Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 6. 1864
- Saltverken vid Wieliczka i Galizien
- En Villa på Djurgården af A. K.-G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huru stor dessa grufvors rikdom är, bevisa
räkenskaperna, enligt hvilka, sedan dess upptäckt ända
till år 1812, 550 millioner centner stensalt blifvit
upparbetade. Den årliga afkastningen steg allt högre
och högre och uppgick ända till 1,700,000 centner. Men
detta bergsandarnes rike har emellertid pröfvat många
öden. Eldsvådor ha flera gånger rasat, ja till och med
krigstrupper aktade icke för rof att husera derstädes;
men äfven gladare minnen ha grufvornas annaler att
berätta: än var det furstliga besök, som frikostigt
beskänkte bergsmännen, än genombrusade musikens toner
de höga hvalfven, än firades högtidliga gudstjenster,
och ändtligen lär ryske fältherren Suwaroff under
hela tre dagar slagit upp sitt högqvarter i Wieliczkas
glänsande salar.
Slutligen några ord om saltet. Våra geologer ha räknat
ut, att i verldshafvet simmar så mycket salt, att allt
fastland kunde betäckas 2000 fot högt dermed. Efter
vigten skall hela oceanen innehålla 190,000 billioner
centner salt i upplöst tillstånd. Detta emotsvarar
temligt noga 142,000
billioner kubikfot och denna massa skulle utgöra ett
klot om 27 geografiska mils diameter, alltså komma
nära en af de små planeterna. Salthalten är icke lika
i alla haf. I Medelhafvet finnes jemförelsevis mer
salt upplöst, än i Atlantiska Oceanen, och några
insjöar, t. ex. Döda Hafvet, Eltonsjön m. fl.,
innehålla nästan mättad saltlösning. Stensaltet,
liksom förstenadt hafsvatten, förekommer på åtskilliga
ställen som ordentliga bergmassor. I Spanien lär vid
Cordova finnas ett berg, som nästan helt och hållet
består af stensalt. På samma sätt uppträder detta
vid Northwich i England nästan i dagen. Vanligen
ligger det dock på betydligt djup i flötsbergets
insänkningar, hvilket häntyder på dess uppkomst af
hafsvatten, och åtföljes oftast af gips och vattenfri,
svafvelsyrad kalk eller anhydrit samt är stundom
blandadt med en blågrå lera. Det är sällan snöhvitt,
utan ofta grått eller rödaktigt, tillfölje hvaraf
det på de flesta ställen måste renas i särskilda
raffineringsanstalter. Så är likväl icke fallet i
det underbara Wieliczka.
*
En Villa på Djurgården. |
| Af A. K.-G. |
En juniafton 1863 kommo två unga män på Norrbro
i Stockholm; båda gingo trapporna utföre till
Strömparterren. Den som kom från norr, sprang
lätt ned till venster och skyndade till bryggan,
derifrån ångbåten plägar gå till Djurgården; men som
den ännu icke kommit dit, måste han lägga band på
sin otålighet och vänta. Han tycktes vara omkring
tretio-fyra år gammal; ett rikt, glänsande svart
hår prydde hans välformade hufvud, han hade fina,
regelbundna anletsdrag och ett par bruna ögon, som
stundom blixtrade af snillets eld, stundom strålade
endast af svärmeriets ljufva skimmer; hans långa,
smärta gestalt och lediga hållning gjorde, att han
syntes ganska farlig för mången Evas dotter.
Den andre, som kom långsamt och stilla utför
trapporna, syntes njuta af blommornas doft och af att
se de vackra flickorna, hvilka ömsom sutto och gingo
på den täcka strömparterren; han syntes äldre, än
den förut beskrifna, han var stor, med rak men stel
hållning, något gulaktigt hår och dylika mustacher
och kindskägg, rosenfärgad hy, ett par ljusblå ögon,
hvilka uttryckte fromhet, men ingalunda dumhet;
de kunde äfven blixtra af snille och glänsa af
menniskokärlek.
Han hade också hunnit målet, den lilla bryggan, och
stod äfven och spejade efter ångbåten, då han
plötsligt utropade, vänd till den andre väntande unge
herren:
"Henning! är det verkligen du, käre Henning!"
Den tilltalade vände sig hastigt om och svarade:
"broder Harald! så kärt möte!"
De båda unga männen gåfvo hvarandra ett kraftigt
handslag och Henning fattade Haralds arm och gick
öfver bron, satte sig på en bänk, ropade en kypare och
begärde sodavatten, punsch och cigarrer, samt tycktes
vid vännens återseende hafva glömt sin otålighet att
komma till Djurgården.
