Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Egendomstvisten af Sophie Bolander (Forts. från sid. 144)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under vägen och under vistandet i det främmande
landet, hade han alltid bibehållit ett framstående
rum i hennes minne. Vi vilja icke säga, att det
intresse Gerda fattade för den fattiga qvinnan vid
Bergs slussar i någon mon stegrades af de sympatier
det framkallade hos Gethskil, men vi kunna icke
heller neka, att hon aldrig tänkte på henne utan
att tillika tänka på honom, och att hon icke utan en
viss tryckande känsla af sin fars bref erfarit den
glömska, hvari han tycktes hafva lemnat sitt till
henne (Gerda) gifna löfte. Under hela hemresan hade
bilden af honom så ofrivilligt smugit sig in bland
dem, som med otålighetens väntan vinkade henne på
hemmets strand, att hon ibland rodnade inför sig
sjelf när hon öfverraskades af honom på de taflor af
återseendets fröjder, som hennes inbillning uppdrog
med så rika färger. Återseendet på operan blef en
fläkt på gnistan. Upptäckandet af hans namn blef en
giftdroppe i ett brännsår.
Från denna stund kände Gerda, att med hennes lugn
var det slut, men hon beslöt att modigt dölja
det. "För hvem skulle jag kunna yppa mitt hjerta?"
sade hon. "Ingen skall ana hvad jag lider. Endast
nattens mörker skall räkna mina tårar." Sådane, voro
hennes föresatser, ty när man älskar är man modig,
och då tror man sig förmå allt.
Emellertid förbyttes hennes förra glädtighet till
ett stilla vemodigt allvar. Tanken på att detta kära
ställe, som var hennes fader så dyrbart, och hvilket
han skapat till hvad det nu var, skulle afhändas honom
genom dens bemedling, som fått ett så djupt insteg i
hennes hjerta, var en börda, tung att draga. Stundom
anklagade hon sig för detta insteg, liksom vore det
ett verk af hennes egen vilja, och hon sökte då med
all makt att bekämpa det, men det var som att vilja
bortplåna skuggan; solen måste först sjunka innan
den upplöser sig i den allmänna skymningen.
Ryktet om den förändring Gerda undergått spridde sig
snart i trakten, och hann äfven brukspatron Mossbergs
öron. Det uppstod hos honom en önskan att öfvertyga
sig derom med egna ögon, och som den långa skilsmessan
återgifvit honom den kontenans, som en erhållen korg
alltid sätter på ett svårt prof, beslöt han att med
godt kurage aflägga ett besök på Graningeholm.
Ryktet vann der sin bekräftelse. Förändringen var lika
märkbar för hans ögon, som för alla andras. Gerda
dröjde blott en kort stund efter hans ankomst inne
i sällskapsrummet, hvarefter hon drog sin in i ett
litet kabinett, att der afteckna ett mönster. Det
dröjde dock icke länge innan Mossberg der sökte
upp henne. Han slog sig ned på en stol vid bordet,
midt emot henne, och började: "Nå, mamsell Gerda,
har planteringarne, som företogos i fjol våras,
tagit sig och frodats under er bortovaro?"
"Ja."
"Jag sade då att det var en dårskap och jag har sedan
dess, tyvärr, fått ytterligare skäl att vidhålla denna
min mening. Var det icke så? Sade jag icke det?"
"Jo."
"Nå väl! Jag frågar nu: hvad nytta skall min kära
bror Frank draga deraf?"
"Pappa har haft den fägnaden att se sina orangerier
och kalljordsplanteringar riktade med nya växter och
han torde ännu någon tid få glädja sig deråt. Det
måtte ni väl förunna honom?"
"Förunna honom! Ni känner mig illa, mer än illa,
mamsell Gerda, om ni kan sätta sådant i fråga. Jag
unnar honom allt godt och skulle af mitt hela mitt
hjerta vilja vrida halsen både af den satans gamle
arfvingen och den förb– Gethskil i främsta rummet."
"Ni är sträng, herr brukspatron."
"Jag tål inga jurister eller advokater! Så länge
sådane finnas på jorden skola gräl och processer
aldrig taga slut. De skola hetsa folk i lufven på
hvarandra, för att göra sig peruker af det afslitna
håret. Bort med hela skrået, så skola menniskorna
lefva i frid och lära sig att förlikas! Vore inte
den der kanobeln till, så skulle inte min hedersvän
Frank ha alla de bekymmer som nu trycka honom."
