Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 6. 1864
- Kadettkärlek af Wilhelmina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttryckliga förbehållet, att det blir sista
Carlsbergsbalen i vinter, som hon kommer på. Helst
ser jag att det blir den sista inalles."
"Du har min hand på, att det blir den sista i vinter",
svarade öfverstinnan; och nu skall du ha tusen, tusen
tack för det du var snäll igen, som du dock alltid
är, fastän du ibland skall låtsa vara litet elak,
bara för din öfverstevärdighets skull."
Och efter att nu hafva gifvit den medgörlige mannen
hans tillbörliga tribut af tacksägelser, sådane,
just hvari en ung, tjusande och behagsjuk qvinna kan
inlägga en fullkomlig grad af retelse, ropade hon
på Gerda, förkunnande henne den glädjefulla nyheten,
att pappa hade "gifvit med sig", såsom orden föllo.
Så när hade den glada flickan qväft fadern med sina
kyssar.
*
Söndagen kom och med den den efterlängtade
Carlbergsbalen. Öfversten var med på
jettonutdelningen, der Edelcrona var den mest hedrade
af alla. Öfverstinnan for om aftonen till gouterbalen
med sin dotter, som var serdeles mycket "observerad"
och följaktligen hade "alldeles ofantligt roligt",
såsom hon vid hemfärden uttryckte sig.
Med en hel himmel af glädje i sitt oskuldsfulla hjerta
berättade Gerda för sin "lilla älskade pappa", hur
hon hade roat sig. Hon hade icke blott dansat hvarje
dans, utan dessutom varit uppbjuden af flera, till
samma danser, ja, af fem, sex, sju kavaljerer. Hennes
dansbok var alldeles fullskrifven af namn och hon
hade haft en verklig svårighet vid att hålla reda på
dem alla. Mest hade det varit "stora löjtnanter", som
bjudit upp henne. Hon hade till och med dansat med en
kapten. – En mörk fläck fanns emellertid på den ljusa
taflan. Gerda hade nödgats dansa med en liten, helt
liten kadett af första klassen, som var nog näsvis,
att bjuda upp henne, stora fullvuxna flickan. Men
det skedde ej heller mer än en enda gång. För öfrigt
var det "bara stora kadetter", dock, som sagdt var,
mest officerare, som hon dansat med.
Öfversten skrattade rätt godt åt den barnsliga
flickan, hvars ordsvall han tystade med en ömt
allvarlig uppmaning, att gå till sängs. Gerda
lydde och sof snart oskuldens trygga sömn. Men
vid uppvaknandet nästa morgon föreföll det henne,
som om icke allt ändå skulle varit så bra. Robert
Edelcrona hade om aftonen, då de skiljts åt och han
hjelpte henne upp i vagnen, sett så "genomledsen", ja
riktigt dyster ut och hon hade ej fått veta orsaken,
fastän hon frågat honom. – Månne han var sjuk? –
Icke kunde han eljest, på en dag, sådan som denna,
haft någon orsak till dystra miner.
Gerda grubblade en stund härpå; men jungfrun kom in
och hjelpte henne att kläda sig. Dagens buller, en
mängd lektioner, som aflöste hvarandra, samt några
främmande på aftonen, skingrade snart hennes oro. –
Det är icke vid fjorton års ålder man ger de dystra
aningarne gehör, eller sysselsätter sig med att måla
i svart.
Redan på Onsdagen var den beramade barnbalen hos
Gerdas faster och den unga flickan emotsåg den med
samma glädje, som Söndagens bal; ty hon visste att
Robert Edelcrona var ditbjuden och nu skulle hon ju
få veta hvarför han vid skilsmessan sett så ledsen
ut. Ett enda blott var litet försmädligt. Gerda
hade på Carlbergsbalen fått begagna en alldeles ny
klädning, som nära liknade en "långklädning", ty den
skylde ju helt och hållet de till smalbenen gående
mameluckerna. Men nu var det blott en vanlig barnbal,
och nu måste hon begagna den redan ett halft år
gamla gredelin-och-hvita musslinsklädningen, som hon
betydligt vuxit ur, som var för trång öfver bröstet,
för vid omkring lifvet och – till råga på allt –
så kort, att mameluckerna syntes ett godt stycke.
Hvad var dock att göra? Mamma hade, en gång för alla,
sagt, att den klädningen och ingen annan skulle
begagnas, och i sådant fall var mamma ganska bestämd.
