Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 5. 1864
- Engelbrechtsholmen af Th.
- Ett besök i Avesta af S. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Engelbrechtsholmen.
Uti n:o IV af den artikelserie, som vår tidskrift börjat
meddela under den gemensamma titeln af “Dalarnes Minnen“,
hafva vi upptagit en mer i detalj gående beskrifning af mordet
på Engelbreeht; vi upptaga har en utsigt af skådeplatsen för
denna nidingsbragd, eller den holme, som efter den der
mördade frihetshjelten ännu bär namnet Engelbrechtsholmen.
Holmen ligger, som bekant, i sjön Hjelmaren, utanför den udde,
på hvilken Göksholm är beläget, i Askers härad och Mellösa
socken af Örebro län; den är en helt liten, skogbeväxt holme,
som har sin enda märkvärdighet genom den tragiska händelse,
hvilken der tilldrog sig på aftonen den 4 Maj 1436, och hvilken
finnes närmare omförmäld i den ofvan citerade artikeln.
Det är bekant, att efter mordet bönderna upptogo det af
mördaren qvarlemnade, sargade liket efter befriaren och buro det
på sina skuldror till Mellösa kyrka, alldeles som fordom
bönderna buro den älskade konung Magnus Ladulås’ lik från
Visingsö till Gråmunkekyrkan i Stockholm; men på det ställe
af holmen, der mordet föröfvades, restes ett jernkors, hvilket
sedan länge qvarstod, men vid obekant tid blef borttaget.
Detta var händelsen redan omkring år 1784, och derefter lät
en af Göksholms ägare, envoyéen frih. Rehausen, på samma
ställe uppresa den minnessten, som föreställes på vår
teckning. Stenen har följande inskrift: “Här föll Engelbrecht
Engelbrechtson, svenska frihetens värn, Gustaf Wasas efterdöme,
offer för ett nidingsmord, den 27 April 1436. Minnet
hade lefvat i 382 år, men minnesmärket restes af
Göksholms egare, G. M. v. Rehausen“.
Uppgiften på datum är, som man finner, oriktig; en för
ändring af densamma skulle dock tjena till intet. Engelbrechts
namn och hans bragd lefva ändock i tacksamt minne hos ett
folk, som aldrig brukar glömma sina välgörare, och som minst
kan glömma honom, hvilken banade vägen för de framtida
frihetshjeltarne och dermed för Sveriges framtida storhet.
Th.
*
Ett besök i Avesta.
Då jag för några år sedan reste i Dalarne, besökte jag
äfven Avesta, detta Sveriges största kopparbruk, der fordom
våra respektabla kopparslantar, med dalpilarne i pregeln, slogos.
Beledsagad af en ung bruksbokhållare och en annan karl, som
förmodligen äfven hörde till bruket, i hvilken egenskap är
mig obekant, besåg jag stället och kom så till forssen. Den
var väldig och stark och gjorde ett vördnadsväckande afbrott
i den breda, spegellugna elfvens majestätiska gång. Nästan
midt i den stridaste forssen, men något emot norra stranden
låg, som en bukett i det hvitskummiga vattensprånget, en liten
dunge af unga björkar, uppväxta mellan stenarne, hvilka, då
vattnet är lågt, ej öfversköljas af detta. Jag beundrade den
natursköna anblicken från en liten platå utmed en qvarn och
frågade, jag tror nästan utan att tänka derpå, om forssen icke
brukade taga några offer af menniskolif? Den unge bokhållaren
berättade då att för några år sedan händt, att då en ung
flicka skulle ro sig öfver elfven ett stycke ofvanom forssen,
båten af strömmen blifvit dragen i denna. Lyckligtvis skedde
det dock närmare norra stranden, der fallet icke var så
häftigt, som vid den motsatta. Båten stannade ett par hundra
alnar från land, mellan stenarne, der de omtalade
björkarne växte; men det var emot hösten, så att vattnet redan
börjat stiga och sköljde öfver dessa. Huru skulle man nu
kunna rädda den arma? Hennes fästman, ty hon hade en
sådan, en förmögen bondson i trakten, blef efterskickad. Hans
bedröfvelse blef stor. Han bjöd 10, 20, 30 rdr till den som
kunde frälsa henne. Man försökte på alla upptänkliga sätt att
rädda den olyckliga. Några våghalsar hoppade ut på stenar,
som närmare stranden stucko upp öfver vattnet, hvilket bröt
sig omkring dem, för att derifrån med båtshakar och
utkastade linor nå båten, men allt förgäfves. För hvarje
misslyckadt försök stego fästmannens löften tillika med hans
förtviflan, och han ropade att hundra banko skulle tillhöra den
som kunde återskänka honom hans fästmö! Kom så qvällen
med sitt mörker. Den olyckliga satt ännu qvar i sin lilla
farkost, midt i det brusande vattnet, och motsåg en natt full
af dödsångestens fasor. Hennes belägenhet väckte allas
deltagande. Man tände eldar på stranden, och brände bloss och
facklor, på det hon skulle se att man ännu hade hennes räddning
i tankarne, och icke öfverlemna sig åt förtviflan. Att
tillropa henne hade visat sig fruktlöst, enär forssens brus
öfverröstade hvarje menniskoröst.
