Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 7. 1864
- Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif af Pilgrimen (Forts. fr. sid. 213)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag hoppas länge."
Störtande i förväg in i rummet, lade hon en kudde på
en ranglig soffa, i det hon bad: "Var god lägg honom
der, tills jag hinner reda till hans bädd."
Skyndsamt tände hon ljus.
"Hjelp mig, herr löjtnant!"
Rifvande af honom den blodiga genomskjutna rocken
förskräcktes hon vid anblicken af det starka
blodflödet och de djupa såren.
Bärarne började ropa på betalning.
Kastande en skinnpung, innehållande landets mynt,
till dem ropade hon:
"Tag det."
"Det går icke så an heller", menade löjtnanten och
tog pungen, då han med urskilning betalade dem för
sitt besvär.
"Se, han är sanslös ... men hans hjerta slår ...
gudskelof, herr löjtnant, af barmhertighet,
skaffa hit en läkare."’
"Fara värdt att han icke kommer att transporteras
till lazarettet."
"Nej, det medgifver jag icke på några vilkor.
"Nå väl, jag skall göra hvad jag kan; jag går genast."
Det linneskaf hon beredt, kom väl till
pass. Bibehållande sin sinnesnärvaro lemnade hon sin
man allt det biträde hvaraf hon var mäktig.
Smärtan har ock sin tidräkning, och föreföllo henne
minuterna långa som timmar. Ändtligen ankom – efter
den vanliga tidräkningen, ganska snart – en läkare,
som med vänlig och fryntlig uppsyn erbjöd sin hjelp.
"Ni kommer, som vore ni – det ni också är – sänd från
himmelen. O, tag honom om hand, medan jag tillreder
hans bädd."
Ägande förmåga till allt hvad hon ville, äfven att
betjena sig sjelf när så behöfdes, förvandlade hon
genast orden i gerning.
Slutligen återfick han sansen. Hon stod så att hon
skymdes af doktorns voluminösa figur.
Med en svag, men ej svagare röst än hon kunde höra
den, inföll han:
"Min hustru?"
"Här är hon", svarade Margaretha och stod vid hans sida.
Förande handen emot den illa sårade höften, hviskade han:
"Jag har fått bud efter mig."
Hela natten vakade läkaren och makan vid hans bädd.
Tillståndet var betänkligt, men doktor Z., som ansåg
en osanning som gagnar, mera lämplig än den sanning,
som onödigtvis bringar oss oro och sorg, tvekade icke
att underhälla den unga grefvinnans mod.
"På Guds makt blir han återställd och skulle han
icke", tillade han skämtande, "kunna röra sig i
dansen med samma lätthet, som förr, så betyder det
ju ingenting?"
Margaretha vågade ej fästa sig vid något hopp, men hon
trodde med tillförsigt, att korset, till utseendet
skrofligt och motbjudande, inneslöt inom sig en
välsignelsebringande kraft, som alltid välgörande
inverkade på hvar och en, som fick det på sin del.
Slutligen frågade hon:
"Utan tvifvel hafva ryssarne segrat?"
Barnekow hörde hennes fråga och svarade:
"Vi hafva segrat ... tacka Gud!!
Och den fromma, fosterländska qvinnan hopknäppte
sina händer och tackade Gud af uppriktigt hjerta –
fastän detta hjerta var nära att brista.
*
Följande morgon trängde klockornas ljud ända in i det
lilla hus der en af de krigare, som lemnat sin tribut
af sitt mod och sitt blod för den ärorika segern vid
Narwa, låg på sin plågobädd.
"Det ringer, kanske begrafves några af gårdagens offer?"
"Man sjunger Te-de-um öfver den undransvärda segern."
"Skall icke äfven du sjunga?"
"Jag ... jag sjunger i mitt hjerta ..."
"Du har en skön röst ... Gud har ej gifvit dig den
för intet ... uppstäm den till hans lof ... jag
vill höra din röst ..."
Och hon sjöng:
"Vår Gud är oss en väldig borg" etc.
Han tillslöt sina ögon, under det att hans läppar
drogo sig till ett mildt leende.
"Jag säger dig, Margaretha, att när det blir så när,
vill jag dö vid din sång."
"Jag hoppas, att du öfverlefver mig, min älskade ..."
"Nej, du, min maka, öfverlefver mig och väl är det."
Det var sällan tårarnes lisa förunnades henne,
men nu hade hon kunnat gråta; dock var hon
förbjuden af doktorn att visa ringaste tecken till
sinnesrörelse. Förande händerna mot sitt bröst,
undertryckte hon med våld sin rörelse.
"Hvarföre ser jag ej till den unga tjenarinnan."
"Derför att jag ej behöfver henne."
Inom sig sade hon:
"Jag har intet, att aflöna henne med."
Med en tviflande åtbörd såg han på henne.
En timme senare inträdde en oväntad gäst, och denne
gäst var – konungen.
*
Det var första gången grefvinnan Margaretha Barnekow
befann sig i samma rum som Carl XII. Oaktadt hennes
djupa bedröfvelse erfor hon dock en rörelse af glädje
vid hans inträde.
Den konungslige, adertonårige ynglingen yttrade:
"Nyss har jag tackat Herran för den seger han mig
förlänat. Nu vill jag tacka min tappre Barnekow för
hvar bloddroppa, han offrat för sin konung och sitt
land. Huru står det till, öfverste Barnekow?"
"När en sådan ära mig så oförskyldt bevisas, borde
det stå väl till."
Konungen log.
"Jag hör, fru grefvinna, att ni icke tillhör de
fruntimmer, som skakas vid första vindpust, och
passar ni, att vara en krigares maka ... skulle
Herran en dag – som jag dock hoppas är långt borta –
beskära mig med en maka, skulle jag önska henne ett
sådant sinnelag ..."
Hvem vågar förtänka denna unga qvinna, om hon kände
sitt bröst vidgas vid ett loford från de konungsliga
läppar, som aldrig ljugit och aldrig smickrat.
"Ja", inföll den sjuke, hvars sköna ögon lifvades vid
konungens ord, "hon är mera värd, än alla verldens
skatter sammanräknade."
Carl satte sig vid sängen, talande med hänförelse om
den stora segern.
"Denna seger", svarade Barnekow, "är en diamant i
Ers Majestäts krona, som icke har och troligen aldrig
får sin make ..."
"Säg icke så, min käre Barnekow, och skulle så vara,
säger jag i all ödmjukhet: Icke mig, utan Herran
allena äran."
Han steg upp.
"Gud vare med eder, min öfverste, det skulle vara mig
en hjertans lust att höra, att ni snart blefve frisk
igen. Jag tycker mycket om det regemente ni anför,
måtte det kunna bibehålla sig ..."
"Det fägnar mig Ers Majestät; jag må bli frisk,
eller ej, så har i alla händelser en stor hugnad
tillskyndats mig genom Ers Majestäts nådiga besök."
Margaretha följde den höge gästen utom sin port,
då han ur sin rockficka upptog en börs.
"Nu måste penningar om någonsin vara af nöden, och
hvar och en känner, att er hederlige man icke förstår
att hålla på styfvern."
"Men hans hustru gör det så mycket mer", småskrattade hon.
"Ni har säkert ej mer än att denna kan väl behöfvas",
han visade på börsen, "ty under förhanden varande
omständigheter tarfvas mycket i detta främmande
land."
"Ers Majestät har kommit sanningen nära."
Hon ville kyssa hans hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0223.html
