Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 5. 1864
- Inqvisitionsfängelset i Barcellona
- Egendomstvisten af Sophie Bolander. (Forts. fr. s. 128.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inqvisitionsfängelset i Barcellona.
En resande i Spanien, som äfven besökte Barcellona,
berättar bland annat:
Man visade oss inqvisitionsfängelset. Denna byggnad är
dyster, ytterst massiv och har endast små fönster. Det
gräsliga tribunalet har i Barcellona fordrat månget
offer; tortyr och mord voro, naturligtvis till
förherrligande af "kärlekens religion", lustigt i gång
och dessa hemska händelser genomlupo århundraden. Utom
staden, på Prado de San Sebastian, ligger Quemedaro,
"bålplatsen", hvarest kättarne "till förhöjande af
Guds ära" måste undergå eldsdopet.
Inqvisitionsbyggnaden passade fullkomligt för de
dermed afsedda, rysvärda ändamål. Mönsterinqvisitorn,
Torquemada, denne mördare i presterlig skrud, hvilken
i grymhet öfverträffade alla andra af det svarta
följet, måste ha funnit sig innerligt väl bakom dessa
dödens murar. Ingen annan menniska kan berömma sig
af att ha invigt flera kättare åt bålet. Det var i
sextonde århundradet. Men hundra år sednare hade den
heliga inqvisitionen icke förlorat det bittersta af
sitt vilda nit. En holländare, hvilken 1667 gjorde
en resa genom Spanien, har lemnat en liflig skildring
deröfver. Denne man, Aarsens van Sommerdyke, skrifver
nemligen:
"Den anklagade får ej veta namnet på sin
anklagare. Man tager fast honom, lägger honom på
pinbänken, han dömes och brännes. Tillfälle att
försvara sig beredes honom ej. Då jag uttryckte mitt
ogillande öfver ett sådant förfaringssätt, fick jag
endast till svar: I hela Spanien gifves ej större
ögonfägnad än en af inqvisitionen föranstaltad
auto-da-fé. Ty så beteckna de en arm syndares
afrättning, och betrakta den med ungefär samma ögon
som en tjurfäktning. Ofta kastas af inqvisitionen
personer i fängelse, mot hvilka ej kan invändas
annat, än att man i dem vädrar hemliga mahommedaner
eller judar. På sådane misstänkta sättes corocan,
en hög spetsig mössa af gult eller rödt papper,
på hufvudet, och för den skull kallar man dessa
olyckliga encorocados. Så utstyrda, för man dem genom
gatorne; inqvisitorer och deras kreatur gå förut och
tåget begifver sig till dominikanerkyrkan, hvarest
hålles en lång predikan. Många misstänkta, hvilka
man håller för renegater, utpiskas offentligen;
andra återigen erhålla San Benito’n, ett slags
stola (lång rock) som de måste ha hängande om
halsen. Namnen på sådane syndare skrifvas upp och
spikas på kyrkmurarne. Bredvid hvarje namn gör man
ett Andreaskors, och af dylika äro Spaniens flesta
kyrkor uppfyllda."
Så skrifver holländaren och sådana kors ser man
ännu i dag, fastän inqvisitionen för längesedan är
rättvisligen tuktad. Dessa tecken till ett fanatiskt
barbari äro icke fullkomligt utplånade, men de
tillhöra endast historien.
På inqvisitionen passa verserna ur Göthes
"Bruden från Korinth";
Offer falla här,
Hvarken lamm eller tjur,
Men menskooffer i oändlighet!
*
Egendomstvisten. |
| Af Sophie Bolander. |
(Forts. fr. s. 128.)
Rättegången hade icke långt framskridit, då Gethskil
gjorde bekantskapen med Gerda, såsom vi förut
berättat. Då han såg ångfartyget gå ur den sista
slussen och med sin jemna och majestätiska gång
aflägsna sig allt mer och mer, tills det vid en
krökning af kanalen gick honom ur sigte och blott
genom det sväfvande rökmolnet visade sin flyktande
fart; då var det honom som om man slitit en bit ur
hans hjerta. Han gick en hel timma på kanalbanken,
sökande en tröst i att trampa den jord hon trampat;
han gick fram till kyrkan och betraktade de föremål
hon nyss betraktat; men hans sinnesstämning blef
endast mörkare: "Detta duger icke!" sade han
slutligen, "jag måste taga mitt förnuft tillfånga!"
