Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Egendomstvisten af Sophie Bolander (Forts. från sid. 144)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under det Gethskil läste detta förändrades hans
anletsdrag. "Hvad har händt?" frågade kyrkoherden, som
varseblef det. "Jag hoppas ingen olycka drabbat er?"
"Jag eländige!" sade Gethskil och sprang upp från
sin stol. "Hvad skulle jag förmå mot det onda jag
uppkallat?"
"Lugna er! Hvad är å färde?"
Gethskil räckte fram brefvet i stället att
svara. Kyrkoherden läste det, hvarpå han fästade
ögonen på Gethskil med ett eget forskande uttryck
och sade: "Och detta dödsfall går er så djupt till
sinnes? Förunderligt!"
"Det vidrör den nerv, som aldrig upphör att ömma
i min själ", sade Gethskil och lade, med den
öppenhjertighet, som smärtan stundom framkallar,
sitt hela hjerta i dagen för kyrkoherden.
Denne hörde honom uppmärksamt. När han slutat,
ringde han, skickade efter stalldrängen och tillsade
honom att genast spänna Turko oeh Perlan för stora
bredslädan, samt lassa ett par säckar hö på lilla
skrindan, spänna Niger för den, och om en timma
ha allt i ordning för resan. Derpå sade han till
Gethskil: "Då begifva vi oss af."
"Huru? Hvarthän?"
"Till Steninge, till den döende. Det der
brefvet ålägger förbindelser och uppkallar till
handling. Äfven jag känner mig, till följe af mitt
kall och vissa fordna förhållanden, uppmanad deraf."
"Ni känner major Striechgarden?"
"Jag var, innan jag kom hit till Forsebo, pastor vid
samma regemente som han tjente, och har mig bekant
åtskilliga tilldragelser sedan den tiden. Men låtom
oss skynda! Det har dragit tid, och vi ha således
ingen att förlora."
Vid den bestämda tiden satt kyrkoherden, insvept i
tulubb, med luden vintermössa på hufvudet och stora
botfårer på fötterna i sin breda, med fällar beklädda
släda och bredvid honom satt Gethskil, mindre skyddad
mot kölden utifrån men så mycket mera inifrån. Det
gick raskt fram öfver den knarrande snön, i månans
sken och vid bjellrors klingande musik. Det gick
natten igenom utan längre uppehåll än som fordrades
för hästarnes nödiga betande och hvila. Följande dagen
vid middagstiden inträffade våra resande på Steninge.
Då de inträdde frågade kyrkoherden den förste de
mötte efter majoren. Han erfor att han lefde och att
läkaren kort förut var anländ. Kyrkoherden bad att
få tala med denne och frågade: "om den sjuke befann
sig i ett sådant sinnestillstånd att ett samtal med
honom kunde tillåtas?
"Han är fullkomligt redig, känner inga plågor och har
troligen icke någon tanke på sitt nära förestående
slut", svarade doktorn.
"Ni har icke underrättat honom derom?"
"Det är icke min pligt. Allt hvad jag ansett mig böra
göra är, att tillskrifva en person, som lär hafva
någon befattning med hans affärer, för att upplysa
honom om hans tillstånd."
Kyrkoherden vände sig derpå till Gethskil och sade:
"Vissa skäl, som jag sedermera skall förklara för
er, föranleder mig att ensam och utan vittnen först
tala med den döende. Hvar är hans rum?" frågade han
doktorn.
"Dörren längst fram, i det nästa!" sade denne
och visede med handen åt det håll han borde
taga. Kyrkoherden följde anvisningen. Han närmade
sig sängen der den sjuke låg. "Hvem är det?" frågade
denne och drog tillbaka den halföppna sänggardinen.
"En bekant sedan länge tillbaka. Kanske torde ni
sedan dess påminna er en viss Thoresson?"
"Thoresson? ... Thoresson?"
"Regementspastor vid det regemente ni var."
"Jaså! Jag drar mig nu till minnes. Som ni ser är jag
litet skräpig för tillfället. Hoppas vara bättre en
annan gång."
"En annan gång är ej att lita på. Morgondagen är ej vår"
"Är ni kommen att påminna mig om min dödlighet, kan
ni spara er besväret. Man är van att lefva länge i
vår slägt och jag är på långt när hvarken så gammal,
som min far eller
farfar, hvilka begge kunnat lefva mycket längre än
de gjorde, om de ej dödt af en händelse."
