- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
218

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1864 - Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif af Pilgrimen (Forts. fr. sid. 213)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sakta öppnades dörren och hans trognaste vän steg
in. Vid sängen satt en ung man, hvars anletsdrag voro
Margaretha väl bekanta.

"Ni här, grefvinna, huru vet ni ..."

"Skulle ej en hustru veta hvad som drabbar hennes man?"

Kapten K., lemnande henne sin plats, drog sig på ett
kort afstånd vördnadsfullt tillbaka.

Lutande sig öfver sin man vidrörde hon hans panna
med en kyss.

Han slog upp ögonen.

"Hvilken ... god ande ... har ... antagit min
hustrus ... skepnad? ... Kapten K. var här ... nyss."

"Han är här ännu", svarade Margaretha.

"Hennes ... röst ...?"

"Kjell, det är jag ... det är Margaretha." Hon fattade
hans hand. "Jag fick ditt bref och reste, så fort,
som tiden det medgaf ..."

Allt som hon talade klarnade hans tankegång. Han
försökte trycka hennes hand, men den föll tillbaka
på täcket.

"Du är dig lik ... bed kaptenen berätta ... Säg
henne att det ej är farligt."

"Öfverste Barnekow", inföll kaptenen, "hvilken,
som utmanad, skulle börja kämpaleken, stötte
sitt svärd emot jorden, hvilken rörelse uppretade
öfverstelöjtnant D.; värjan i dess hand blef ej längre
orörlig, han träffade venstra axeln; blodförlusten
har varit ymnig och utmattat öfversten, men läkaren,
som jag hitkallat, försäkrar att det är blott en rispa
och att öfversten snart är fullkomligt återställd ..."

"Öfverstelöjtnant D.?"

"Är oskadad; men man vet, att dueller äro förbjudna,
och ligger det makt uppå, att händelsen omsorgsfullt
döljes."

"Haf tack, hjertlig tack, för er omsorg om min man; nu
är det jag, som aflöser er vid hans säng; återkommer
läkaren, som ni haft godheten kalla?"

"Ja, innan aftonen är han här?"

Djupt bugande sig gick kapten K. sakta ur rummet.

"Ja, nog gjorde du väl, att du kom; men barnen,
de stackars barnen."

"Hvarför beklaga dem? När jag reste voro de friska
och raska."

"För min skull ha’ de förlorat sin andel i dig."

"Du och de äga gemensamma anspråk på mig. Der jag
bäst behöfves, der stannar jag."

Som icke mera än en enda säng fanns i detta eländiga
näste, måste hon tillreda sitt läger på ett af några
halfruttna plankor lagdt golf; det oaktadt uppstod
hon hvar morgon från sin bädd med samma friska mod,
som hade hon hvilat på en eiderdunsbädd.

Innan kort var blessyren läkt. Makarne återvände till
Sverige. Samma höst följde denna utomordentliga qvinna
sin man till nya och för dem okända nejder. Hon gick
ombord på ett fartyg, som styrde samma kurs som de
aftagande trupperna. Efter en stormig sjöresa landade
hon på Estländska kusten, stark, nu som alltid,
genom Guds bistånd och sin egen fasta viljas kraft.

*



Den 20 Novemberdagen 1700 satt Margaretha i sin i
staden Narwa inskränkta bostad. Nyss hade hon tagit
afsked af sin make. Hennes läppar voro ännu varma af
hans kyss ... kanske den sista.

Hon visste, att i dag, i närheten af dessa murar,
skulle en strid emellan svenskarnes af 8000 lilla
och ryssarnes af 80,000 man starka här utkämpas på
lif och död. Aldrig hade hon klarare än i denna stund
förstått hvad ordet ångest hade att betyda. Det var
icke blott för sin makes lif hon fruktade, hon bäfvade
för sin konungs, sina landsmäns öde; ty en seger öfver
ryssarne nu föreföll henne såsom en af dessa många
sagor, som hon hört i sina barnaår. Aldrig overksam
var hon det icke heller i detta ögonblick, då hon
af gammalt linne beredde charpi för de många, som
troligen snart blefvo i behof deraf; hennes snabbt
ilande tankar flögo öfver hafvet till de kanske
snart faderlösa barnen och åter tillbaka till det
nära intill liggande stridsfältet.