"Ja, nu min käre Harald, måste du berätta mig huru
du tillbragt dessa tio åren, sedan vårt sista afsked
i Upsala."
"Ack! min bäste broder! mitt lif har mest förflutit
på vetenskapliga resor och forskningar; frukterna
af allt detta, skall du snart få läsa tryckt i min
resejournal; det är för öfrigt bara ren prosa, men du
lutade alltid åt det poetiska och upptäckte romantik
öfverallt, säkert ha för dig dessa tio år förgyllts
af kärlekens sol; men jag har dels icke haft tid,
dels icke lust, till sådant: emellertid har ungdomen,
kärlekens ålder, glidit undan och jag är snart en
gammal ungkarl, som väl kan klappas och smekas af
små hvita händer och kallas "snälla farbror" men –
aldrig älskas."
"Dit har du ännu qvar ett tiotal af år och derunder
måste du begagna tiden."
"Ja, ja, vi få väl se; men berätta du nu, käre
Henning, jag tror det var 1853 på våren, som
vi skildes i Upsala; du skulle då tjenstgöra på
lasarettet här och jag reste landvägen till min
hembygd och derifrån utrikes."
"Ja, så var det, jag reste hit till Stockholm, som jag
endast förut sett vid hastiga genomresor, och som
alltid förefallit mig så underbart skön; det är visst
herrligt der hemma i Norrland och jag älskar högt min
hembygds storartade natur; men Stockholms förtjusande
omgifningar, det lifliga, brokiga folkhvimlet,
hvarthän man vänder sig; musiken, som höres öfver
allt; de glada, lyckliga och vackra ansigten, som man
beständigt möter, – sorgen, nöden och synden visa sig
ej gerna vid det strålande solljuset, – också var jag
nyss utsluppen ur den lilla studerkammaren, som du nog
minnes att jag sällan lemnade; tillfredsställelsen,
att jag nu nått det mål, hvarefter jag så länge
sträfvat, ja, redan såsom litet barn, då jag sköttes
under en långvarig sjukdom af en menniskovän till
läkare, redan då tycktes mig en läkares kall herrligt;
sådant är det ock, när man kan hjelpa; men då intet
läkemedel hjelper, när döden rycker sitt rof undan
våra vanmäktiga omsorger, då är detta kall bittert,
dock ännu hade jag ej sett så mycket sorg och elände;
– med ett ord, jag såg i lifvet idel ljus, – skuggor,
om sådana funnos, märkte jag icke.
Isynnerhet älskade jag Djurgården, hvarje ledig
stund tillbragte jag der; det roade mig att af de
täcka villornas utseende utgissa dess invånares
lefnadsomständigheter; der är en villa, som jag
riktigt älskade; henne gick jag förbi dagligen. Då
man går åt Biskopsudden syntes på den gröna, saftiga
gräsmattan, det täcka lilla hvita huset så inbjudande,
med sin veranda och sin altan med gröna slingerväxter
och blommor; aldrig har jag förr sett ett ställe,
så bokstafligen öfverhöljdt med blommor; man kände
också blomsterdoft på långt afstånd derifrån.
På gräsplanen utanför huset såg jag ständigt trenne
små flickor leka, en vid pass tolf år, en åtta,
och en tre år.
Jag tyckte mig aldrig hafva sett skönare varelser,
än dessa barn; ständigt voro de hvitklädda och hade
fritt kring axlarne fladdrande lockar.
Ofta stannade jag och såg på dem, de började helsa
och kasta slängkyssar åt mig.
Slutligen började vi äfven språka. Den äldsta var
mörklockig och syntes litet blyg, men den åttaåriga
Ada var mycket öppenhjertig och språksam; hon sade
mig hvad hon och systrarne hette, att deras föräldrar
voro döda och att de hade en så "snäll sjuk mormor
och en stor, vacker syster som väntades hem från
Schweitz och hon hette Anna och att lilla Ada sjelf
nog också skulle blifva lika vacker, för alla sade
att hon var mycket lik vackra syster"; många andra
dylika förtroenden gaf hon mig dagligen och det lilla
barnets joller riktigt fröjdade mitt hjerta.
Lilla Ada öppnade ofta grinden, neg så näpet och bad
mig stiga in, men jag fruktade att hennes anhöriga
skulle illa upptaga det och förbjuda flickorna att
tala vid mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0173.html
