Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - På Hafvets botten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pilares betäcka de en rymd af 5 1/4 mils längd och
1 1/3 mils bredd; mikroskopiska växtceller färga
Röda Hafvet och bilda vid Bahia långa häckartade
bänkar. Sargassosjön i Stilla Oceanen intager en yta
af några breddgrader och består af ingenting annat
än i sällskap uppträdande växtslägten. Kapten Ross
uppdrog i Norra Polarhafvet från ett djup af 6,000
fot lefvande infusionsdjur, och skola desamma till
och med existera på ett djup af 12,000 fot, der de
ha att uthärda ett tryck om 50 atmosferer.
Hafvets djurlif emotsvaras af ett lika yppigt
växtlif; ja båda dessa stora klasser i varelsernas
kedja kompletteras ytterligare på det underbaraste
sätt genom en tredje, nemligen ett djur-växtlif
eller ett växt-djurlif. Framför allt i den tropiska
zonen, der vattnets genomskinlighet och solstrålarnes
intensitet är större än i den tempererade, är hafvets
botten öfvertäckt af den yppigaste vegetation i
de praktfullaste färger och växtformer och liknar
en jättelik blomsterskog af fantastiskt svajande
växter. Dess giganter utgöras af tångarter, hvilka
dubbelt öfverskjuta tropik-palmernas längd, liksom det
ofantligas måttstock öfvervägande råder i mångfaldiga
former af hafslifvet.
Ett moment af underbar verkan är fosforesceringen
eller det nattliga lysandet, hvilket hafvets invånare
till och med tyckas ha gemensamt med hafvet sjelft. En
helt ny fantastisk verld glänser fram i vattnen, då
nattens skuggor ingripa i sjöns djup. Mikroskopiska
meduser i otalig mängd börja att lysa och skimra
i de upp- och nedrullande vågorna, efter lagarne
af en nästan demonisk ljusbrytning. Fiskarnes
kroppar, framför dem bland andra en sex fots stor
silfverskifva, månfisken (Orthagoriscus mola), skjuta
hit och dit, och hela firmamentet tyckes ha sänkt sig
ned, för att frambringa en nattscen af upphöjd och
underbar verkan. Snart lyser hela hafvet, så långt
ögat når, i mild glans, och der fartyget genomskär
vågorna, der blixtra stjernor och ljusstrimmor i
kölvattnet och en skara halft upplysta kroppar, hajar
och delfiner, tumla sig omkring detsamma, i pilsnabba
satser omkretsande fartyget. Upphöjda haf, upphofvet
till skönheten, första upphofvet till kärleken! Guds
ande sväfvade vid tingens början öfver dina vatten
och en gång betäckte du det ofödda landet, som ännu
i dag, ända upp till de högsta bergstopparne, i
de förvittrade skal- och kalkdjursslägtena, låter
igenkänna dina infödingar.
Bland hafvets märkvärdiga invånare föreställa vi
våra läsare i noggranna afbildningar två underbara
varelser, som lefva på, i och af hvarandra,
Bernhardiner- eller eremitkräftan och perlostran, på
hvars skal en korall ur de långgreniga madreporernas
slägte fastsatt sig.
Närmare ingående på dessa hafvets djurarter, anmärka
vi först och främst, att parasiterna eller de djur,
som lefva på, i och af hvarandra, i hafsfaunan
erbjuda ett system af storartad fulländning. Vi se
i vår afbildning, på perlostrans öfre skal, en hel
korallbuske parasitiskt fastrotad, hvilken insög
osynliga atomer af sitt underbara näringsämne, på
samma sätt ur ostronskalet, som detta ur hafsvattnets
kalkdelar. Men parasiternas slägte bland skal- och
blötdjuren, hafvets mollusker och infusionsdjur,
ha uppnått sjelfva höjden af snyltgästhet, så
att detaljerna af dessa dunkla existenser försätta
iakttagaren i rättvis förvåning. Forskningarne af
en Lewes, Nordmann och van Beneden ha exempelvis,
rörande en parasit, Lernæa eller parasitkräftan,
bevisat, att honan inborrar sig i gälarne eller i
ögat på en fisk och derstädes på dennes bekostnad
gör sig goda dagar, under det att hanen lefver af
honan, alldeles som denna af fisken. Ja, hanen är
till och med lätt besatt med vorticeller, parasitiska
klockdjur, alltså trefald snyltgästhet.