En frisk och klar morgon hade vederqvickt hennes
förut nedstämda sinne, men vid middagstiden betäcktes
himmelen af tjocka snömoln, då kort derefter ett
hastigt snöfall, åtföljdt af orkanlika väderilar
bortgömde solen och var liksom ett hotande förebud
till den på detta fältslag olyckliga upplösning.

Nu började skottvexlingen, öfverröstande elementernas
dånande musik. Hon lade ansigtet emot fönsterrutan,
men kunde ej skönja ett enda redigt föremål. Hastigt
skingrades molnen, solen trädde fram ur sin
förklädnad, och snön föll mindre ymnigt. Nu sällade
sig ett annat ljus till det, som utströmmade från
dagens stjerna, elden från stridsfältet.

"Här är mig alldeles för qvaft, här är mig ej godt
att vara. Jag måste dit bort."

Begagnande sig af ett pelsbebrämadt plagg, som hennes
make nyss skänkt henne, omgaf hon sitt sköna hufvud
med en väderhufva och var nog djerf, att taga vägen
åt stridsfältet.

Knappast hade hon gått några steg förrän hon mötte
tvänne svenskar, henne bekanta från flydda tider,
krigskommissarien *** samt regementspastor **.

"Men, fru grefvinna", sade den förre, "jag är högst
bestört öfver detta oväntade möte ... Ett fruntimmer
vågar sig ensam ut i detta tumult!"

"Jag tycker mig ej hafva något hvarken att vinna eller
förlora. Om jag ej visste fara vara å färde, skulle
både mina ögon och öron hafva sagt mig det – och då
kan det vara lika så bra, att se dem midt i ansigtet.

"Nå väl", inföll prestmannen, "om fru grefvinnan
bestiger den här höjden, så uppfylles er önskan, ty
der har ni en fullkomlig öfverblick af detta stora
sorgespel."

Från den höjd, der hon stod, bevittnade hon för
första gången en vapenstrid; hennes öron var nära
att sönderpressas; hela nejden var upplyst, såsom
vid den grannaste illumination. Menniskorna stupade
som flugor; att fienden bringades i oordning och
svenskarne segrande framträngde hade hon förmärkt, om
än icke förenämnde båda herrar derom upplyst henne.

Väl hade Margaretha hört sin mor tala om aningar,
dock aldrig sjelf deraf haft någon erfarenhet; men
nu tyckte hon sig i djupet af sitt hjerta höra en
röst mana:

"Gå hem, gå hem!"

"Mitt hem är långt borta", var den motsägande tanke
sorn uppstod hos henne.

"Gå, gå!" återtog den varnande rösten.

I allmänhet otillgänglig för hvarje tillstymmelse
till fruktan och rädsla kunde hon nu ej värja sig
för en rörelse deraf.

"Jag måste hem", sade hon slutligen.

"Icke får ni gå allena", förklarade krigskommissarien,
"vi följa er."

Beledsagad af de båda herrarne upphann hon det lilla
anspråkslösa huset, beläget invid kyrkan. Tackande
dem förbindligt, tillade hon:

"Nu skulle ensamheten vara mig kär."

Allena vorden satte hon sig vid fönstret. Timme efter
timme ilade undan; eldarne blefvo mattare; slutligen
upphörde de alldeles, då allt vardt tyst. Det blef slut
den striden, den dagen, men följderna de ,.. de återstodo.

Nu infann sig, till följe af årstiden och den långt
framskridna dagen, ett ogenomträngligt mörker. Men
icke desto mindre satte hon sig vid fönstret. Genom
glasrutan tyckte hon sig skönja en stor, mörk, rörlig
massa; den kom allt närmare, då den slutligen stannade
vid porten af huset.

Hon sprang ut och medelst sin själs blick, som var
skarpare än det kroppsliga ögats, igenkände hon sin
make, liggande utsträckt på en bår.

Icke ett ord, ett ljud eller en klagan. Hon kastade
upp porten, beredande rum för bärarne.

Nu tilltalade henne en bekant röst; det var en af
hennes mans officerare.

"Fru grefvinna, var vid god tröst. Han är icke död,
han lefver."

"Ännu?"


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free