Under det hvar man, snart sagdt, i hela Avesta var
upptagen af detta både hemska och rörande uppträde, anlände
dit en fattig vermländning med hustru och tvänne barn,
hvilken stod på hemväg, efter att hafva varit ute på
arbetsförtjenst under sommaren. Han hade i sin hembygd varit
närvarande vid ett liknande tillfälle, och sett huru man då
lyckats rädda den af döden hotade. Han ville använda
samma medel här. Han lät smida långa grofva jernspetsar,
hvilka han fästade vid en lina. Då morgonen randades
var han färdig till sitt vågsamma företag. Han fastgjorde
ena ändan af linan vid stranden, och skulle med den andra
begifva sig ut att kämpa mot det våldsamma elementet. Då
skyndade sig hans hustru fram till honom och bad honom icke
våga sitt lif, ty hur skulle det sedan gå med henne och
barnen? Dessa greto och drogo honom i rocken, men den
behjertade mannen skiljde dem från sig, befallde sig i Guds
hand och gaf sig så åstad. Omgjordad med andra ändan af
linan utkastade han jernspetsarne, en efter annan, hvilka
fastnade mellan stenarne, tjenande liksom ankaren mot forssens allt
med sig ryckande kraft. Sålunda lyckades han verkligen att
rädda den olyckliga, sedan hon tillbringat tjugo långa timmar,
med döden hvarje minut för ögonen.
Sanslös inbars hon till brukets inspektor, der hon likväl
efter en god och ändamålsenlig behandling återkom till lif
och medvetande, ehuru hon länge, som hon sade: “kände sig
konstig i hufvudet af det förskräckliga bruset omkring henne.“
“Och den ädle vermländningen“, frågade jag, “gick
derifrån med sina hundra banko och ett lyckligt fästepars
välsignelser?“
Den unge bokhållaren höjde på axeln och sade: “Den
hederlige fästmannen gaf honom en riksdaler banko, hvilken han
dock återlemnade, sägande: “Mina nya stöflar, som jag
förstört i vattnet, hafva kostat mig tre banko, men det gör
detsamma! Herran lönar nog en hvar som han det förtjenar!“
“Och dervid blef det?“ frågade jag.
“Ja!“ sade bokhållaren. “Man sade väl att fästmön, då
hon kommit till besinning, förebrått fästmannen för det han
icke hållit sitt löfte, utan visat som han icke skattade henne
högre än en rdr banko, hvarpå han skulle svarat: “Inte kunde
jag tro, då jag lofvade så mycket, att det stod någon räddning
till.“
“Den uslingen!“ utropade jag, och skulle velat göra ett
tillägg, om jag icke fruktat att såra den unge bokhållaren,
som hörde till kommunen. Jag lyftade mitt öga mot himlen,
der hvarje ädel och god gerning står inskrifven, och jag
prisade den fattige familjefadren lycklig, som der en gång skall
mötas af en sådan handlings lön.
S. B.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0150.html
