Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 7. 1864
- Slafhandeln i Brasilien
- Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif af Pilgrimen (Forts. fr. sid. 213)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid slafvarnes försäljning tages beklagligen
deras familjförhållanden icke i betraktande, och
skilsmessan mellan föräldrar, barn och syskon gifver
ofta anledning till ljudliga utbrott af deras sorg;
likväl visa negrerna ofta vid dylika tillfällen
en likgiltighet eller ett välde öfver sina känslor,
hvilket psykologiskt är så mycket svårförklarligare,
som de eljest visa en särdeles stor tillgifvenhet
för sina blodsförvandter.
Köparens första omsorg är att genom några
klädespersedlar uppmuntra sin nye slaf, dessutom
erhåller denne ett stort
täcke af groft ylletyg, som tjenar honom både till
kappa och sängkläde att hvila på. Under transporten
från torget till plantaget söker man förmedelst god
behandling och föda hålla dem vid godt mod, och icke
sällan observerar man plantage-egaren anlända hem
med sin trötte slaf bakom sig på hästen eller också
låtande hästen i sakta mak tåga fram. Ankommen till
plantaget börjar det tunga arbetet, hvari nykomlingen
af de äldre slafvarne undervisas.
 |
| En slafmarknad i Rio Janeiro. (Sid. 215.) |
*
Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif. |
| Af Pilgrimen. |
(Forts. fr. sid. 213.)
Tvänne veckor senare, då hon, enligt öflig sed
blef kyrkotagen, gjorde hon sig redo att följa sin
make till det land, der eröfraren redan slungat
krigsfacklans brand.
Med en öfvermensklig styrka tog hon farväl af moder,
anhöriga och vänner. Afskedet från sin son hade hon gömt
till sist. Inträdande i det rum, der han med sin
sköterska bodde, tog hon den späde från ammans
arm. Slutande barnet i sin famn öfverhöljde hon det
med kyssar. Nu utbröto de länge hämmade tårarne. "Gud
bevare dig, mitt barn, till kropp och själ. Kallar
han dig under din mors frånvaro, dör du lika saligt,
somnar lika sött, som om hon vore närvarande!"
Från förstugan ljöd hennes mans röst.
"Hvar är Margaretha?"
Öfverlemnande den qvidande gossen till dess amma,
aftorkade hon tårarne och öppnade dörren, då hon
mötte sin man.
"Ångrar du dig?"
"Ångra mig, hvarföre skulle jag ångra mig? Men vill
du ej ännu en gång taga afsked af ditt barn?"
"Nej, nej, jag har nog af ett afsked."
*
En tyst öfverenskommelse, som sällan jäfvas af
erfarenheten, förmenar, att äktenskapet så småningom
förvandlar kärleken till en ljum känsla, hvars bestånd
vanligtvis hvilar på ett samfäldt intresse. Men från
denna sorgliga sanning utgjorde
Kjell Barnekow och hans maka ett lika
sällsynt som glädjande undantag.
Margaretha hade varit gift i nio år, och var moder
till fyra barn. För tvänne år sedan förlorade hon
sin mor. År 1695, då fransmännen belägrade Brüssel,
födde hon, i ett på en aflägsen gata beläget hus,
sitt andra barn, en son. Hennes
rum, som låg åt en inhägnad gård, hade just
till följe af sin isolerade belägenhet blifvit
valdt till sjukrum; men oaktadt allt menskligt
bemödande kunde dock ej larmet af krigets åskor
derifrån utestängas. Utan ens ett qväfdt klagoljud,
uthärdade hon i sina plågor, hvarje minut fruktande,
att hennes make hade fallit eller skulle falla för ett
af de skott hvars eko nådde hennes öron, och när han
några timmar senare trädde in i sin dammhöljda rock,
med svettdropparne haglande utför panna och kinder,
men frisk, sund och helbregda knäföll vid sin
makas bädd, välsignande henne, välsignande barnet,
glömde hon sitt lidande, sin oro och sina farhågor,
men hvad hon icke glömde, var att till Gud frambära
sitt varma och vördnadsfulla tackoffer.
Icke vågande att i ett annat land antaga en amma,
beslöt den raska modern, något den tiden för ett
förnämt fruntimmer nästan oerhördt, att vid eget
bröst sjelf nära sitt barn. Ifrån Sverige hade hon
fört med sig en gammal trotjenarinna, till hvilken
hon, när hon stadd i fromma ärenden gick ut i staden,
öfverlemnade sin son. Under denna tid tog Margaretha
undervisning af de läkare, som praktiserade i enskilta
hus, i konsten att sköta sjuka och förbinda sår;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0220.html
