Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Egendomstvisten af Sophie Bolander (Forts. från sid. 144) - Upplösningar (från föreg. n:r)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dig, Patrik, kallad Gethskil, tillerkänner jag alla
en sons rättigheter. Dig skall all min förmögenhet
tillhöra, med undantag af hvad jag till mina tjenare
och underhafvande vill disponera, ty jag önskar att
de icke måtte hata mig på min döda mull."
"En bön, en enda, har jag att till er framföra",
sade Gethskil "den att er process rörande Graningeholm
måtte varda bilagd, och alla anspråk på denna egendom
för framtiden tillintetgjorde!"
"Inträdd i min ätt tillhör dig att förfoga dermed
som du behagar", sade majoren.
"Nej, från er måste det utgå, om min afsigt skall
vinnas. Lofva att i första rummet upptaga detta!"
"Låtom oss ej förspilla tiden!" sade kyrkoherden, som
fruktade att den sjukes återstående krafter skulle
för starkt anlitas och kanske uttömmas, innan man
kom till ett afgörande.
Gothskil aflägsnade sig under det testamentet
uppsattes, sedan han dock anmodat kyrkoherden
att påyrka uppfyllandet af det af honom gjorda
stadgandet. Allt gick i sin lagliga form i läkarens
och ännu ett annat vittnes närvaro.
Då Gethskil såsom vi fortfarande vilje kalla honom,
emedan han aldrig ville antaga något annat namn,
åter inträdde, var han egare af Steninge egendom
med allt underlydande gods, och allt hvad i fast och
löst majoren dessutom ägde. Denne bjöd honom sätta
sig vid hans säng, slöt sina händer i hans och
afhörde så med ödmjukhet och undergifvenhet de ord som
kyrkoherden ur kristendomens heliga lära anförde till
den ångrande syndarens förhoppning och tröst. Deras
verkan afspeglade sig i det fridfulla uttryck, som
lade sig öfver hans anletsdrag och i det lugn hvarmed
han under deras åhörande insomnade för att icke mera
vakna.
Från dödssängen ämnade kyrkoherden återvända till sitt
hem, under det Gethskil skulle qvarstanna, for att
ombestyra begrafningen. Men innan den förre reste bad
den sednare honom att göra omvägen till Graningeholm,
för att dit bringa underrättelsen om den dödes vilja i
afseende på processen. "Jag trodde", sade kyrkoherden,
"att ni ämnade förbehålla glädjen af den tidnings
framförande åt er sjelf."
"Nej!" sade Gethskil. "Jag vill bespara de ädla
menniskorna förödmjukelsen att tro sig hafva en
förhatad person att tacka för sin lycka."
"Ni är ädelmodig!" sade kyrkoderden och tillade
i det han skakade Gethskils hand: "Och jag lofvar
att understödja detta ädelmod och afvända en sådan
förödmjukelse för dem."
Det var kyrkoherden, som på hemresan från Steninge
Trettondagsaftonen anlände till Graningeholm och
genom sin ankomst störde den vigtiga stunden för
brukspatronen och Gerda.
Då Linea varseblef Gerdas rörelse och förstod att han
kom helt opåkallad, ville hon helt hastigt draga sig
tillbaka, men Gerda fattade henne vid handen som ett
skydd, ett stöd och sade: "Jag kan icke visa mig."
"Gå tillbaka och säg att Gerda skall snart komma",
sade Mossberg och ville slita Lineas hand ur hennes,
men hon fasthöll den med styrka.
"Nej Linea, stanna, stanna! Och ni herr brukspatron
var god och vänd tillbaka, ty er bortovaro skall väcka
uppmärksamhet", sade Gerda, med en rysning vid detta
Mossbergs förtroliga bemötande.
På egen hand med systern kom Gerda i gråt. Under
snyftningar berättade hon henne hvad som förefallit,
lade sitt
hjerta med dess strider, dess många hvarandra
motverkande känslor i dagen, och sjönk slutligen
liksom tillintetgjord i hennes armar, då fadren
inträdde.
"Tårar? Inga tårar, endast glädje, kära barn!" sade
Frank och sträckte armarne emot Gerda, hvars
bedröfvelse var djupast.
Denna, som misstänkte att Mossberg tagit hennes
samtycke för afgjordt och meddelat detta åt fadren,
sade: "Du vill det fader? Må det ske, men må Gud
förlåta mitt svaga hjerta."
"Gerda, min flicka, du vet icke hvad frågan är om, och
jag vet knappast sjelf om jag står under inflytandet
af en dröm, så tvert, så oförmodadt ..." Han
satte sig midt emellan flickorna och berättade
dem kyrkoherden Thoressons ankomst och anledningen
dertill.
Han lade dem under ögonen den afskrift af den del utaf
testamentet, som rörde processens nedläggande, hvilket
kyrkoherden medfört och berättade det oegennyttiga
och högsinnade handlingssätt Gethskil ådagalagt.
Gerda smälte i tårar, men nu voro de sällhetens. Hon
ville icke gå ned om aftonen, för att icke visa sig
för Mossberg.
Kort efter det begrafningen på Steninge var
öfverstånden reste Gethskil, på Franks inbjudning,
till Graningeholm och efter ett par dagars vistelse
der, slöt han Gerda som fästmö till sitt hjerta. Det
första och kanske det käraste beviset hon erhöll
på hans kärlek låg i den underrättelse hon fick vid
frågan om hennes skyddslingar, den bleka qvinnan och
det borttynade barnet, af hvilka hon förlorat spåret,
att de begge återfått styrka, helsa och krafter,
allt genom de gåfvor han i hennes namn tagit sig
friheten genom församlingens pastor ställa till
den arma modren, och för hvilka tacksamhetens och
välsignelsens böner skulle nedkallas öfver Gerda.
Innan årets slut hade Thoresson knutit samma lyckliga
förbund med Linea. På sin ålderdom går nu Frank
ensam på Graningeholm med sin gamla syster och sina
blommor, men glädjen och lyckan bo der ännu qvar. De
gamla lefva i sina intressen för de unga, och dessa
hafva slagit sig ner i deras grannskap, sedan begge
svärsönerna hafva lemnat rättvisans tjenst, i hvilken
det kanske är kinkigare än i mången annan att öfva
hennes bud, och blifvit egendomsherrar i grannskapet.
Det råder en stor täflan mellan de begge unga
fruarne, men det är blott i frågan om att vara
den kärleksfullaste makan, den ömmaste dottren,
den värdigaste husmodren och den verksammaste i
omfattandet af välgörenhet emot de arma i deras
grannskap, som deraf äro i behof.
Vill du, käre läsare, se ett lyckligt och vackert
familjetriumvirat, så besök detta. Vill du se hvad
en sann bildning hos den unga qvinnan "en klar och
kristlig uppfattning af lifvet och dess pligter;
kärlek till en nyttig verksamhet; inom måttlighetens
gränser inskränkta behof: smak for naturens skönhet"
har sällhetsbringande för henne sjelf och alla som
tillhöra henne, så bjuda vi dig dit. Lyckligare
makar och lyckligare hem kan du icke få skåda.
Hvad slutligen brukspatron Mossberg beträffar, så
måste vi bekänna att han i början tog rätt illa vid
sig den korg, som ånyo föll honom till del, ehuru
vänligt den var fylld med försäkringar om tacksamhet,
aktning och önskningar för hans framtida lycka. Han
var dock för klok att gräma sig till döds derför, utan
lyckliggjorde i det stället sin enka, som nu, utan
fruktan för uppsägning, residerar som fru i hans hus.
| Halmstad. Tryckt hos C. E. Gernandt, 1864. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