Gerda suckade.
"Det är, min själ! inte narri att på ålderdomen se
sin välfångna egendom gå sig som en rök ur händerna;
att blifva jagad undan det tak, hvarunder man blifvit
född, från den jord man plöjt och odlat. Nej, som
jag säger, det är är inte narri, minst då man har
barn att draga försorg om, det vill jag försäkra?"
"Jag hoppas att pappa icke måtte räkna dem som ett
"plus" till sina olyckor."
"Det hoppas jag också. Tvänne vackra flickor, sådane
som mamsellerna Frank, sörja bäst för sig sjelfva,
d. v. s. skaffa sig utan svårighet den, som vill sörja
för dem. I det fallet kan deras fader vara lugn för
dem."
Gerda lade ifrån sig blyertspennan, och reste sig
upp för att afbryta detta samtal, hvari hon icke hade
lust att vidare fördjupa sig.
"Är det redan slut?" frågade Mossberg.
"Ja."
"Skall ni inte rita någonting mera?"
"Nej."
"Ett mycket vackert mönster! Ni är verkligen mycket
skicklig i ritning." Och han tog mönstret, betraktade
det och vände det på alla sidor.
Gerda gjorde härunder min att gå.
"Nej, nej, mamsell Gerda lilla!" ropade Mossberg. "Det
är inte min mening att behålla mönstret. Det vore
synd att röfva ett sådant arbete från er."
"Var så god, om det roar er. Jag skall icke begagna
det så snart, så ni hindrar mig ingalunda", sade
Gerda, glad att för så godt pris blifva honom qvitt.
"Nej, för all del! Se här är det! Jag förstår mig
inte mycket på sådane saker, men hvad jag ganska väl
begriper är att Frank har ovanligt snälla döttrar. Att
de en dag skola bli hans glädje och trösten för alla
hans närvarande bekymmer, derpå vill jag våga tio
mot ett."
"Gud gifve ni vore sannspådd! Ingen far kan vara mera
förtjent af sina barns kärlek och vördnad, än vår."
"Jag unnar honom också det, mamsell Gerda. Och, tro
mig! det skall komma en dag, då ... då ... Ni skall
få se att jag blir sannspådd, som ni sade."
"Ingenting skulle glädja mig högre." Och Gerda lemnade
dervid rummet.
Mossberg satt qvar och såg efter henne, derefter
reste han sig for att äfven gå, men vid denna manöver
gaf han, tankspridd som han var, en knuff åt bordet,
så att allt hvad derpå var råkade i oordning och ett
derpå stående bläckhorn hvälfde ut öfver det omtalade
mönstret.
"Så for tusan!" ropade han. "Nu, mamsell Gerda,
har jag gjort det väl! Jag har förstört ert vackra
mönster. Nu kommer jag väl aldrig mer till nåd för
edra ögon? Ack, jag ville icke haft detta för tjugo
rdr, det försäkrar jag er."
"Lugna er!" sade Gerda. "Ett obetydligt mönster,
det kan jag lätt rita om."
"Hvad ni är god, mamsell Gerda! Jag trodde er icke
om detta."
På hemvägen kunde Mossberg icke ett ögonblick vända
sina tankar från Gerda. "Hon är som en annan menniska,
så god, så foglig, så medgörlig", sade han vid sig
sjelf. "Ack, jag ville nästan skatta som en lycka
den motgång som vållat detta. Jag skulle burit mig
så oskickligt åt dessförinnan och hon skulle ha haft
roligt åt mig hela aftonen. Nu har hon kommit på
andra begrepp. Hon har blifvit förnuftig och börjat
inse sin egen dårskap, samt förstå, att män som kunna
försörja en hustru inte växa på träd, och att man
icke bör försaka ett godt anbud."
Enligt detta sätt att se sakerna och beräkna
anledningarne till Gerdas förändrade sinnesstämning,
kom han till ett facit, som i hög grad animerade
stämningen för en ny spekulation. Ty – vi göra oss ett
nöje att säga läsaren det – med så liten egennytta var
verkligen Mossbergs tycke för Gerda bemängdt, att de
förändrade utsigterna i Franks ekonomiska förhållanden
i intet afseende verkade derpå. Emellertid föresatte
han sig att icke förhasta sig. Å ena sidan borde
Gerda få tid att rätt grundligen komma till besinning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