Vi återvända till korallerna, denna hafvets
stenförvandta buskpark, hvilken smyckar bottnen på den
tropiska oceanen och hvarest de i de mest brinnande
färger skimrande marmorlika grenarne och qvistarne
bära lefvande blommor. Ur Indiska Oceanens flytande
kristall framskimrar denna vattenverldens förstenade
korallprakt, liksom sagoverlden i våra barnsliga
drömmar. Boskéer af meandriner och astréer omkransa
de löf- och bägarformiga grupperna af explanarierna,
genomkorsade af de mångfaldigt förgrenade
madreporerna, hvilka besitta dels fingerformiga,
dels stamartade grenar och än partielt utlöpa i det
sirligaste gallerverk. Koloriten är oöfverträfflig:
lifligt grönt omvexlar med brunt, eller skimrande
gult med rik purpurskugga af blekt rödbrunt ända
till djupaste blått. På ena stället beklädas de i
öfrigt kala klipporne med persikofärgade nulliporer,
genomväfda med det sirligaste elfenbenssnideri
af retiporerna; på andra svaja i gult och lilas
de gallerartadt genombrutna solfjädrarne af
gorgonierna. Bottnens silfveraktiga sand betäcker de
äfventyrliga gestalterna af skimrande sjöstjernor,
under det att sjö-anemoner, likt jättelika
cactus-blommor, strålande i de mest glödande färger,
på klippafsatserna utbreda sina kransar af tentakler
(känseltrådar). Kring korallbuskarnes blommor
leka hafvets kolibris, purpurfärgade guld- och
silfverfiskar, eller sväfva likt djupets andar sakta
hit och dit medusernas blåaktiga klockor, under det
att som en blixt plötsligt den fem fot långa, som
silfver gnistrande bandfisken (Lepidopus argenteus)
skjuter genom korallbuskarne.
Korallerna, af grekerna kallade "hafvets jungfrur",
bilda de af hafskalk uppförda bostäderna för tallösa,
oändligt små djurslägten, hvilka bygga sina trädartade
palatser i den vildaste bränningen och femtio fot
under hafsspegeln samt förekomma i så ofantligt
antal, att de i tidernas lopp uppmurade hela berg-åsar
och ha upplyftat många verldshafvets öar ur dess
djup. Otaheiti, liksom nästan alla söderhafsöar äro
uppförda af dessa smådjur, och bland Malediverna
finner man ännu i arbete inbegripna fortsättningar
af sådana korallbyggnader.
Liksom korallen genom den menskliga konstfliten
förarbetas till effekter för lyxen samt
nödvändighetsartiklar, så uppfiskas också perlostran
med lifsfara från hafvets botten, för att smycka
den menskliga skönheten. Våra sköna läsarinnor,
hvilka genom sina qvinliga behag och – perlsmycken
stråla som gudinnor i naturens och konstens dubbla
prakt, hafva väl sällan tänkt på ursprunget af
perlorna, de der i den lyriska allegorien betyda
"tårar". Med risk, att en skön mun resonerar om
"ogalant naturforskning", vilja vi förråda perlans
naturhemlighet. Den är ingenting mera och ingenting
mindre än en sjukdom hos en rätt ful ostra, hvilken
söker omgifva en händelsevis inträngd främmande kropp
med en perlmorsubstans, alltså oskadliggöra densamma,
men vanligen dör på kuppen af perlsjukdomen. Af
kineserna hafva vi européer från första början lärt
den artificiela perlkulturen, och i franska samt
engelska hamnar bedrifves denna konst rationelt. Men
uppträder äfven perlan som en sjukdomsföreteelse
inom djurverlden, så är den samtidigt en briljant
handelsartikel, för hvars ernående mera än en
stackars dykare vågade sitt lif. Fabeln om den
yppiga Kleopatra, hvilken med kungligt slöseri
upplöste en dyrbar perla, liksom ett stycke socker
i sin vinbägare, bevisar vetenskapen helt enkelt ha
varit en gammal-hednisk fantasi, ty den ådagalägger
som factum, att perlor icke äro lösliga i vin, samt
att till och med den starkaste ättika endast mycket
långsamt angriper, men aldrig sönderdelar dem. Perlans
organiska substans qvarstannar i form af en svampig,
uppblåst massa.
Så oätbar perlmusslan än är, hör den dock till ett
slägte af hafsmusslor, hvilka blifvit af gastronomien
utomordentligt omhuldade. Den ätliga ostran är
af skaparen utrustad med en ofantlig fruktbarhet,
så som egnar sig för ett sjödjur, och menniskorna
befordra genom artificiela undervattens-parker denna
drift. Den goda smaken på detta lefvande sjöslem
befordras väsendtligen deraf, att ostran, om hon
än residerar i de gyttjigaste delarne af hafvet,
likväl endast upptager det klaraste och renaste
vattnet mellan sina skal.
Vi komma nu till den andra varelsen i vår afbildning,
Bernhardiner- eller eremitkräftan, på naturforskarens
språk kallad Pagurus. Vi känna ej synnerligen till,
af hvilken orsak denna rofgiriga och rörliga pjes fått
sitt namn efter de fromma eremiterna på S:t Bernhard,
hvars åsigter hon praktiskt på det bestämdaste
förnekar. Medan andra kräftor logera i sina egna
solida skal, föredrager denne rofriddare att uppslå
sina bopålar i det tomma skalet af någon mollusk. Ur
en sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
