara mig. Detta finger skulle
säkert hjelpa mig på annat sätt, och fastän jag icke
kunde göra mig redo för huru, var det dock en tröst
att tänka på möjligheten af en räddning.

Fastän mina lifsmedel knappt förslogo till en måltid,
beslöt jag ändock att fördela dem på fyra. Samtidigt
var jag betänkt på att omsorgsfullare tilltäppa hålet
i fatet, enär jag märkte, att en hel del vatten redan
runnit ut.

Då jag trefvade omkring på bottnen af mitt
fängelse, i hopp att finna en sticka, stötte jag
på en grof packlår och märkte i ena hörnet deraf
ett framspringande bräde. I denna vinkel stack jag
min knif och bände utåt af alla krafter. Brädet gaf
efter, så att jag ansåg mig kunna rycka bort det med
händerna. Jag tryckte på af alla krafter. Det brakade,
när spikarne lossnade, och derefter föllo några hårda
föremål ned från låren. Knappt hade jag hunnit få fatt
i ett af dem, innan jag utstötte ett högt glädjerop.

Det var skeppsskorpor!

Aldrig kan jag påminna mig, att en måltid någonsin
förut smakat mig så väl som denna, bestående af
skorpor och vatten. Nu tviflade jag icke längre
på, att Försynens hand verksamt ingripit, för att
rädda mig. Med ett sådant förråd på mat och dryck,
kunde jag, trots mörkret i mitt fängelse, hålla ut
veckor, ja månader, till resan vore slut och mitt
mål uppnådt.

Min närmaste omsorg blef nu att väl tilltäppa hålet i
fatet, hvilket icke föll sig svårt, då det var riklig
tillgång på trä att göra en tapp af. Då jag fullbordat
detta arbete, föll mig in, att det ingalunda skulle
vara oäfvet, om jag undersökte också det andra fatet,
hvilket bildade en mur i mitt fängelse. Visade sig
detta vara ett vattenfat, behöfde jag ej
hysa någon vidare oro för vatten, ty två dylika fat
innehölle säkerligen nog, för att skydda mig för brist
under den längsta resa. Utan vidare omständigheter
började jag derföre borra det nya fatet. Denna gången
var jag ej så upprörd som den första, ty det föreföll
mig, som om resultatet icke vore så vigtigt, som
förut. Likväl kände jag mig ganska bedragen i mina
förhoppningar, då jag fann, att fatet icke innehöll
vatten utan brännvin. Denna upptäckt gaf mig anledning
att umgås mycket hushållsaktigt med mitt vattenförråd,
isynnerhet att icke låta något onödigtvis rinna bort.

Men huru stod det nu till med mitt förråd af
lifsmedel? I detta afseende var jag besluten
att förskaffa mig full visshet. Detta var också
ingalunda svårt, ty jag behöfde blott räkna
skorporna. Resultatet visade, att jag skulle ha
nog, om resan icke räckte längre än tre månader,
förutsatt att jag genast började förknappa rationerna,
d. v. s. icke förtära mera än två skorpor.

"Huru", tänkte jag, "om bakom den här skorplåren
skulle finnas ytterligare en?" Men huru skulle jag
komma underfund dermed. Rundtomkring låren kunde jag
icke krypa, lika litet som det var möjligt klättra
öfver eller tränga sig under den.

"Ha!" ropade jag, i det en tanke plötsligt genomfor
mig, "jag skall arbeta mig igenom den!"

Jag förlorade ingen tid att sätta mitt beslut i
verket. Då jag fann, att kistans bottenbräder endast
voro tillspikade, lade jag mig ned i horizontel
riktning och sparkade med fötterna in i kistan. Det på
så sätt krossade brädet skjöt jag med någon svårighet
åt sidan. På andra sidan stod åter en lår, lik den,
jag nyss genombrutit, och på knappt två tums afstånd,
så att min knif snart nog hade genomborrat väggen.

Tyvärr skulle min förväntan att finna ännu mer
skorpor icke gå i fullbordan, ty ylletyger utgjorde
innehållet. Något att äta fanns der icke, hvilket
bibringade mig den öfvertygelsen, att jag måste vara
belåten med de knappa rationerna och gå tillväga så
hushållsaktigt som möjligt. Jag föresatte mig att
dagligen antaga två stycken som regel och alldrig
öfverskrida detta antal.

Så vidt det nu var fråga om föda och vatten, försporde
jag ingen vidare oro, öfvertygad, att jag hvarken
skulle hungra eller törsta ihjäl.

I denna sinnesstämning framlefde jag flera dagar,
och fastän det var ett pinsamt lif – hvarje timma fick
längden af en dag – var jag dock i stånd att uthärda
det. Stundom bemödade jag mig att öfvervinna ledsnaden
genom att räkna, icke allenast timmarne, utan äfven
minuter och sekunder. Mitt ur beredde mig tillfälle
att på detta sätt fördrifva tiden, och dess muntra
pickande var mig i viss mån ett sällskap. Af vigt
var att noga hålla reda på, när ett dygn förflutit,
ty endast derigenom erhöll jag en föreställning
om resans fortgång. För den skull var jag särdeles
mån att räkna timmarne, och så ofta jag märkte, att
timvisaren två gånger tillryggalagt sin väg kring
urtaflan, gjorde jag en skåra i ett till detta ändamål
afsedt trästycke. Detta var min almanacha.

Så förflöto flera dagar. Läget på det hårda träet blef
emellertid allt besvärligare. Då föll mig in, att den
andra kistan innehöll ylletyger, hvarföre jag genast
drog fram några af dem och bredde under mig. Sedan
jag på detta sätt förskaffat mig ett präktigt läger,
lade jag mig ned och kände mig behagligare till mods
än någonsin.

Likväl längtade jag efter ljus, mera än något
annat. Man kan endast göra sig ett ofullkomligt
begrepp om bedröfligheten af ett lif i fullt mörker,
ty detta fördubblar ju alla qval. Mera än en hel vecka
hade jag tillbringat i detta beklagansvärda läge,
och det enda ljud som nådde mitt öra var böljornas
hesa sorl öfver mig. Öfver mig, ty jag visste att
jag satt djupt ned under hafvets yta. Vid lugnt väder
inbillade jag mig stundom höra klockan, som kallade
besättningen på vakt, men jag var ej säker derpå.

Tionde dagen efter afresan hade vi att utstå en storm,
som räckte två dagar och en natt samt måtte ha varit
förfärligt häftig, ty han ruskade på skeppsbjelkarne,
som ville han slita dem i stycken. Mången gång trodde
jag äfven att så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free