- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
183

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Näring. Begagnande af elden. Under det att djuret
ifrån början är hänvisadt till en alldeles gifven
föda och för den skull ansluter sig till densamma,
kan menniskan stilla sin hunger med de skiljaktigaste
naturprodukter, hvarigenom en utbredning öfver
hela jorden blifvit för henne möjlig. Är det icke
förnuftet, hvilket låtit henne utfinna det ätbara
och passande i de mångfaldiga formerna? Vi kunna
antaga såsom sannolikt, att hon först under tidernas
lopp besegrade sin motvilja för åtskilliga ämnen,
hvilka sedermera blifvit henne ett verkligt behof
och hvars njutande icke kunde vara utan inflytande
på den kroppsliga och andliga utbildningen. Låtom
oss endast tänka på tobakens och öfriga narkoticas
historia. Först sent lärde menniskorna framställa
vin och andra jästa drycker, medan likväl dessa
näringsmedel vetat förskaffa sig ett välde, hvilket
icke allenast indelar jorden i formliga riken: i en té
zon, hvarest den kinesiska växten antingen ensam eller
åtminstone öfvervägande begagnas till infusion, i en
kaffe-zon, hvars bebyggare icke nyttja något té, men
deremot en afkokning på frukten af kaffebusken, eller
i tobaks-, opium-, betel-, hampländer etc., i hvilka
hvart och ett af dessa narkotiska ämnen särskildt
användas. Icke ensamt inom sådane gränser kunna
vi, allt efter förbrukningen af vissa egendomliga
näringsmedel, afsöndra menniskorna från hvarandra,
utan finna vi äfven åtskilliga väsentliga kännetecken,
som skilja folket i ett vinproducerande land från det
i ett företrädesvis ölbryggande, samt köttätaren från
inbyggaren i en stat, der växtämnen hufvudsakligen
användas till föda.

Det är af högsta intresse att iakttaga, huru icke
allenast en sig småningom bildande afvikelse
i kroppsbeskaffenheten, utan framför allt i
intellektuelt hänseende, i hela befolkningars
temperament och karakter, uppkommer genom den olika
hufvudnäringen. Den milde hinduen afskyr njutandet
af kött, såsom varande hans gudomlighet misshagligt,
– men icke har hans milda religion i första rummet
förbjudit honom dödandet af djur, utan kan man
med mer sannolikhet antaga, att hans moraliska och
statsrättsliga åsigter och institutioner egentligen
bildat frukten af lefnadssättet hos hans folk,
hvilket måhända af något naturligt tvång eller någon
naturligt betingad förkärlek för ris och frukter
lät desamma komma i bruk såsom de ändamålsenligaste
födoämnena. Huru himmelsvidt olika framställer sig
icke deremot den amerikanske indianens karakter,
alldenstund dennes lif och välbefinnande icke beror
på afkastningen från växtverlden utan af den blodiga
jagten. Vi behöfva icke gå långt, för att hinna
till den slutsatsen, att rättvisa, mildhet samt
alla dygder, utgående från kärlek och billighet,
mycket senare utveckla sig hos ett jägarfolk samt
i ett hårdt klimat, hvarest växtriket endast är
i stånd att frambringa en torftig näring, än i
de landstreck, hvilka ett lyckligt klimat gjort
till rätta fäderneslandet för sädesarterna och de
fruktbärande träden. Men omvändt finner menniskan
äfven der, hvarest naturen ej uppfordrar henne
till någon kamp eller blott lätt och ringa arbete,
ingen anledning att uppöfva sina krafter, att stadga
och stålsätta sin karakter. Urartandet af menskliga
naturen visar sig icke här genom vildhet, men väl i
feghet och inbundenhet.

Språket sjelft, det mest beundransvärda resultatet af
mensklighetens andliga krafter, är just ett bevis på,
huru oändligt betydelsefullt det är för ett folks
bildningsgång, med hvilka ämnen detsamma stillar
sin hunger. Liksom det ej finnes någon roffågel, som
vore i stånd att fröjda vårt öra med angenäm sång,
hvilken blott är egendomlig för de mest af växter sig
lifnärande fåglarne, så förlorar äfven den menskliga
tungan sin rörlighet vid fortsatt fet köttföda,
och språket hos de trandrickande, skälspäck-ätande
polarfolken tager sig fult ut bredvid invånarnes i
varma klimater rena, klangfulla uttryckssätt. Det
är ingen tillfällighet, att de bästa sångare och
sångerskor komma från Italien. Anlaget till sång
förefinnes öfverhufvud der, hvarest lätta födoämnen
bilda lätt blod och glädtigt sinne, och den frihet,
hvaraf den rörliga tungan kommer i åtnjutande,
tillåter då att af alla uttrycksmedel välja de
skönaste, för att tydliggöra menniskans inre
rörelser. Så uppstår det herrliga jemnmått mellan
vokaler och konsonanter, som vi beundra i sanskritens
klang, i forngrekiskan och latinet samt bland lefvande språk
isynnerhet hos spanskan och italienskan. Denna
proportion gör sig till och med gällande i språken
hos de folk, hvilka för öfrigt ännu, såsom fallet
är med infödingarne på Vänskapsöarne, stå på en låg
kulturgrad, under det att den tungrodda organen hos
de stammar, åt hvilka naturen å deras boningsplatser
bereder en tyngre föda, uttrycker sig, antingen i
oangenämt entoniga vokalljud eller i rasslande och
hväsande konsonanter.

