Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 155 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Egendomstvisten af Sophie Bolander (Forts. från sid. 144)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfver en sjuk qvinnas namn, m. m., hvilken
anteckning hon önskar att åter bekomma, om ni ännu
har den i behåll.

"Om jag har den i behåll? Jo, ganska säkert, ehuru
jag funnit anledningar att icke använda den enligt
det först afsedda ändamålet."

"Ni har då icke glömt ert löfte? Jag hade rätt,
då jag icke ville tro det!" sade Gerda lifligt.

"Ni har verkligen underrättat er om de arma?" sade
Frank, och derigenom vunnen för öfvertygelsen om
tillförlitligheten af Gethskils karakter, tillade
han: "Det fägnar mig att höra för min dotters skull,
som nästan gjort sig till en samvetssak, att den
stackars menniskan blifvit lemnad utan hjelp för sitt
barn. Men här är icke stället för inhämtandet af de
underrättelser hon kunde önska att vinna. Ni är
läkäre; jag har ämnat rådfråga mig hos en sådan för min
yngsta dotter; kanske skulle vi i morgon få inställa
oss hos er? Ert namn, ty det undgick mig verkligen,
och er adress?"

Under det de talat hade folkmassan skingrats och Frank
med sin nya bekantskap begifvit sig i spetsen för
damerna ut i korridoren, då en förbigående med ett
lätt slag på axeln helsade den sednare: "God afton
Gethskil!"

"Gethskil?" upprepade Frank och hans uppsyn förändrades.

"Så är mitt namn!" sade Gethskil högt och utan
betänkande, då han icke längre fann möjligt att
undkomma. Det gifves lynnen som rygga tillbaka för
faran, så länge de hoppas kunna kringå den, men som,
öfverraskade af henne, blifva modiga och möta henne
med öppen panna. "Det misshagar er, men ..."

"Om förlåtelse!" sade Frank, som förstod att han
lemnat det intryck han erfor obevakadt. "Jag medger
att detta namn icke klingar behagligt för mina
öron. Händelser, förhållanden göra mig det mindre
angenämt men det skall dock icke komma mig att begå en
orättvisa, icke ens om ni vore en broder till den,
som jag har att tacka för min ofärd. Vid hvilken
timma får jag med min dotter infinna mig hos er?"

"Jag är densamme, som er anklagelse drabbar."

"Densamme?" Och Frank vände sin blick från
honom med en obeskriflig ovilja. Det var som
om han ville utplånat honom från sin åsyn.
Han tog Gerda under armen, vände sig till sin syster
och sade: "Vi kunna nu utan fruktan for trängsel
begifva oss af", och lemnade så stället.

VIII.

Gethskil stod såsom förintad. Han följde dem med
ögonen så länge han kunde. Han såg Gerda till
hälften vända i sig om. Hennes kind var blek
och hon förde handen till ögat, liksom för att
aftorka en framträngande tår. "Skulle hon för
mig kunna hysa en skymt af kärlek?" frågade han sig.
Han drog sig till minnes hennes bekännelse, då
de skiljdes åt på resan, och han sade: "Nej, så
uppriktig är ingen qvinna, att hon skulle tillstå
saknaden af den hon i hemlighet älskade! Jag
var henne då likgiltig och nu förhatlig! Den lön
jag väntat, har nu drabbat mig! ... Kanske
vände hon sig om för att ge mig en blick af sitt
förakt! ... Förakt! ... Nej, annat allt,
men icke detta! Dock, var det icke det, som låg i
fadrens hela beteende? Denna frånvända blick, detta
tvärklippta afbrott, som funnes jag icke mera
till! ... Förfärligt!" Som en drömmande vandrade
han hem. Föreställningen att vara föraktad låg
med en centnertyngd på hans hjerta. Han tänkte
på att den villfarelse, hvari han lemnat
Gerda och Linea om sin person, och den falska
rol han spelat, skulle bli en ny anklagelse mot
honom i deras fars ögon, och han föresatte sig att
åtminstone draga skenet af ett svek ifrån sig.

Sedan han tillbringat hela natten i en sinnesrörelse,
som icke lemnade honom ett ögonblicks sömn,
var hans första ord om morgonen en befallning
till uppasserskan att skaffa honom ett Dagblad.
I detta läste han ingenting annat än: Anmälda
resande, och fann bland dessa de namn han sökte,
inhämtade hvar de bodde och begaf sig, så tidigt
convenancen det medgaf, dit. Han lät anmäla
sig, utan att uppgifva sitt namn, såsom någon,
hvilken önskade tala med herr Frank.

Vid hans åsyn tog Frank ett steg tillbaka.

