Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 7. 1864
- Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif af Pilgrimen (Forts. fr. sid. 213)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig, än deras faders stoft och hans sista
helsningar. Vi återfinna henne nu såsom chef för sin
aflidne mans regemente, som hon, så vidt sig göra
lät, förbundit sig att komplettera och aflöna. En
öfverste i qvinlig drägt, hvilken underbar syn! Enligt
öflig plägsed emottog hon uppvaktningar af sina
officerare. Det var vackert, att se den vördnadsfulla
hyllning, som de mangrant egnade henne. Icke ett
leende krusade deras läppar, icke en hviskning
förmärktes dem emellan; icke ens en tvetydig min,
för hvilka obehag hvarje annat fruntimmer under slika
förhållanden varit blottställd. Men äfven till andra
värf sträckte sig hennes omsorger. Tidigt på våren, då
sjöfarten öppnades, företog hon en resa till Pommern,
tagande kännedom af de egendomar hennes man der i
lifstiden innehaft. Hon anförtrodde dem åt nitiska
och rättsinniga förvaltare, som sakkunniga personer
åt henne utsågo. Hennes äldsta söner, hvilkas första
undervisning hon sjelf bestridde, följde henne ofta på
hennes resor. Hon tog dem med sig på fält och ängar,
talande med dem om Guds godhet och allmakt. Hon tog
tiden i akt, bortsof icke de långa sommarmorgnarne,
bortslösade ej dagarne på dinéer och supéer och var
aldrig sysslolös; när händerna hvilade, arbetade
tankarne, och ända till sin åldersqväll utmärkte
hon sig genom en rastlös verksamhet.
Oaktadt hennes indragna lefnadssätt höll hon ett
gästfritt hus; hvar och en hade utan någon formlig
bjudning der tillträde, blef hjertligt emottagen och
undfägnad med husmanskost.
Margaretha von Ascheberg var, utan att äga det
ringaste begrepp om vår tids nyskapade ord,
en emanciperad qvinna. Hon var det icke hvarken
af förakt för verldens omdöme eller för att göra sig
bemärkt. Hon gick dit hon trodde Gud sändt henne,
arbetande i de olika vingårdar, i hvilka hon tid efter
annan blifvit försatt. Icke sökande menniskopris, icke
heller fruktande deras domslut, var hennes gudsfruktan
hennes lifs andedrägt, och med den djupt rotad i sin
själ vandrade hon obekymrad framåt sin kallelses väg.
*
I vissa hänseenden egnade grefvinnan Barnekow sitt
regemente större omtanka, än någon annan chef. Vid
tillsättandet af officerare – en rättighet, som var
hennes man förbehållen och hvilken äfven hon utöfvade
– gjorde hon sig i främsta rummet underrättad
om dessa mäns moraliska värde och den
som ett sådant tillerkändes, så framt
andra för en krigare erforderliga egenskaper
dermed förenades, anmältes alltid af henne till
erhållande af kunglig fullmakt.
Till följe af ett dödsfall uppkom en vakans
inom regementet. En sqvadronschef
skulle tillsättas och hade hon tänkt, att
till den lediga platsen anmäla äldste löjtnanten
vid sqvadronen, men samma dag berättades med
anspråk på trovärdighet, att besagde löjtnant
hemkommit drucken från ett gästabud samt
under sin sinnesyra förfördelat sin värd. Hennes
sagesman tillade, att det icke var första gången
han gjort sig skyldig till en dylik förseelse.
Genast afstod hon från sitt beslut, anmälande en
annan ung subalternofficer tjenande vid ett skånskt
regemente. Hans namn var Buchwaldt och var af
tysk härkomst och brorson till öfverstlöjtnant
Buchwaldt vid ståndsdragonerna, (namnet på
ofvannämnde regemente) personligen känd af
henne, och icke allenast skicklig i sitt yrke, utan
i allmänhet högaktad för sina redbara grundsatser
och rena seder.
Kort derefter emottog hon ett bref, hvars utanskrift
var af Buchwaldts hand.
För ögonblicket upptagen af vigtigare bestyr uppsköt
hon att bryta det, föreställande sig att det endast
innehöll en tacksägelse. Mot aftonen frågade lille
Christian:
"Skall ej söta mor bryta det der brefvet?"