Värre var, att stackars mamma råkat få en svår
hufvudvärk den dagen, så att hon omöjligen kunde
åtfölja sin
dotter. Som det dock var hos öfverstens egen syster
bjudningen var, så tyckte man, att intet egentligt
förkläde behöfdes, då pappa sjelf var med och
förmanade mot att dricka kallt medan man var varm,
springa ut i kallare rum, sitta i drag o. s. v.
Länge och väl stod öfversten i en dörr mellan
danssalen och ett af mellanrummen och såg på huru
barnen svängde sig, då hans svåger nalkades honom
med ett kort i handen, sägande:
"Stå nu icke der längre och häng, kära bror, så
att benen domna under dig. Hvad skall väl det tjena
till? – Flickan roar sig nog, dig förutan; och är
det något som mankerar, så blir väl du ändå den siste
hon vänder sig till. Nej, lemna helt tryggt uppsigten
öfver Gerda åt min hustru och kom du och tag en liten
priffe, såsom en klok man egnar och anstår."
Detta tal och isynnerhet åsynen af det frestande
kortet föll sig litet svårt att motstå. Öfversten
försvann ur dörren och gick att slå sig ned vid ett
preferencebord.
Gerda dansade, dansade oupphörligt, flög som en liten
fågel, och svängde sig som en snurra, och ändå hade
hon alls icke roligt. Nej, långt derifrån! Hon kom med
sig sjelf öfverens om, att hon aldrig i sin lifstid
haft så tråkigt, som just denna afton.
Orsaken var, att Robert Edelcrona ej var der. – Han
måtte väl ändå komma, tänkte Gerda i början. Men
qvartstimma efter qvartstimma förflöt och redan voro
tvänne hela timmar från dansens början förflutna,
utan att han syntes till. Och inga kadetter voro der,
icke en enda – icke så mycket som den allra minste,
en gång.
Och ingen enda menniska – stor eller liten, vågade
Gerda fråga efter honom, som hon så gerna hade
velat se. Hvarför frågade hon icke? – Ja, hvarför? –
Troligen för det hon ej längre var barn. Hon stod
redan på gränsen mellan barn och jungfru och hade en
ung jungfrus blyga känsla af det passande. För ett
par år tillbaka skulle hon hafva frågat sin faster,
sina danskamrater ... hvilken som helst, hvarföre
icke Robert syntes till. – Nu tyckte hon, att det
icke gick an. – Man kunde ju undra deröfver.
Men hvad hon ängslades och hvad hon längtade och huru
hennes lilla hjerta slog – det må en hvar veta, som
någon gång sjelf längtat. – J som älsken, j veten det,
j; och Gerda älskade Robert, utan att sjelf veta att
så var.
Mamma var icke med och pappa satt och spelade i ett
långt från danssalen beläget rum. Gerdas faster,
upptagen af sitt kall såsom värdinna – ty der var
äfven en hop fullvuxna personer – hade ej tid att
se efter henne, som sig borde och märkte ej huru
hon gång efter annan smög sig ut i tamburen och stod
der och lyssnade. – Lyssnade? – Efter hvad? – Efter
vissa efterlängtade fjät, som hon tyckte sig böra
igenkänna bland tusende andras.
Ändtligen ... en gång ... Öfversten var nu ledig
från spelbordet och gick att se efter "sin lilla
flicka". – Men – hvar fanns hon? – Ingen visste det. –
Hon var nyss inne bland de andra. – Troligen hade
hon gått in i toiletten, der faster gick att söka
henne. – Nej, der var hon icke. – Och hvar fanns hon
slutligen? – Jo, i förstugan – i sjelfva den kalla
stenförstugan. der hon stod med sina tunna svarta
sidenskor, halft genomisad af köld.
Det stack som ett svärd genom öfverstens hjerta vid
denna syn och han erfor en känsla, som om någon
hade tillsnört hans strupe. Nu hade dock flickan
bestämdt förkylt sig. – Store Gud! ... hans enda
barn! ... hans älskliga, afgudade dotter!
Det blef en riktig uppståndelse, men ingen fick af
Gerda annat svar, än att hon gått ut för att svala
sig, genomhettad som hon var. Öfversten ville genast
fara hem med henne; men hans syster menade, att detta
vore att med ens skrämma ihjäl öfverstinnan. Bättre
att man lät flickan dansa sig riktigt varm igen. Hon
gjorde det och fadren stod der med känslor af en
lifdömd och såg henne dansa,
Då hon kom hem, fann modern henne alldeles
oigenkänlig. Hon var blåblek och iskall om
händerna. Hon gret ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0195.html