"Mitt besök förundrar er", sade Gethskil. "Det är
något hvarpå jag gjort mig beredd. Ni äger att visa
ert hat, er ovilja: jag vill bära dem, emedan jag
gjort mig förtjent deraf, men jag anhåller att ni
ville höra min bekännelse och låta upplysa er om
sanningen af ett förhållande, som ni säkerligen
betraktar ur en synpunkt, som på mig måste kasta en
lika falsk som ofördelaktig skugga, jag menar den
villfarelse, hvari ni funnit edra döttrar stadd,
i afseende på hvem jag verkligen är.

"Om mina döttrar känt er under den ena eller andra
karakteren är det för dem detsamma."

"Men icke för mig. Alltså tillåt mig få förklara mig!"

Frank gjorde en kall min. Gethskil fortfor: "Jag är en
fattig karl, utan slägt, utan anhöriga. Jag har från
barndomen icke haft några andra förhoppningar för
min framtid, än dem jag byggt på min arbetsamhet och
duglighet. Jag har vetat mig vara min egen lyckas
smed, och derför icke trott mig böra försumma
hvarje lofligt tillfälle att smida. I upptäckten
af det förhållande, som föranledt den mot er väckta
processen, har jag trott mig se ett sådant, och jag
har begagnat det.

"Det är öfverflödigt anföra."

"Jag vill icke rättfärdiga mig ur en moralisk
synpunkt, jag vill blott säga, att tusende i mitt
ställe skulle hafva gjort som jag. Sedan processen
redan var börjad, sammanförde mig händelsen på en
resa med edra döttrar, såsom ni redan känner. Deras
åsyn fängslade min uppmärksamhet. Jag såg dem,
öfverlemnade åt sig sjelfva, lifvade af intresse för
skönheten af de trakter de passerade, och jag tog mig
friheten lemna den några upplysningar, som de önskade
erhålla, angående de ställen vi passerade. Detta gaf
anledning till meddelanden i andra ämnen, hvarunder
jag lärde känna hvilka de voro och afsigten med deras
resa. Jag vill icke söka skildra hvad jag vid denna
upptäckt erfor. Jag anklagade mig som en brottsling,
och hade det varit mig möjligt att återtaga det steg,
hvarigenom jag bringat oro och förluster öfver dem
och deras fader, hade jag gjort det, skulle det
än hafva kostat mitt lif, eller min välfärd. Den
känsla, er äldsta dotter har ingifvit mig, skapade
min ångers qval, och skall vidmakthålla dem för
hela mitt lif. Ni bör förstå om jag under sådana
förhållanden, skulle frukta att uttala ett namn,
vid hvilket hennes ovilja så naturligt måste fästa
sig. Vid ett tillfälle trodde hon sig hos mig upptäcka
en viss medicinsk "savoir", hvilket föranledde hennes
förmodan att jag var läkare. Jag lät henne förblifva
deri. Huru den här har uppehållits är er lika bekant
som mig. Ni känner nu hela arten af mitt bedrägeri,
och jag fordrar icke ert undseende men er rättvisa."

"Ni har gjort er ganska mycket besvär att rättfärdiga
ett uppförande, som ingen har anklagat. Hade det icke
varit för den olyckliga qvinnan, vid hvilken ert minne
fästat sig, hade ni troligen aldrig blifvit mig mera
bekant, än de öfriga passagerare mina döttrar på den
resan träffade."

Gethskil fästade en lugn men genomträngande blick på
Frank, derpå sade han. "Endera har jag missräknat mig
på ert omdöme, hvilket i den bekännelse jag aflagt,
borde fatta en gärd af min aktning för er person,
eller på er karakter, af hvilken jag icke trodde mig
utsatt för att såras i känslor, hvilka aldrig hämtat
sin näring af ett förmätet hopp." Och med en bugning
lemnade han rummet.

"Det är ingen oäfven karl i det hela, den der", sade
Frank efter honom. "En sådan frimodighet tillhör ingen
lumpen karakter. Men hvad min Gerda beträffar, är hon
honom för god. Det kära barnet! förr skulle hon bli
sjukvårderska åt sin gamle far på hans ålderdom. Och
hvem vet?" En egen, missmodig känsla bemäktigade sig
Frank. Han hade, som vi veta, långt för detta tänkt
sig möjligheten af hvad som inträffat och äfven tagit
de mått och steg, hvarigenom hans begge döttrars
bergning kunde betryggas, om behofvet så kräfde,
men då möjligheten framträder som verklighet får den
dock en annan färg, och tusende olägenheter, hvilka
afståndet dolde, visa sig då i förstorad gestalt. Det
var icke blott deras bergning, det var också deras
lycka, som låg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>