Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 7. 1864
- Kronobergs Slott af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kronobergs Slott.
På en holme i Helgasjön, — sjön med de 365 öarne, med
hvilkas räknande en lifdömd brottsling tillbragte ett
helt år, men hvarigenom han också räddade sitt lif,
såsom den gamla sägnen berättar, – ligger ruinen af
det gamla slottet Kronoberg, som gifvit sitt namn åt
Wexiö eller Kronobergs Län och som i sitt nuvarande
skick fullkomligt harmonierar med det sjöarnes och
bullerstenarnes land, hvars administrativa medelpunkt
det en gång utgjorde. När man träder in genom den
förfallna hvalfporten till det fordna slottet, häpnar
man öfver de ännu qvarstående murarnes cyklopiska
tjocklek; de resa sig ännu till en höjd af tolf alnar,
och det hela utgör en fyrkant, med ett stort torn
i hvartdera hörnet. Midt på borggården står ännu en
väldig ek, som må hända sett slottet byggas, och hvars
grenar öfverskygga den rymliga gården. Der och hvar
finnas trappor, som leda upp till murarne, hvilka
öfverst äro bevuxna med grästorf, och på hvilka man
kan vandra omkring slottet. De massiva tornen äro till
en del nedrasade, – hälften af det vestra tornet föll
för icke så långt tillbaka ned i sjön med ett dunder,
liknande det af en jordbäfning, och som i det hela
trefjerdedels mil från slottet belägna Wexiö ansågs
som en sådan, tilldess man fick kännedom af orsaken,
– och sjön glittrar igenom fönsteröppningarne och de
i murarne anbragta runda skottgluggarne. Det hela
bildar f. n. en af Sveriges vackraste ruiner, och
det är denna ruins historia, som vi nu skola förtälja
våra läsare.
Kronobergs minnen gå ända upp till Götalandets
apostel, den Hel. Sigfrid, som först predikade
kristendomen i Wärend och i Westergötland. Sägnen
berättar, huruledes den helige mannen landsteg
på Småländska kusten, sannolikt i närheten af det
"Birka", den stora köpstad, som redan då fanns i Möre,
och som ännu, likasom då, heter Kalmar, och huru han
der började predika "Hvita Christ" och vann anhängare
åt hans lära. Ända till Sveakonungen Olof Skötkonung,
hvilken, då ännu hedning, vistades i Westergötland,
trängde ryktet om gudsmannens underbara gerningar,
och konungen sände en pålitlig tjenare, som skulle
förskaffa honom viss underrättelse om hvad Sigfrid
företog sig. Vid sin återkomst berättade sändemannen:
"Jag fann dem samlade i ett litet tält; framför
dem stod ett bord, täckt med en hvit duk och ett
purpurkläde; bland dem fanns en gammal man, som
tjenades af dem alla; de klädde honom i kläder af
linne och silke samt deröfver en fager purpurkåpa;
de satte på hans hufvud en mössa,
prydd med guld och ädla stenar och öfverst
formad såsom tvänne horn, hvilka böjde sig mot
hvarandra. Icke två af dem voro lika i klädsel;
några buro rockar, andra linne- och purpurkläder af
mångfaldig art. Nu tog den gamle mannen i sin hand
en rikt beprydd staf, knäböjde vid bordet, bad med
ljudelig röst och stod åter upp; men nu började
de sjunga så herrligt, stundom alla tillsammans,
stundom blott några och sedan en ensam röst på ett
sätt, som jag aldrig någonsin hört. Slutligen såg
jag, huru ett litet bröd, hvitt som en snö, lades på
en silfvertallrik, och huruledes något slags dryck
slogs i en bägare af silfver. Den gamle mannen, som
stod vid bordet, tog brödet och bägaren i handen,
höjde det mot himmelen, började åter bedja, och när
han slutat, ställde han dem på bordet och betäckte
dem med ett hvitt linnekläde. De närvarande kastade
sig nu ned på knä, under det de afsjöngo sånger,
och sänkte sina anleten mot jorden. Nu tog den gamle
mannen brödet och höjde det så, att alla kunde se
detsamma, öfver sitt hufvud, och derunder knäböjde
de andra, med ögonen lyfta mot himmelen. Under det
jag förvånad betraktade detta, såg jag i den gamle
mannens hand en liten pilt, som smålog emot honom;
han lade pilten ned på bordet, och han försvann, –
och endast brödet låg qvar på linneduken."
Den helige Sigfrid kallades nu till konungen, och
legenden berättar, att, då han kom till Helgasjön,
hade han der en uppenbarelse af "Guds Ängel, som
kom för honom i sömnen med mykit lius ok skinande
anlite ok talade thessa ledh til hans: stat up ok
följ mik! Han gik. – Ængelen viste honom siælica,
huru han skulle grundval læggia ok kyrkio byggia."
