Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - En Villa på Djurgården af A. K.-G. - Skara Domkyrka af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tog sin mans arm. Jag tog upp buketten och följde tätt efter
dem; jag hörde betjenten ropa legationssekreteraren B:s vagn.
Döm om min öfverraskning, jag hade ju läst detta namn på
visitlådan i första våningen af det hus, deri jag sjelf bodde!
En tid förflöt, som jag helt och hållet förbigår; jag
sammanträffade aldrig med första våningens invånare; om jag
ej haft de vissna rosorna qvar, så skulle jag ansett allt som
en sorglig dröm.
Sent en afton, som jag nyss var hemkommen, hörde jag
en vagn häftigt körande på gatan, vagnen stannade utanför
huset; sedan hördes buller och spring i porten och trapporna.
Jag höll just på att kläda af mig, då det klappade på min
dörr, och då jag öppnade stod legationssekreteraren B. der.
"Ursäkta, herr doktor!" sade han, "min hustru har länge
varit sjuk, men i afton har hon blifvit mycket sämre, och
vår läkare var icke hemma; skulle herr doktorn vilja vara god
och komma med och säga hvad som bör göras?"
Jag svarade: "genast, blott jag får utbyta nattrocken!"
Han bockade sig och flög utför trapporna, jag följde
honom straxt efter.
En betjent öppnade tamburdörren, i salongen stod en ung
dam, som vid mitt inträde vände sitt tårbedränkta ansigte mot
mig; det var Anna, lifslefvande sådan jag såg henne den sista
aftonen på villan, icke blek som de två sista gångerna, jag
sett henne, utan strålande af ungdom och hälsa. "Anna!"
utropade jag förvånad; "nej", svarade hon, "icke Anna, utan
Ada, kom! skynda till min stackars syster." Hon förde mig
genom en rad rum in i en praktfull sängkammare; der låg
Anna lika hvit, som den kudde, hvarpå hennes hufvud
hvilade sig. Intet annat ljud hördes, än hennes makes qväfda
snyftningar; jag såg genast, att det icke var mycket att göra,
men jag försökte ändå allt, som vetenskapen ingaf mig.
Slutligen såg hon upp, igenkände oss och smålog åt oss alla; tog
min och Adas hand, lade dem tillsammans, räckte den andra
handen åt sin man, drog en lätt suck och dog.
Två tårar rullade hastigt öfver Hennings kinder.
"Stackars Henning!" sade Harald, tryckte vännens hand,
och en lång stund gingo de tigande bredvid hvarandra.
"Se här!" utbrast Henning, "här är det, som jag var
förridare för de små flickorna; här är diket, deri lilla Ada
vrickade sin fot – och der synes villan."
"Ack, så trefligt", sade Harald, "riktigt förtjusande,
låtom oss gå alldeles förbi henne, så att jag riktigt får beskåda
det täcka stället, alldeles som du beskrifvit det; det är också
nu fullt af blommor, men se der, på verandan står en ung
dam, en skönhet, se sådana präktiga svarta lockar, och sådana
ögon sedan; aldrig jag såg i Italien någon vackrare flicka.
Ah! nu försvann hon!"
"Kanske skola vi gå in?" sade Henning, "jag är vän i
huset, nu också."
"Ack, ja!" ropade Harald lifligt.
De inträdde och Harald såg icke en, utan två unga
damer, den ena strålande af sydländsk skönhet och den andra en
af nordens ljufva ljuslockiga döttrar.
"Doktor Harald G., min bäste vän", sade Henning, "och
lilla Ada! min hustru sedan en vecka. Ellen, min hustrus
syster."
Gud ske lof, tänkte Harald, i det han bockade sig, att
Henning tog det der blåögda barnet och lemnade den
svartlockiga tärnan qvar åt mig.
 |
| Domkyrkan i Skara. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