"Denna händelse väntar också er. Vi veta icke när
rösten ljuder: "I denna natt skall din själ från dig
tagen varda!" Derför, låtom oss hålla oss redo!"
"Är ni kallad att bereda mig på detta? Hvar är
doktorn? Jag känner numera inga plågor i mina
sår. Bara de bli läkta, blir jag åter kry", sade
majoren med otålighet, och såg sig om, som ville han
påkalla någon att bestyrka sin tro.
"Bedrag er icke med ett falskt hopp, utan bestyr om
ert hus och vänd edra tankar till Gud."
Majoren gjorde en förtviflad rörelse och utstötte:
"Gud vare mig syndare nådig! Är ni kommen att ställa
mig min död och min förtappelse för ögonen?"
"Bevara mig Herran! Nej, jag är kommen att klappa
på ert hjertas dörr, för att förmå er ännu i elfte
timman tänka på er själs väl, och med den skärf,
hvaröfver ni ännu äger att förfoga, söka godtgöra
något af den skuld ni qvarlemnar i verlden."
"Skulder har jag ej några. Jag har alltid haft goda
affärer och skött mig bra, så att jag har en ganska
vacker förmögenhet."
Kyrkoherden log medlidsamt. "Ni har inga skulder,
säger ni. Kasta en blick tillbaka på er vandel!
Om alla dessa hjertan, hvilkas lugn ni förstört;
dessa oerfarna sinnen, hvilka ni genom edra
exempel eller förförelser besudlat och invigt i
lastens tjenst; dessa många olyckliga varelser, som
i eländets eller brottets mörka vrår framsläpa ett
vanärans lif, för hvilket de hafva er att skylla;
om alla dessa, säger jag, i detta ögonblick höjde
sin röst mot er, skulle ni ännu säga jag har inga
skulder?"
"Miskundlige Gud!" framstötte majoren under en
förskräckelsens vånda.
"Påminn er bland de många offren för er lättsinnighet,
en ung flicka, dotter af hederliga föräldrar, vid
namn Maria P.? Ni lockade henne genom försäkringar om
er kärlek, och då ni vunnit edra afsigter, lemnade ni
henne åt vanäran. Fadren blef så godt som vansinnig af
sorg och styfmodren förskjöt henne. I sin förtviflan
var hon nära att taga lifvet af sig sjelf, då jag
lyckligtvis kom att hejda henne i den tilltänkta
gerningen. Jag lofvade henne en tystnad, som jag
hittills obrottsligen hållit, förskaffade henne
i hemlighet till min syster, gift med en hederlig
arrendator, djupt inne i en obemärkt landsort, och
drog försorg om hennes tarfliga uppehälle. Hon födde
en son och dog kort derefter. Tror ni er hafva någon
skuld till detta barn?"
"Det är förskräckligt", stammade majoren darrande.
"Om jag i detta ögonblick ställde detta barn inför
edra ögon, hvad skulle ni göra?"
"Jag skulle skyla mitt ansigte och säga: Ve, ve din
fader!
"Nej! Ni skulle på honom godtgöra de synder hvilka ni
icke på annat sätt kunnat afböta, ni skulle skänka
honom ert namn, er förmögenhet och bevilja hvad han
i öfrigt af er kunde önska."
"Allt, allt!"
Kyrkoherden gick ut, vinkade åt Gethskil, som orolig
väntade honom. "Se här, denne son, och här, er fader",
sade han och lade begges händer i hvarandra.
Majoren såg upp, stirrade en stund på Gethskil och
sade: "Denne, min son?" Derpå klarnade hans bistra
ansigte och han stammade med ett barns bedjande
stämma: "Förlåt, och bed Gud för din brottslige
fader!"
Gethskil hade icke förr låtit öfvertyga sig om ett
förhållande, hvars verklighet han knappast kunde
fatta, innan han, nedsjunkande vid majorens säng
och tryckande hans händer till sina läppar, sade:
"Välsignelse och frid öfver er, min fader!"
"Hur lycklig! Herre, hvadan har jag förtjent denna
nåd?" snyftade majoren och en tår föll öfver hans
kind, den första som sedan mer än ett halft sekel
fuktat hans öga. "Och nu" återtog han "vill jag sätta
upp mitt testamente, ty jag önskar icke mer att vända
tillbaka till lifvets kif och strid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
