Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - Orans Resäfventyr (Slut fr. sid. 176.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade befunnit mig i starkt berusadt
tillstånd! Visserligen hade jag med vett och vilja ej
smakat en droppa brännvin, men sjelfva spritångorne
hade vållat det passerade.
Så snart jag återvunnit min vanliga besinning,
sväfvade mina tankar tillbaka till de faror, af
hvilka jag på alla sidor var omgifven. Mitt första
beslut blef att fortsätta det så otrefligt afbrutna
arbetet, men – om jag nu åter fölle i samma dvala
som förut, om mina sinnen ånyo döfvades och jag ej
besatt själsnärvaro nog att krypa ut ur fatet?
Fastän orolig häröfver, började jag arbetet på
nytt. Min knif hade blifvit så slö, att flera dagar
säkert voro behöflige, för att komma igenom de tjocka
ekstäfverna; men det lilla förrådet af brödsmulor var
ofantligt sammansmält, så att jag knappt hade nog,
för att i tre dagar kunna uppehålla lifvet. Nöden
gör emellertid uppfinningsrik. En ny tanke uppsteg
hos mig. Hvarföre skulle jag ej försöka att bana mig
en tunnel i uppåt gående riktning och på det sättet
hinna till däck. Närmast hade jag endast kistor af
furu att genombryta och dertill var min knif ännu
alltid skarp nog.
Från klädeskistan, i hvilken jag krupit in, beslöt
jag börja min nya tunnel uppåt. Den plan jag fattat,
hade i viss mån uppväckt en ny energi hos mig och
hoppet om räddning steg starkare än någonsin.
Vid ändan af klädeskistan, åt lucktrappan till, fanns
ytterligare en dylik och i denna hade jag redan banat
mig inträde. Om jag befriade denna kista från dess
innehåll, fick jag fritt spelrum åt höger, och utan
dröjsmål skred jag till utförandet. Den framgång
jag hade, yttrade en upplifvande verkan på mig och
framkallade en lätthet i lynnet, hvilken jag ty värr
ej på länge erfarit.
I denna angenäma stämning, steg jag upp i den öfre
kistan, i den, hvilken jag nyss tömt, och sedan jag
lagt ett af de lösa brädena öfver bottnen, satte
jag mig derpå och lät mina ben hänga ned i det tomma
rummet under mig. I denna ställning, som var helt ny
för mig och i hvilken jag hade tillräckligt utrymme
att kunna sitta upprätt och beqvämt, fann jag en ny
källa till njutning. Så länge jag varit inhyst på en
plats, hvars största höjd utgjorde föga öfver tre fot,
måste jag beständigt böja mig: när jag försökte stå
och till och med när jag satt befunno sig mina knän i
jemnhöjd med hakan. Dessa obeqvämligheter ha intet att
betyda, när de äro af kort varaktighet, men räcka de
länge, som fallet var med mig, blifva de odrägliga och
smärtsamma. Det var således icke allenast en lättnad,
utan en stor njutning att kunna räta på kroppen och
känslan att ändtligen en gång få stå upprätt var af
så onämnbart behag för mig, att jag en lång stund
förblef i denna ställning, utan att röra en lem.
Då jag på detta sätt ordentligt hvilat ut, stack jag
mina armar i den öfra kistan, lyftade mig upp och
gjorde mig i ordning att fortsätta mitt arbete. Då jag
noga undersökte ändan af den kista, genom hvilken jag
tänkte bana mig en väg, var jag ganska glad finna,
att denna del af mitt arbete icke skulle falla sig
svår. Ett bräde var redan löst; genom några kraftiga
puffar kunde jag aflägsna detsamma. Detta lyckades
mig också och jag hörde, huru band och spikar gåfvo
efter med det vanliga bullret. Hastigt for jag med
händerna genom öppningen och sökte komma underfund
med, hvad för en vara nu skulle visa sig, men till
min öfverraskning upptäckte jag, att en bred, skroflig
brädyta sträckte sig åt båda sidor och detta så långt
jag kunde räcka. Den reste sig lodrätt som en mur
och betäckte icke allenast ändan af klädeskistan,
utan fortsattes åt alla sidor. Då jag slog deremot,
gaf den ett sällsamt echo, ett slags dånande eller
brummande, men likväl kunde jag ej tänka mig, hvad
det i sjelfva verket vore. Emellertid fanns ingen
annan utväg, än att skära in i kistan. Min knif hade
blifvit utomordentligt slö och denna omständighet
ökade svårigheten af min uppgift.
Ändtligen var jag färdig med genomskärningen,
lade knifven åt sidan och bände nu ändan af brädet
utåt. Öppningen var stor nog, för att sätta mig
i stånd att undersöka innehållet. Pappersark voro
utbredda öfver en glatt och hård yta och då jag slog
deremot med knogarne hördes ett längre musikaliskt
vibrerande, erinrande om tonen från en eolsharpa.