Om de iakttagelser, hvilka vi göra hos folkslag som
ännu i dag stå på kulturens första trappsteg, få
äga vitsord i afseende på menniskornas ursprungliga
näringsämnen, så tyckes den djuriska födan från första
början ha varit den hufvudsakligaste. Bokotuder
och buskmän sticka alla små djur, de komma öfver,
i munnen: maskar, gräshoppor, musslor, insekter,
och detta utan allt urval. Något äckel besväras
de ej af. Lika litet grantyckta äro indianerna i
de sydamerikanska urskogarne. Vildsvin och apor
bilda de största läckerheter och hvad de indiska
svalboen utgöra för kinesen samt snäppan för den
europeiske gourmanden, det är för dem några stora i
trä logerande larver. Derigenom, att de förtära den i
deras hår ymnigt förekommande ohyran, veta de att åt
sina måltider gifva en stor omvexling; en vana som vi
för öfrigt finna hos alla sydamerikanska stammar. De
större myrorna stekas, de mindre få krypa upp på en i
stacken inborrad käpp, hvarefter de direkt spatsera
in i munnen. Gräshopporna, hvilka i ofantliga hopar
öfversvämma många trakter af Asien och Afrika, lemna
invånarne ett omtyckt näringsmedel, hvilket insamlas
på åtskilliga sätt.

En egendomlig sed är förtärandet af menniskokött,
hvilken ännu anträffas hos många folkslag å
Söderhafvets öar. Må det för den bildade känslan ha
något afskräckande att tänka sig in i de dermed
förknippade fasor, så finna dessa menniskors
rå sinnen ingenting onaturligt deruti. Band af
tillgifvenhet existera icke ibland dem, eller höra
till undantagen. Huru kan väl ett deltagande för
främlingars öde, en känsla för lifvets helighet
äga rum hos individer, för hvilka mången gång det
egna lifvets fortvaro icke utgör någon önskan! Ett
i morgon finnes lika litet som ett i går. Lifvet
vänder sig uteslutande omkring tillfredsställandet
af de ögonblickliga drifterna.

Häftig hunger, när intet annat näringsmedel
kunde anskaffas, eller brännande hämndgirighet,
en vild önskan att helt och hållet tillintetgöra
motståndaren, må ha fört till dödande och förtärande
af underkufvade, barn och svaga personer. Men å andra
sidan uppväckte den af vildarne gjorda erfarenheten,
att menniskokött vore mört och välsmakande, begäret
efter upprepande af denna förmenade njutning.

Dertill kom, sedan ett slags religion, en rå fetisch-
eller afgudatjenst, utbildat sig, behofvet af
att hembära det bästa och dyrbaraste såsom offer
åt gudomligheten, hvarigenom menniskoslagtandet
slutligen blef ett förtjenstfullt verk. Men ett bruk,
som på detta sätt låter det angenäma förenas med
det nyttiga, kan blott med öfvervinnande af stora
svårigheter utrotas.

Då Australiens kolonisation
tog sin början, voro många stammar på de i dag
mest besökta öarne de ifrigaste menniskoätarne och
missionärernas bemödanden att afvända dem derifrån
blefvo nästan fruktlösa; men då vildarne i köttet
på de af européerne införda och emellertid i många
trakter förvildade samt i stora hjordar lefvande
svinen upptäckte en mer välsmakande kost, afstodo de
sjelfmant från kalas på sin nästa.

Men fastän vi finna den vegetabiliska födan
hos alla rå folkslag spela blott en underordnad
roll, så ligger väl orsaken dertill i den större
lätthet, hvarmed animalisk kost låter anskaffa
sig, ty redan af tändernas beskaffenhet måste vi
sluta till, att växtämnen varit och förblifvit
menniskans naturliga näringsmedel i alla
hennes öfvergångsperioder. Tänderna visa samma
egendomligheter, hvilka karakterisera växt-ätarnes
tandsystem. Dertill kommer, att de oss närmaste
förvandta bland djuren, aporne, till största delen
föda sig af växtämnen, och sådane grunder är det,
hvilka åt den buddhistiska sagan, att menniskorne
ursprungligen endast lefde af vegetabilier, gifva en
högre gällande kraft.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0187.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free