Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - En Villa på Djurgården af A. K.-G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En gång red jag ut en morgon och då fick jag se på
vägen en vagn, dragen af två hvitklädda flickor;
jag förstod, att det var mina små vänner från villan;
då jag kom närmare kände de igen mig.
Ada ropade: "sådan vacker häst du har, spänn honom
för lilla systers vagn!"
"Nej", svarade jag, "det går icke an, han är för stor,
men jag skall vara eder förridare."
De blefvo glada och klappade i sina små händer.
Jag red helt sakta förut och barnen kommo efter; det
var just icke så roligt, att rida i så sakta skridt,
isynnerhet, som jag icke heller hade det nöjet, att
se mina små huldinnor. Plötsligt gjorde min häst
en sats, höll på att kasta af mig och reste sig på
två fötter; lyckligtvis är jag öfvad ryttare, och med
hjelp af ridspöet fick jag snart hästen spak, men ett
genomträngande skri kom mig att vända mig om. Jag såg
att den lilla vagnen, med de små ljusalferna låg i
diket bredvid vägen, och på vägen låg en jättestor
apelsin, som jag nyss sett i lilla systerns händer
och jag anade straxt hvad jag sedan fick bekräftadt,
att det var hon som kastat apelsinen på hästen och
skrämt honom. Jag steg af, kastade tyglarne åt en
förbigående gardist och skyndade till de små. Den
mörklockiga Ellen stod redan på vägen med lilla
systern, som gallskrek, lilla Ada var dödsblek,
orörlig och alldeles tyst; jag lyftade upp henne
och lade henne i den lilla korgvagnen och kände
derunder att hon lefde, ty hennes lilla hjerta slog,
tog vagnsstången i handen och lillan på armen, samt
skyndade till villan. En piga kom utspringandes, höll
ett fasligt väsen, under det hon bad oss vara tysta,
så att vi ej skulle störa frun.
Jag bar in den sanslösa lilla flickan och badade
hennes tinningar med vatten; slutligen slog hon upp
de sköna blå ögonen och smålog, då hon såg mig.
Jag frågade, "hvar har du ondt, lilla Ada?"
"I foten. Jag blef så rädd när lilla syster kastade
på din häst, att jag steg miste och föll i diket,
jag rådde icke för det!"
Derpå gret hon bittert.
Jag sade, "gråt icke lilla Ada. jag skall hjelpa din
fot, jag är läkare."
"Ack, så bra, då hjelper du nog också min sjuka mormor!"
Jag lofvade att försöka, undersökte den lilla foten,
som var vrickad, men lyckligtvis icke bruten. Jag
måste dröja länge hos henne, slutligen somnade hon;
jag lofvade att återkomma tidigt följande dag. Ett
medelålders fruntimmer, som förestod huset, lofvade
att vaka öfver den lilla. Derpå tog jag afsked.
Jag red hem med ett ganska tungt hjerta: jag, som
ville roa barnen och vara deras förridare, var nu
orsaken till lilla Adas plågor; det var verkligen
den första ledsamma dag, sedan min ankomst till
Stockholm.
Så fort som möjligt begaf jag mig åter till villan;
i förstugan träffade jag jungfrun, som sade mig att
lilla Ada haft en svår natt, men att mamsell sjelf
vakat hela natten öfver henne.
Jungfrun bad mig stiga in. Föregående afton hade
jag ej haft tid eller sinne för några iakttagelser,
men denna gång såg jag i morgonsolens sken, att allt
i rummets anordnande vittnade om konstsinne och den
finaste smak: två stora, präktiga bokskåp, ett utsökt
piano, goda taflor och bildstoder tillkännagåfvo
invånarnes tyckeri och sysselsättningar. Sådant
finnes visserligen i många hus, men formen på
hvarje sak syntes så ändamålsenlig, så passande
på sin plats; färgerna på tapeterna, på möblernas
beklädnad, på gardinerna för fönster och dörrar voro
så väl afpassade, att allt sammanlagdt utgjorde ett
förtjusande helt, som förorsakade en obeskriflig
trefnad.
Jag gick med ljudlösa steg öfver det stora rummet
till den af dess fyra dörrar, hvarigenom jag dagen
förut burit in lilla Ada.
