Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 193 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1864 - Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen VI. af Th.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FAMILJ-JOURNALEN. N:o 7. 1864.                        Ill. C L Rudolph, del

Historiska Bilder.

II.

Dalarnes Minnen.

VI.

Huru konung Carl vistades i Danzig, der gästfritt
mottagen af sin vän, polske konungen Casimir; huru
erkebiskop Jöns fick Stockholm i sina händer, styrde
Sveriges rike under benämningen "Sveriges furste" och
genom sina ränker snart lyckades få konung Christian
af Danmark uppsatt på sitt fäderneslands tron,
skulle här bli allt för vidlyftigt att annorlunda
än antydningsvis förtälja. Konung Christian, den
"bottenlösa tomma taskan", som "kallade till sig
danska troll-kona, att hon med djefvuls konst skulle
visa honom förborgad skatt, det hon ock gjorde i ett
hus på Brunkeberg", som "lät stoka efter penningar
i tre element, luft, vatten och jord", och afhölls
från att fortsätta sitt "stokande" i eldens element
endast af omöjligheten, förstod emellertid icke
att bibehålla vänskapen med sin andlige vän och
beskyddare, hvilken för hans skull sågs med sneda
blickar af allmogen, men passade på tillfälle att
åter komma i dennas gunst genom att efterskänka en
af konungen påbjuden krigsgärd, – konung Christian,
sade vi, förstod icke att bibehålla vänskapen med
erkebiskopen, utan lät döma honom till fängelse såsom
förrädare och uppväckte dermed emot sig en storm,
som skulle kosta honom hans svenska krona. Till
den fångne erkebiskopens befriande reste sig först
hans systerson, biskop Kettil Wase i Linköping,
som på altaret i sin domkyrka nedlade sin andliga
skrud, utbytande den mot brynja och hjelm, samt red
omkring till alla städer i Östgötalandet och med en
här, samlad i dessa städer och från landsbygden,
drog uppåt landet genom Nerike och Westmanland,
der Rekarleboer och Dalkarlar förenade sig med
honom. Konung Christian sände visserligen en flotta
inåt Mälaren, att på Rekarlarne hämnas det bistånd,
som de gjorde hans fiender; men vid Qvicksund led
hans sjöfolk ett ansenligt nederlag, särdeles genom
Dalkarlarne, som, vana vid fogelskytte, med sina
pilar plockade ned den ena dansken ur tacklet efter
den andra. Då samlade konungen en ny flotta, med
hvilken han lade sig på Stockholms Ström och från
hvilken han angrep de på Käpplingen (Blasiiholmen)
och Norrmalm lägrade Svenskarne, hvilka åter här
gjorde honom stort afbräck. Då biskop Kettil sedan
drog sig uppåt Dalarne, skyndade konungen efter. Under
marschen led hans folk mycket af kölden och snön,
– det var vid påsktiden 1464; – men den svåraste
olyckan träffade konung Christian vid Harakers kyrka,
på samma ställe, der tjugosju år förut striden stått
mellan Carl Knutsson och Erik Puke. Här råkade han
in i ett bakhåll, som biskop Kettil lagt för honom
i Hällaskogen, och på den stora slätten vid Haraker,
der kyrkan nu står, led han derpå ett stort
nederlag. Stridens utgång till Svenskarnas fördel
bestämdes synnerligast af Dalkarlarne, hvilka här
fördes af den unge Sten Sture, konung Carls systerson,
som från denna dag blef dem lika kär som fordom
Engelbrecht varit. En son af Gustaf Anundsson Sture
och härstammande från Folkungarnes urgamla ätt hade hr
Sten blifvit uppfostrad i konung Carls hof; han var
konungen tillgifven och derjemte svensk i hjertat,
och hvar han red fram, der följde Dalamännen efter
honom, utdelande dryga hugg, sä att Danskarne föllo
hoptals. Christian fick en dalpil skjuten genom sin
gröna hatt, och tycktes honom så rådligast vara att
fly, – ett beslut, hvilket han verkställde med sådan
hast, att han i Westerås icke ens vågade gå in under
tak, utan fick sig något mat på öppna torget, och
stannade icke förr än han hunnit till Stockholm. En
del af konung Christians flotta blef i Upplandsskären
slagen af sockenpresten i Gryta, hr Johan, och
krönikan har onekligen rätt, då hon säger, att

         "det månde konungen illa förtryta,
         att han var slagen af Kettil och Gryta."

Följden af segern på Hällaskogen och vid Harakers
kyrka var den, att folket, som tröttnat både vid den
danska regeringen och vid biskopsväldet, förmådde
biskop Kettil att återkalla konung Carl, som från
Danzig återkom med en ansenlig flotta och kunde hoppas
på godt stöd af de gamla vännerna, bland dem särdeles
Nils och Sten Sture. Men det dröjde icke länge, innan
Carl kom i ovänskap med biskopen, hvilken afföll ifrån
honom och skriftligen uppmanade den danske Christian
att lösgifva erkebiskop Jöns, då han lofvade hålla
honom riket tillhanda. Dertill lyssnade Christian
gerna. Erkebiskopen kom; han och Kettil samlade en
här, och för andra gången måste Carl, som nu suttit
blott sex månader vid konungadömet (1465), lemna rum
för Christian och åtnöja sig med de knappa inkomster,
som han kunde hemta af Raseborg i Finland, den enda
förläning, som förunnades honom. Fattig och eländig,
förmådde han icke ens betala en skuld af 50 mark och
kunde med sanning säga, att, "medan han var herre till
Fogelvik, var han både mägtig och rik, men sedan han
blifvit konung i Svea och Göta land, hade han blifvit
en arm och olycklig man." De myndiga prelaterna voro
nu åter herrar i Sverige; men sedan biskop Kettil
dött i pesten, – hvilken år 1466 rasade i Sverige
och ensamt i Stockholm bortryckte 6000 menniskor, –
började erkebiskop

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>