Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - En resa på skjutskärra af F-r-i - En nyttig roffågel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ja, jag kommer derifrån nu, men annars ligger jag
i Upsala."
"Jaså, det var ledsamt det. Jag har en bror i
Stockholm och jag tänkte jag någon gång skulle träffa
en som kände till honom. Han är skräddare. Far har
inte hört något af honom på länge, så att vi inte
veta om han är lefvande eller död."
Det kunde då inte heller kandidaten upplysa. Han
hade emellertid fått anledning att fråga om hennes
lefnadsförhållanden. Hon talade om att hon hade
far och mor i lifvet, att de egde ett godt hemman
nära nästa gästgifvaregård, att de nu höllo på med
höbergningen och att hon derföre måst fara i skjuts,
slutligen att hon sjelf och hennes syskon hade gått
i skola hos klockaren mera än några andra barn i
socknen, samt att hon, som var yngst, hade fått vara
som lekkamrat åt prostens dotter. Det var under långa
och täta vistanden i prostgården, som Anna hade lärt
sig tala ett annat språk och inhemtat flera begrepp,
än bondflickor vanligtvis.
Under dessa frågor och svar hade man kommit till
Ramlingebacken. Kandidaten fortfor att köra. Det
gick lyckligt uppför backen. Kandidaten hade icke
glömt sista lexan, han beslöt att låta hästen springa
så mycket han ville utföre. Just som hästen skulle
börja sin utförsfärd nämnde Anna, att den här backen
vore den värsta, som hon kände till. Frösén blef
häpen, han befarade att det kunde bära åt skogs; för
egen del brydde han sig ej just om det, men hästen
kunde bli förstörd, och det hade han ej råd att
betala. Han skulle hålla igen, men han fick ej tag i
begge tömmarna, utan bara den ena och ryckte hästen
åt sidan. Flickan bad honom släppa lösa tömmar och
låta det gå. Så lydde han rådet och allt gick bra
ett ögonblick. Men då han vid en krökning fick se
backens slut ligga djupt under dem och ändå så nära,
och tänkte på hvilka förfärliga branter som han skulle
komma till, började han ånyo hålla igen. Ovan, orolig
vid detta huttlande hit och dit, kastade den heta
hästen sig åt sidan. Det bar i fyrsprång af rätt
öfver vägkanten och in i skogen. Det var en stor
lycka att just på detta ställe backen låg så jemn
med den omgifvande marken och var minst brant. Anna
hade emellertid blifvit förskräckt vid hästens första
sats, visste hur svår han var att hejda, när han satte
till att skena. Men nu hejdade honom träden innan
han kommit riktigt i sken. Anna återfick hastigt
sin fattning. Hon såg att hennes sidokamrat var
rådlös. Raskt tog hon tömmarne af honom, gaf hästen
en kraftig maning och återförde honom snart på rätta
vägar. – Kandidaten lät henne beskedligt hållas.
När faran var lyckligt öfverstånden och hela skjutsen
på jemn väg igen sade Anna i harmsen ton:
"Herrn kan gerna låta bli att köra tills herrn lärt
sig. Herrn kunde ha förstört både häst och kärra för
oss."
"Ja, kära Anna, hvar och en har sitt yrke här i
verlden. Jag kan väl göra nytta i mitt också, fastän
jag är klen till att köra i era backar."
Anna såg ut som om hon knappt skulle tro sin resande
om att kunna vara nyttig till något. Uppfödd vid
landtmannasysslor, som hon var, tyckte hon att den
knappt var karl, som inte kunde handtera en häst.
Utan vidare svårigheter kommo de fram till
gästgifvaregården. Redan på afstånd väckte det
Annas förundran att så mycket folk stod samladt
derutanför. Någonting ovanligt måste hafva händt. Hon
manade på hästen, och äfven han tycktes dela hennes
begär att få veta hvad som var på färde. Det gick
som en dans att komma fram.
När skjutsen stannade, skockade sig folket omkring
den. De sågo bekymrade och förlägna ut.
"Hur står här till?" frågade Anna, ännu sittande qvar
i kärran. "Ni se så ledsna ut allihop."
En äldre bonde stötte på en annan, att denne skulle
svara, men han hade icke lust, utan vände sig till en
qvinna och sade halfhögt några ord till henne. Äfven
hon syntes tveka, men slutligen närmade hon sig Anna
och sade:
"Jo, kära Anna, det har allt händt någonting
ledsamt medan du varit ute i skjuts, men tag
inte illa vid dig för det kan nog hjelpas."
"Min mor? ..."
"Åh nej, gumman är det ingen fara med."
"Min far då? är han sjuk?"
"Ja kära du, det är inte riktigt bra med honom."
"Hvad säger j, mor! Han är död! ..."
"Nej Gud bevares! Han är visst icke död, men si det
var så att när han körde hem ett lass hö och skulle
öfver storängsdiket, så välte lasset och gubben kom
ner i diket, men venstra benet fick han inte riktigt
ned, utan det fastnade på dikesrenen, under lasset,
så att det gick nog illa med det."
"Min Gud, min Gud! far har brutit benet af sig!"
klagade Anna, och tårarne strömmade utför hennes kinder.
"Kors, det är då inte så säkert det", sade en af
bönderna. "Men vi ska snart få reda på hur det hänger
ihop, för vi ha skickat efter klockaren, som hade
farit bort till löjtnanten på Qvittlinge för att bota
hans kor. Klockaren han kan nog sköta om benet, han!"
"Ack, jag vet nog hvad han kan, jag – vår goda
klockare han förstår sig inte mycket på sådant som
benbrott, fastän han kan bota ältan och tocket. Och
ingen doktor ha vi utan att fara till staden ... Min
far, min stackars far ... Vill Johan Andersson låna mig sin Lisa,
så kör jag till staden på rappet. Hon kan nog springa
sina tre mil och tillbaka utan att pusta, hon."
"Det behöfs inte, Anna lilla, inföll nu
kandidaten. Köra kan jag inte särdeles, men nog har
jag varit med så mycket på sjukhusen att jag kan
sköta en benskada, till en början åtminstone."
"Stor blef Annas och de kringståendes glädje när de
erforo att de hade en "doktor" midt ibland sig. De
förde honom genast till Annas hem. Hennes far,
en 48 års man med klokt och redbart utseende,
låg på en bänk. Hans hustru baddade benet med
kallt vatten. Kandidaten undersökte det och
fann benet verkligen afbrutet. Han vidtog alla
de åtgärder som voro af nöden för att underlätta
läkningen. Naturligtvis kunde han icke lemna stället
genast. Han stannade der ett par dagar, för att
riktigt inöfva modren och dottren i skötseln af det
skadade benet.
 |
| Ormvråken. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