Der var tyst; jag stannade och drog sakta undan
gardinen. På en hvit bädd slumrade lilla Ada. Jag
bekänner att hon blott ett par sekunder fängslade
min uppmärksamhet, ty bredvid henne satt en flicka,
förvånande lik Ada, men så underbart skön, att jag
aldrig sett något dylikt. Hon var
äfven klädd i hvitt; hennes hår, som jag endast kan
kalla ljust, emedan det finnes ingen färg, hvarvid
det kan liknas, böljade öfver stolskarmen; hennes
smärta spänstiga gestalt behöfde intet stöd, utan hon
satt alldeles rak och obesvärad och höll i sin hand
en bok, hvars innehåll syntes fängsla hela hennes
uppmärksamhet; jag såg huru hennes blickar flögo
från rad till rad, och huru en hög rosenfärg lyste
på hennes kinder. Hennes hals, armar och händer voro
bländhvita, men man måste hafva sett henne, för att
kunna förstå hvilken mäktig tjusningskraft hon ägde.
Jag vet icke huru länge jag stod der, men jag kunde
omöjligt gå in oanmäld, utan gick ut och satte mig på
verandan, för att vänta att någon skulle komma. Snart
kom en husmamsell; jag sade henne att jag varit inne
i salongen, men att der varit alldeles tyst; jag bad
henne efterhöra, om jag finge komma in. Hon gick in
och kom straxt åter ut och sade, att Ada var vaken
och blifvit glad, att jag redan kommit. Vid mitt
inträde stod den främmande flickan midt i rummet;
hon var lång och mycket smärt och höll sitt vackra
hufvud mycket tillbakalutadt, hvilket gaf henne ett
stolt utseende, men uttrycket i hela hennes anlete,
isynnerhet blicken ur de stora, djupblå ögonen, var så
underbart ljuf, att man tyckte sig aldrig sett något
huldare och qvinligare än hon var. De ljufva lockarne
voro undanstrukna från den rena pannan och inrullade
i ett blått sniljenät; ett smalt blått band omslöt
halsen, och den hvita vida klädningen sammanhölls
af ett blått skärp.
"Ack", sade lilla Ada, "hvad du var snäll, som kom
så bittida; syster Anna kom hit i går afton och ändå
har hon vakat hela natten öfver mig."
Syster Anna smålog vänligt och räckte mig handen,
hvilken jag tigande emottog.
Jag undersökte Adas fot, som ännu var mycket
svullen. Sedan bad Anna mig besöka sin mormoder,
som var lam och låg till sängs. Den gamla frun var
fransyska och talade sitt modersmål mycket fort, så
att jag hade svårt att förstå henne, men Anna var
hennes tolk. Den gamla frun ville, att jag skulle
åtaga mig hennes vård, emedan deras husläkare hade
rest bort och förordat en annan i sitt ställe; men
gumman tyckte ej om honom. Således blef jag läkare
i huset och hade rättighet att komma när jag ville,
jag begagnade mig också deraf, så ofta min tid
tillät. Småningom tillfrisknade Ada, men den gamla
fruns krafter aftogo.
För hvarje dag blef jag mer och mer intagen och
förälskad i den unga ljufva Anna; vi sjöngo ofta
tillsammans; detta gladde mycket både den gamla och
unga sjuklingen. Snart kunde Ada bäras ut i verandan;
emellanåt läste jag högt för flickorna, de älskade
lifligt poesi, isynnerhet franska, emedan detta språk
var deras modersmål.
Tiden flög undan och jag såg med oro, att denna
härliga sommar nalkades sitt slut.
Jag hade beslutat att snart begära Annas hand, på
det att hennes mormor måtte välsigna vårt förbund
och öfvertygas om att alla hennes barnbarn hade en
beskyddare, när hon sjelf skulle dö. Jag var säker
om den gamlas bifall; att Anna älskade mig, derom var
jag alldeles förvissad, likasom att hon var öfvertygad
om min kärlek till henne; jag kände mig så lycklig af
denna stumma kärlek, som uppenbarade sig i allt, utom
i ord; dessutom hade jag ämnat ofta förklara mig för
Anna, men blifvit afbruten af en eller annan orsak.
Här gjorde Henning ett uppehåll i sin berättelse,
men återtog efter en stund:
"Se der kommer ångbåten för andra gången! vill du,
broder Harald, så fara vi nu ut till Djurgården,
så skall jag visa dig skådeplatsen för dessa för mig
vigtiga händelser, som kanhända förefalla dig som de
minsta obetydligheter."
"Visst icke, käre Henning; det skall bli trefligt
att fara till Djurgården, men fortsätt för all del
berättelsen under vägen."
"Det var", fortsatte Henning, "en vacker Augustiafton;
jag hade varit ute hela eftermiddagen i mitt
paradis. Ada var bra i sin fot, men tyckte ändå om
att sjungas till sömn; hon hade nyss somnat vid Annas
och min sång och jag skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