Och så iklädde han sig ur dess förråd en hel
vapenrustning till strids mot fienden till sitt
lugn. "En söt, en outsägligt söt flicka!" sade han
sig. "En verklig liten engel, men den ena stjernan
kan öfvergå den andra i klarhet och likaså dessa
englar, som på jorden uppenbara sig i vackra flickors
gestalt. I Marstrand, dit jag står på resa, skola de
uppträda i massa. Hon älskade mig i alla fall icke
mer än en mager reskarta
– – – Det är grymt, förtvifladt! Och dock, med hvilket
gudomligt behag visade hon icke sin ledsnad öfver
vår skiljsmessa? Hade hon sökt dölja den, hade hon
blott låtit mig ana den, då hade det varit förbi med
mig! Nu kan och skall glömskan bli min räddning."
Under den tid han måste uppehålla sig här,
för att invänta nästa nedåt gående ångfartyg,
sökte han underrättelser om den bleka qvinnan och
hennes barn. Han rådfrågade sig hos församlingens
pastor, nedlade i hans händer en liten summa till
hennes hjelp, anbefallde henne och barnet åt hans
omsorger och gick med honom i författning om begges
underhåll. Han beträdde ånyo de ställen, som Gerda
med intresse omfattat och kände en vemodig saknad
dä han lemnade dem, till trots af det stolta tillit
hvarmed han sade: "Det skall bli annorlunda! Marstrand
skall ge mig bot för denna feber!"
Marstrand gjorde det icke. Dess vindar hade ingen
helsosam verkan på honom. Hans kärlek blåste icke bort med
dem. Han fann att alla försök att undantränga Gerdas bild ur hans
hjerta voro fåfänga; att den på dess duk icke stod
målad med färger, som af andra kunde utplånas, eller
att de förebråelser, som den framkallade i hans själ,
kunde af några nöjen bedöfvas. Han kunde icke uthärda
mera än fjorton dagar på denna helsosamma ö. Efter
deras förlopp sade han dess bad och dess nöjen
farväl.
Derifrån begaf han sig rakaste vägen till sin klient,
major Striechgarden, med hvilken vi här vilja göra
läsaren bekant. Han var en gammal barnlös enkling, som
efter en föga exemplarisk ungdom, nu lefde gammal och
ensam på sin egendom, uppe i mellersta Sverige. Han
hade podager och kunde icke lemna sin stol utan med
tillhjelp af sin betjent och sin käpp. Han låg jemt i
delo med sina grannar, krånglade med sina inspektorer
och pressade sina underhafvande. Med andra ord:
han var häftig, knarrig, hård och fordrande, och
tycktes i allo obekant med den anda af billighet och
mensklighet, som nu för tiden inträdt i förhållandena
emellan herre och tjenare.
Gethskil fann majoren sittande i sin gamla brunmålade
länstol, med fötterna försänkta i ett par gråa
filtstöflar, som voro dragna utanpå benkläderna
och räckte ett stycke upp på vaden. För öfrigt var
han iklädd en likaledes grå rock, med ståndkrage,
på militärisk fason, item svart spännhalsduk samt en
ända upptill hakan igenknäppt väst, hvilken, liksom
uppslagen på rocken, tycktes liksom galvanoplastiskt
belagde med ett ämne, som skulle trotsa all kemisk
analys. Han satt med hufvudet lutadt mot ryggdynan af
stolen och tycktes af hela sin martialiska karakter
endast ha bisterheten qvar, ty han
vände mot hvarje inkommande ett öga, som hade han velat
skjuta skarpt på honom.
Då han fann hvem Gethskil var, förmildrades hans
uttryck och han sade, i det han räckte honom handen:
"Jag hoppas ni kommer med goda nyheter i hvad
processen rörer?"
"Jag skulle önska att ni så komme
att finna det förslag jag ärnar meddela."
"Har det några fördelar att erbjuda, är ni välkommen
med det. I annat fall ..."
"Det beror på er att bedöma. I mina ögon ..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0146.html