På en plats, liknande den, som han sett i drömmen,
lade Sigfrid grunden till den kyrka, som sedan blef
Wexiö domkyrka; men under det han fortsatte resan
till Vestergötland, qvarlemnade han i Wärend sina
nepoter, Unaman, Vinaman och Sunaman, som hade åtföljt
honom från England, och hvilka nu skulle under hans
frånvaro predika kristendomen. Så länge Sigfrid
sjelf var tillstädes, hade hedningarne ingenting
vågat företaga; men så snart han var borta, reste de
sig under anförande af en högättad höfding, Gunnar
Gröpe, och ihjälslogo hans tre nepoter. Då Sigfrid
efter återkomsten hörde deras öde och huruledes deras
afhuggna hufvuden hade blifvit kastade i sjön, gick
han sorgsen och bittert gråtande ned till stranden,
der han började bedja. Då höjde sig trenne ljuslågor
ur vattnet, icke långt derifrån han stod. Han skörtade
upp sina kläder, gick ut i vattnet och upptog från
samma ställe en balja af trä, som innehöll hans tre
fränders hufvuden, till utseendet lika friska som
skulle de hafva varit lefvande. Luften fylldes af den
herrligaste doft. Sigfrid nedkallade nu himmelens
hämnd öfver mördarne. Då talade första hufvudet
följande ord: "det skall bli hämnadt!" – "När och
hvar?" – frågade det andra. – "Snart; på barn och
barnabarn!" – svarade det tredje hufvudet. Mördarne
blefvo gripna; men på Sigfrids förbön skonades de
till lifvet, dock mot vilkor, att de skulle på sin
bekostnad fullbygga den grundlagda kyrkan och sedan
till henne afstå all sin egendom. Så kom kyrkan
i besittning af gårdarna Huff och Tjutharby,
hvilka hon ännu äger under de något förändrade namnen
Hof och Tjuraby, och kring den nyuppbygda kyrkan
bildade sig småningom Wärends biskopsstad. Hämnden
öfver de tre missionärernas mördare gick verkligen i
fullbordan på barn och barnabarn, ty Gunnar Gröpes
efterkommande hade sedermera ingen trefnad; men på
gården Hof byggde den helige Sigfrid en bostad, der
han sjelf vistades så ofta hans missionsresor gåfvo
honom ledighet dertill, och till minne af händelsen
bär Wexiö domkapitel ännu i dag de tre mördades
hufvuden i sitt signet.
Den hel. Sigfrid tillbragte sina sista år i det af
honom kristnade Wärend och dog sannolikt på den
af honom anlagda gården, hvilken sedan blef säte
för Wexiö biskopar och kallades Biskopsberg. Vid
reformationen blef Biskopsberg tillika med de
öfriga biskopliga slotten, Stäket eller S:t Eriks
Borg i Upsala, ärkebiskoparnes furstliga säte,
Leckö, der Skara bispar residerade, Tynnelsö,
Strengnäsbiskoparnes borg, och Munkeboda, der
på Gustaf Wasas tid Hans Brask höll ett hof,
mer lysande än konungens, indraget till
kronan, och namnet förvandlades till Kronoberg. Taget
under Kyrkan från en af Wärends höfdingar, blef
Kronoberg också sätet för den siste bland dessa,
för Nils Dacke, hvilken härstammade från en myndig
odalmannaätt och sannolikt ledde sin börd från de
fordna konungarne i Syd-Götalandet. På Kronoberg
höll Nils Dacke sitt hof under julhelgen år 1542, och
härifrån utfärdade han till konung Gustaf och Rådet
skrifvelser, i hvilka han uppträdde som sjelfständig
furste och behandlade de myndiga herrarne som skulle
han hafva varit deras jemnlike. Men att lyckan
vänder sig om, fick Dacke allt för snart erfara,
ty redan följande året var han fördrifven från
borgen, och på dennas borggård afrättades tre hans
förnämligaste höfdingar, tillika med fem andra hans
anhängare. Konung Gustaf lät år 1545 ombygga och
utvidga slottet samt omgifva det med en fast mur; men
redan under konung Erik blef det afbrändt. År 1612
förstördes det ytterligare af danskarne, men lärer
sedan hafva blifvit iståndsatt af Gustaf den Store och
var säte för länsstyrelsen, tilldess i Carl XI:s tid
de öfversta våningarne nedrefvos och teglet fördes
till Wexiö, der det användes till flera offentliga
byggnader. Sedan dess har slottet fått förfalla.
Med historien om Kronobergs slott sammanhänger
följande sägen, hvilken läsaren måhända icke
misstycker att vi berätta:
"Under kristendomens första tid hade Modren Kyrkan
ännu icke proklamerat celibatet (detta skedde i
Sverige först 1248, ehuru under hela femtio år blott
föga uppmärksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0206.html