Nu visste jag, hvad det var för en vidlyftig tingest,
nemligen ett pianoforte, och upptäckten framkallade
allt annat än angenäma känslor, ty pianot skulle utan
tvifvel blifva ett svårt hinder, om icke en fullkomlig
gräns för mitt vidare framträngande i denna riktning.
Att göra en bresch genom pianots mahognysidor föreföll
mig otänkbart och jag beslöt för den skull att kringgå
instrumentet.
Under det att jag fortfarande trefvade omkring med
händerna, kände jag en kista, öfverdragen med en
bastmatta, och möjligheten att fortsätta min tunnel
i denna riktning var nu uppenbar. Bastmattan kunde
jag med lätthet skaffa bort och sedan förfara med
denna kista som de förra. Innan jag likväl började
arbetet, hvilade jag ut mig och tillbringade några
timmar i mitt gamla tillhåll bakom vattenfatet. Om
det var dag eller natt, hade jag icke längre reda på,
bekymrade mig också föga derom. Efter en mycket knapp
frukost kröp jag åter upp.
Sedan det lyckats mig att öppna kistan, undersökte jag
densammas innehåll och fann snart, att jag hade sammet
framför mig. Kistan var snart utrymd och nu klef jag,
väl till mods, in i det tomma rummet, då det alltid
var en station närmare emot friheten.
Jag hade nu brist på utrymme, ty sammetskistan var
mycket mindre än den, som innehöll klädet,
men ändtligen lyckades det mig att bryta sönder
densamma. För att börja en ny rekognoscering, reste
jag mig på knäna och lutade mig framåt. Den kolossala
låren med pianot stod visserligen ännu i vägen,
men jag kunde knappt undertrycka ett glädjerop, då
jag fann, att den ej sträckte sig en half aln öfver
hälften af öppningen, och denna glada öfverraskning
ökades ännu mera då jag stack in armen, hvarvid den
upptäckten gjordes, att tomrummet räckte tio till
tolf tum högre än kistans öfre ända. Vidare förnam
jag, att bakgrunden af tomrummet begränsades af en
stor kista och att en likadan täckte högra sidan,
men detta bekymrade mig föga, ty taket var det, som
för mig egde största intresse, enär jag just i denna
riktning ville fortsätta min tunnel.
Uppåt var echot efter mina tankar.
Jag knöt handen, hamrade duktigt på kistans botten,
som var beklädd med packväf, och fick ett angenämt
ihåligt ljud till svar. Den tycktes sålunda endast
vara försedd med lättare saker. Också blef jag ej i
ringa grad öfverraskad, då jag hunnit igenom sidan
samt fann, att det var damhattar, hvilka utgjorde
innehållet.
Min hand var obarmhertig, ty då den en gång för
alla befann sig i kistan, slutade den ej sitt
förstöringsverk, innan alla de praktfulla hattarne
voro sammanpressade och inpackade i tiondedelen af
det rum, de förut tagit i anspråk.
Sedan jag fått hattarne undan, blef mitt närmaste
göromål att klättra upp i den tomma kistan och skaffa
bort locket, hvilket arbete ej föll sig svårt, enär
detsamma endast bestod af ett tunnt bräde.
Min hand igenkände snart den colly, som låg ofvanpå.
Det var en säck. Men hvarmed var den väl
fylld? Spanmål var det inte, utan någonting mjukare
och finare. Månne en mjölsäck? Det kunde jag lätt
komma underfund med. Min knif praktiserades in i
säcken och gjorde en skåra, stor nog, för att kunna
sticka in handen. Det var ganska riktigt mjöl. Detta
var en glädjande upptäckt. Här fanns föda för månader
och jag sväfvade nu icke längre i fara att hungra
ihjäl, ty af mjöl och vatten kunde jag ju uppehålla
lifvet.
Flera timmar å rad hade jag nu arbetat och var i behof
af hvila, hungern dref mig också till beslutet att
med det nya förrådet hålla ett storartadt kalas. Till
den ändan fyllde jag mina fickor med mjöl och gjorde
mig i ordning att återvända till den gamla platsen
bakom vattenfatet, hvarefter jag, sedan en duktig
portion mjöldeg blifvit inrörd, höll ett läckrare
mål, än någon kan föreställa sig.
Några timmars god sömn vederqvickte mig sedermera
och då jag vaknade förtärdes ytterligare en portion
mjöldeg, hvarefter tunneln fortsattes. På alla sidor
kände jag mjöl. Måhända vore säcken utrunnen? Det
tycktes i sjelfva verket så.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
