189 (Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - Lappländska Taflor II. af Th. - Prestgården af E. Sehlstedt - Kadettkärlek af Wilhelmina

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på långt afstånd, när en hel renhjord kommer springande.
När hela hjorden slutligen uppnått kåtan, stanna renarne
stilla, hvila sig eller hoppa gladt omkring, stångas på lek
med hornen eller samla sig i grupper kring en med
renmossa bevuxen fläck för att afbeta densamma. Medan
flickorna med sina mjölkstäfvor springa omkring från den ena
ren-kon till den andra, fäster brodern eller drängen ett
bastrep kring hornen på det djur, som flickorna utmärka åt
honom, och släpar det fram. Vanligtvis stretar renen emot
och vill icke följa med; men flickan har roligt och skrattar
åt det besvär, som detta förorsakar. Stundom släpper hon
af odygd en ren, för att låta ännu en gång fånga honom åt
sig. Emellanåt hör man föräldrarne varna henne för detta
okynne, hvilket ofta medför den följden, att hela hjorden
blir skygg. Hvem skulle vid detta skådespel icke tänka på
Laban och Lea, Jakob och Rachel? När renhjorden
slutligen lägger sig ned, och flera hundrade djur sålunda hvila
omkring kåtan, kan man lätt tro sig se ett helt läger med
dess höfding i midten."

Vida mer skulle vara att anmärka om detta egna folk,
som med stora steg närmar sig till sin undergång eller
åtminstone till den tid, då dess sista qvarlefvor skola vara så
införlifvade med en mäktigare nationalitet, att de icke längre
kunna igenkännas. Denna artikel har emellertid redan vuxit
till sådan vidd, att vi ej längre våga sätta läsarens tålamod
på prof. Den, som önskar närmare och mer detaljerade
upplysningar, kunna vi dock hänvisa till Petrus Læstadius och
hans journaler öfver sin verksamhet som missionär i Lappland.
De korta utdrag ur flera författares meddelanden om
Samefolket, som vi här sammanställt, torde emellertid väcka
intresse hos en eller annan, och hafva vi kunnat uppnå detta,
skall det må hända stämma läsaren vänligt för ännu en artikel
om Sveriges yttersta nord, och hvari vi skola försöka
att framställa Lapplands naturalster och de utsigter, som
förefinnas för deras tillgodogörande, – en sträfvan, som bör
ligga oss varmt om hjertat, i fall vi en gång skola lyckas att,
enligt skaldens ord: "inom Sveriges gränser eröfra Finland åter."

Th.

Prestgården.

(Af E. S–dt.)

Nyss vid saltsjöns blåa våg
Jag en liten prestgård såg,
Afundsvärd på alla vis,
Lummig som ett paradis.
Gården, gammalmodigt bygd,
Tittar fram i löfvens skygd.

Ängen sina blommor bar,
Sjön var som en spegel klar.
Böljan låg så varm och röd
Uti aftonsolens glöd.
Vassbekrönta viken fram
Gåsen med sin gumma samm,

På en kulle låg så sött
Prestens lusthus rosenrödt.
I en grantopp, rak och hög,
Satt en stång med tupp och flög.
Gröna bryggan låg så sval,
Skuggad utaf björk och al.

Der satt presten sjelf så glad,
From som om han satt och bad.
Blåste Gefle vapens rök,
Log så godt, då ankbond dök;
Stundom sig om magen tog,
Då han såg hur gäddan slog.

Komministerns fru så rar,
En förträfflig gumma var,
Tycktes som om hon förstått
Pyssla om sig och må godt;
Fryntlig, liflig som en glöd,
Som en mossros trind och röd.

Isak, knubbig, liksom far,
Ett yrväder riktigt var.
Bäst han öfver ängen lopp,
Satt han i den högsta topp.
Byxorna med kalfskinn bak
Gjorde gagn på plank och tak.

Kyrkan var för täck att se
Med sin lummiga allé;
Kyrkogården gräsbeklädd,
Hvarje graf en blomsterbädd:
Utomkring och innanför
Var ett Gudshus som sig bör.

Prestens visthus var försedt!
Uj! ni skulle bara sett:
Korfvar, gåsbröst, spickemat,
Sötost, mjölk i tråg och fat;
Gräddan tjock, så man derpå
Kunnat uti strumpläst gå.

Gästfrihet var husets dygd,
Ständigt fräste gummans brygd.
Knappt man göra hann besök,
Förr’n man fick "en pipa rök".
Åt man aldrig än så tätt,
Fick man aldrig vara mätt.

Maken prestgård jag ej sett,
Fast jag tittat vidt och bredt.
Aldrig trodde jag, min själ!
Att en prest kan må så väl.
Om jag anat något slikt,
Hade jag till prest mig vigt.

Kadettkärlek.

Novell af Wilhelmina.

"Min lilla, söta pappa!"

– "Lilla, söta, ja." Pappa är alltid liten och söt, när
han bifaller till allt hvad lilla söta fröken önskar; men tvärtom,
när han säger nej. Är det icke så?"

"Pappa är alltid min snälla, goda pappa, men ..."

Och Gerda såg på honom med de stora, djupa, välformade
ögonen af obestämd färg, hvilka kunde synas himmelsblå,
bruna, svarta eller mörkgrå, allt efter som dagern föll på
dem. Hon såg på honom med denna klara, oskuldsfulla, och
bedjande blick, som hittills aldrig förfelat sin verkan på
honom. Icke heller gjorde den det nu, ty öfversten kände sig
helt varm om hjertat. Men han stålsatte sig och såg helt
allvarsam ut.

En nittonårig, vacker och storväxt kadett, som stod i
rummet, på något afstånd från öfversten, måtte dock hafva
märkt, att denne veknade vid Gerdas blick; ty då hon

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1864/0193.html

		Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 189 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|