"Jo, det är sannt."
Hon bröt det och läste följande:
"Högvälborna fru grefvinna!
"Ett ordspråk, beklagligen allt för sannt, säger:
man är sig sjelf närmast, och har äfven jag hyllat
samma grundsats.
Som löjtnant Stjernvall är mig fullkomligt obekant,
tänkte jag gudnås icke på honom, men så mycket mera
på mig sjelf, då jag på fru grefvinnans gunstiga
förord utnämndes till ryttmästare med sqvadron vid
Ståndsdragonerna. Jag försörjer en gammal moder och
var således denna befordran mig lika behöflig, som
välkommen.
"I går sade man mig, att Stjernvall, sjuk till kropp
och själ, befinner sig i Malmö. Att genast
resa till honom var min första tanke, men en
kamrat afrådde mig derifrån, fruktande att min
närvaro, under det svaghetstillstånd i hvilket
han nu är försatt, skulle snarare skada än gagna
honom. Fru grefvinnans menniskokärlek är allmänt
bekant och i stöd häraf har jag ansett det vara min
pligt, att underrätta er om den unge mannens
tryckande belägenhet.
"Något vidare är icke att tillägga.
Har äran framlefva.
Med djupaste vördnad
fru grefvinnans
ödmjukaste tjenare
H. F. Buchwaldt."
Klockan hade redan slagit 10, men det oaktadt sade hon
genast till om förspänning, och inom ett qvart
satt hon i vagnen och reste hela natten, så att hon
tidigt andra morgonen anlände till Malmö.
I ett litet rum på stadens gästgifvargård låg en ung
man, hvars utseende häntydde på ett häftigt kropps-
och själslidande. För stunden var han allena; utan
att sofva låg han med tillslutna ögon.
Hans uppasserska inträdde.
"Ett fruntimmer är här, som ber att få tala vid
löjtnanten."
"Ett fruntimmer, hvad vill hon?"
"Får hon komma in?"
Han hann ej svara förrän dörren gled upp och
grefvinnan Barnekow steg öfver tröskeln.
Hon gick fram till sängen, läggande sin hand på hans arm.
"Löjtnant Stjernvall, en vän kommer till er."
"Min vän", upprepade han, sarkastiskt tilläggande
"det har ni bevisat er vara, fru grefvinna."
Med en imponerande röst, svarade Margaretha:
"Unge man, jag har icke handlat af ovilja mot er
person, endast af öfvertygelse; när ni blir frisk
skall jag närmare förklara mig. Låt nu all stolthet
fara, och tro mig när jag säger, att jag kommer till
er, som er sanna vän."
Hon stannade qvar, som hans sjuksköterska, lyckades
vinna hans förtroende; och hon fann, att själen var
sjukare än kroppen: han var fästad vid en fattig
flicka, som, om han erhållit den löneförhöjning, han
väntat, skulle blifvit hans maka. Sjukdom och motgång
äro allvarliga straffpredikanter. Många förvillelser,
som ej kommit till allmänhetens vetskap, bekände han
för Margaretha, hvilken nu satt som en hugsvalelsens
ängel vid hans bädd. När hon uppmanade honom till
bön inföll han:
"Jag kan ej bedja. Min mor dog när jag var helt
späd. Jag fick styfmor och således, som ofta är
fallet, äfven styffar. Helt och hållet öfverlemnad
åt mig sjelf har jag blifvit derefter; finnes det
ett annat lif, är jag förlorad."
Han gret bittert.
"Gud vill ingen syndares död. Jag vill blifva en
lärarinna, er tröstarinna!"
Och hon höll ord. Han blef frisk. Anonymt
tillsändes honom flera öfverkorsade skuldsedlar. Vid
samma tid hade Margaretha försålt några dyrbara
smycken. Löjtnant Stjernvall blef en förbättrad
menniska och innan årets slut en lycklig make.
*
De fyra barnen lågo modern ömt om hjertat, och
gaf hon dem genom lära och exempel de herrligaste
förmaningar. Det smärtade henne, att hon, till följe
af så många andra omsorger, ej ständigt kunde hafva
dem under sina ögon. Men hennes kusin, Sabina von
Bussek tillsåg, under hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0225.html
