Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1864 - Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif af Pilgrimen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes eget förmenande hade de föga kännedom om
hvarandras lynnen och karakterer, hvilket i denna
stund slog henne med en häpnad, som nästan förskräckte
henne.
Ett långt, långt lif vid hvarandras sida, sade hon vid
sig sjelf. Skulle det endast vara den fägring som förr
eller senare förgår, som fästat oss vid hvarandra. O,
om jag finge tala med honom, vore det blott en enda
halftimma.
Enligt gamla tidens seder strängt uppfostrad,
vågade Margaretha icke ens med den ödmjukaste
anhållan söka utverka ändring i en af hennes mor
gifven befallning. Grefvinnan von Ascheberg var ett
barn af sin tid och regerades af tusentals fördomar,
och som ett gammalt skrock förbjöd ett brudpar, att
bröllopsdagen träffas före vigseln, hade brudgummen
af sin tillkommande svärmor blifvit ålagd, att icke
i bröllopsgården infinna sig förr än vid den timma
hans närvaro der påkallades.
Sjunkande ned i en stol, öfverlemnade Margaretha
sig åt sina betraktelser. Plötsligen väcktes hon ur
desamma genom en knackning på dörren. Med ljudlig
röst ropade hon:
"Stig in!"
Uppmaningen hörsammades af en lakej, som lemnade henne
en biljett, hvilken innehöll endast dessa få rader:
"Jag har något angeläget att säga dig, käraste syster,
som endast kan sägas hos mig i mitt hus! Derföre,
kom skyndsamt till mig, beder
din tillgifna syster
Eleonora von Ascheberg."
Fältmarskalken von Aschebergs fjerde dotter i
ordningen var gift med då varande kommendanten i
Malmö, baron Makeléer och var denna syster, som
bodde i nästa hus, mycket älskad af Margaretha.
För att skydda sig emot vinterkylan, svepte hon in
sig i ett pelsplagg, samt gick genom en bakport in
i systerns boning.
Trädande direkte in i sängkammaren stannade hon ett
ögonblick vid tröskeln.
"Lockar du mig, syster Nora", frågade hon med
förebrående ton, "till olydnad mot vår moder?"
Baronessan Makeléer och den unge fästmannen sutto i
soffan bredvid hvarandra; den sednare steg upp och
fångade hennes hand.
"Förlåt henne", bad han Margaretha, "förlåt din syster
hennes oskyldiga list!"
Leende gick baronessan ut, lemnande de trolofvade allena.
Då varande ryttmästaren vid ett pommerskt regemente
Kjell Christofer Barnekow var en ung man om tjuguåtta
år och dessutom en ovanligt vacker karl. Hans ögons
sällsynta skönhet hade blifvit ett ordspråk: de
voro af en klar azurblå färg och uttrycket i dem så
mångfaldigt, att det vore nästan omöjligt, att med ord
återgifva detsamma. Det sköldemärke han bar i sitt
hjerta var af ett ojemförligt större värde än det,
som skyldrade på svenska riddarhuset. Det förras
attributer voro: godhet, sanning och en omutlig
hederskänsla.
"Har du ingenting", frågade han, "att enskildt säga
mig innan vi i afton mötas i brudstolen?"
"Jag har hela morgonen längtat efter ett enskildt
samtal med min brudgum; men min moders förbud
har afhållit mig, att i detta hänseende taga den
ringaste åtgärd, och är jag icke rätt lugn i denna
stund. Skall jag i dag för första gången bryta emot
fjerde budordet."
"Du står icke längre under din mors lydnad."
"Jo, ända till dess du i brudstolen tagit emot mig af
min far. Men tiden skyndar. Jag vill begagna mig af
tillfället, för att tala med dig ur hela min själ,
som om jag endast talade med Gud. Äktenskapet är
ett vigtigt steg. Jag fruktar att vi, utan någon
närmare kännedom om hvarandra, allt för lättsinnigt
och obetänksamt tagit detta steg."
"Hvilken dåraktig fruktan!"
"Det är icke dåraktigt. Det heter: allt hvad j gören,
så gören i Herrans namn! Pröfvom sjelfva, om det är
i Herrans namn, som vi taga hvarandra till äkta!"
"Ja, min Margaretha, fastän jag icke bär min
gudsfruktan till torgs, bad jag först till Gud innan
jag begärde dig
af din fader, att han skulle styra allt till vårt
gemensamma bästa. Och vet dessutom, min dyra brud,
att jag, allt sedan jag kunde fatta en redig tanke,
innerligt bedt honom åt mig utvälja en trogen maka."
"Och nu är jag lugn. Den stela ettiketten har ej
under denna korta tid tillåtit oss att två eller tre
gånger träffas utan vittnen. Låtom oss nu göra den
öfverenskommelse, att å ömse sidor fördraga hvarandras
fel och svagheter, om vi än skulle upptäcka sådana ..."
Hon räckte honom handen.
"Jag går in derpå, ehuru jag på förhand tror mig
veta, att jag i detta fall", tillade han leende, "ej
blir stadd på några upptäcktsfärder. Men", fortfor
han allvarsammare, "min längtan att träffa dig har
icke varit mindre liflig. Din syster lofvade mig sin
bemedling i och för dess uppfyllande och hon höll
sitt löfte."
Ur sin bröstficka upptog han ett etui: han tryckte
på en fjeder, då dess lock sprang upp och en utmärkt
vacker ring, en ametist, omgifven af briljanter,
mötte hennes öga. Guldet, som utgjorde sjelfva ringen,
var af samma tjocklek som nutidens förlofningsringar.
"Läs inskriften!"
Fattande ringen läste hon i densamma: i nöd och lust.
Återtagande ringen, satte han den på högra
handens tredje finger och sade med långsam, högtidlig röst:
"Jag Kjell Christofer Barnekow tager dig Margaretha
von Ascheberg till min äkta hustru, att älska dig i
nöd och lust, och som ett vårdtecken gifver jag dig
denna ring."
Inspirerad svarade hon:
"Jag Margaretha von Ascheberg tager dig, Kjell
Christopher Barnekow till min äkta man, att älska dig
i nöd och lust, och som ett vårdtecken tager jag af
dig denna ring."
"Dyra Margaretha, det var mig ett själsbehof, innan
jag i afton i slägtingars och vänners åsyn viges vid
dig, att utan annat vittne, än Honom som i höjden bor,
taga och gifva de heliga nu utsagda löftena. Anse du
den ring, jag nu satt på ditt finger, lika helig som
den hvilken inom några timmar kommer att blifva ett
insegel på vårt förbund."
Deras händer förenades ånyo.
"Aldrig skall denna ring lemna mig, den följe mig
till dess jag uppger min anda i dödens mörka natt."
"Den följe dig i grafven?"
"Nej, du, min make, som jag hoppas öfverlefver mig,
skall då aftaga den från mitt finger och gifva den
till något annat dig dyrbart föremål. Visst äro ädla
stenar ej annat an mull, men de kunna blifva till
nytta för de lefvande och böra således icke följa de
döda."
"I dag skola vi icke tänka på död och förgängelse."
"Hvarföre icke", svarade Margaretha, "o, min brudgum,
i den tanken ligger ingenting afskräckande. O, må
Han", fortfor hon med djup andakt, "som fordom på
bröllopet i Canaan var den förnämste gästen, äfven
på vårt bröllop blifva det, och icke allenast der,
utan i vårt hus blifva oss en daglig gäst."
"Amen", svarade han, "amen."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
