Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1864 - Elisabeth af A. K.-G. - Kronobergs Slott af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som jag sedan dess upplefvat, stod i lefvande färger
för mitt minne.
"Jag tänkte på min ädle far, som så innerligt önskade
att få se mig väl gift, för att kunna dö i ro. Ack,
äfven denna hans sista förhoppning blef gäckad; men
var icke just det en Herrans stor nåd, att jag slapp
lefva ett helt lif med en sjelfvisk, hjertlös man?
"Jag tänkte på min mor och tackade Gud, som tillåtit
mig arbeta för henne och derigenom bereda henne någon
glädje.
"Äfven på Henrik tänkte jag, huru han alltid bemött
min mor, som sin egen och mig som en syster; han var
den ende af våra förra bekanta som icke öfvergifvit
oss i vår olycka, ty han begagnade hvarje tillfälle
att visa oss sin vänskap, utan att såra våra känslor;
jag tackade Gud för den stora nåden, att jag alltid
intill nu kunnat lika högt älska och högakta denne
Henrik, som på min femtonde födelsedag.
"Slutligen somnade jag och vaknade först vid min
moders ömma kyss, ganska sent på morgonen.
"Ack mamma!" utropade jag, "jag har försofvit mig,
förspillt två lektioner!
"Åh nej, klockan är icke så mycket; du sof så godt,
att jag icke nändes väcka dig, och som det i dag
är din födelsedag, så hafva vi ett litet kaffebord
derute. Detta och en god vän väntar dig.
"Jag sade, det är Henrik! – vi hafva ingen annan god vän.
"När jag kom ut, helsade Henrik med ovanlig värma,
förde min hand till sina läppar och bad mig om ett
samtal. Vi togo plats i en soffa.
"Han sade: "det är i dag tio år sedan, som jag såg
dig första gången; och jag älskade dig genast, men
du var femton år och jag tretio; jag hade ännu ingen
samhällsställning, och vågade derför icke begära din
hand af din rike fader,
icke heller trodde jag mig hafva gjort något intryck
på ditt hjerta; ty du var alltid så sluten och skygg
för mig, men öppen emot andra; så kom helt oförmodadt
din förlofningstid, ack jag vill ej tänka derpå:
nära två år, som jag led idel qval; så blef du åter
fri. Jag ville, att du skulle få tid att sörja ut din
dubbla sorg, men derunder har också min kärlek vuxit
och blifvit starkare för hvarje dag. I tio långa år
har jag älskat dig och nu frågar jag dig, kan du älska
den fyratioårige mannen? vill du blifva min maka?"
"Djupt rörd, räckte jag honom mina båda händer och
sade: "är det möjligt, Henrik, att du icke anat huru
varmt jag älskat dig, endast dig, allt sedan min
femtonde födelsedag. Jag älskade icke Wilhelm och
sörjde honom aldrig.
"Henrik såg på mig så förundrad, som om han icke
förstått mina ord; derpå slöt han mig till sitt
trofasta hjerta och jag kände två heta tårar på min
kind.
"Moder", sade Henrik, "kom och välsigna dina barn! du
gaf mig i går ditt bifall."
"Ett år fingo vi behålla vår moder; hon fick dock
tillfälle välsigna äfven dig, min Henrika; sedan gick
hon hädan i frid.
"Tolf gånger firade vi vår gemensamma födelsedag,
tolf lyckliga år, och för hvarje år som försvann,
blef vår kärlek och lycka renare och högre, hvad
sedan följde veten j alla väl.
"Älskade barn, jag skulle också icke kunna förtälja
det för eder; åtta gånger har jag sedan firat min
födelsedag ensam och i tårar."
"Ack, älskade mamma!" utropade Henrika, "hvad du
lidit och ändå varit så tålig och fördragsam; jag vill
bedja Gud gifva mig styrka att jag måtte likna dig,
och icke klaga öfver Guds skickelser, äfven om min
fästman också aldrig kommer åter."
"Han kommer just nu! min älskade!" ljöd en klar
ungdomlig röst och Henrika slöts till sin trolofvades
hjerta.
 |
| Kronobergs Slott. (Sid. 202.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
