Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1864 - Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif af Pilgrimen (Forts. fr. sid. 213)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid denna tidpunkt var Margaretha 55 år och ännu
ett vackert och ståtligt fruntimmer. Väl hade tiden
inristat en och annan fåra i hennes panna, men inga
silfverstrå hade insmugit sig i det svarta håret;
inga vakanser inom hennes mun; ögonen ägde ännu sin
glans och sitt högtidliga allvar.
Lefvande bland ett yngre moderniseradt slägte,
bibehöll hon samma snidt på sina kläddrägter,
som för tjugufyra år sedan; svart och grått voro
hennes lif-färger; intet puder i hennes hår, intet
smink på hennes kinder; hennes tvänne ringar och en
guldkedja, vid hvilken hennes mans porträtt, infattadt
i medaljong, var fästadt och som hon dag och natt
bar vid sitt hjerta, voro hennes enda smycken.
Hon gick ned till borgstugan, ett för husfolk och
handtverkare stort samlingsrum. Sättande sig på
en bänk, uppmanade hon sina tjenare af båda
könen att börja sin morgonandakt, då hon sjelf med
sin fylliga, rena röst upptog
"Min gerning nådigt skåda etc".
Efter slutad bönstund tilltalade hon dem med
några vänliga ord, gjorde sig underrättad om deras
helsotillstånd, frågade om något till kropp eller själ
fattades dem, som hon kunde afhjelpa, tilläggande nu
som oftast: "Hvem helst ibland er, som har något att
anförtro mig, så komme han eller hon in kl. 12 i min
kammare."
Och hvar och en visste att, så framt det var möjligt,
ingen gick ohulpen ifrån henne, åtminstone alltid
mindre betryckt, än han kommit. I borgstugan fanns
ständigt en korg fylld med bröd och en öltunna,
så att alla kommande och gående kunde släcka både
hunger och törst.
Hon begaf sig till stora salen, der hon vördnadsfullt
helsades af barn och barnbarn.
Hennes söner Christian och Rutger voro utbildade
män i sina kraftfullaste år, döttrarne gifta
med generalerna Bennet och Meyerfelt. Sönerna voro
ännu ogifta, men ståtliga, vackra karlar, som båda,
med hänsyn till deras ålder, redan temligen långt
avancerat på den militära banan. Malla, friherrinnan
Bennet, var en sällsynt skönhet; hvar hon visade sig
öfverglänste hon alla andra; vid icke fyllda tjugoåtta
år var hon moder till sex barn, af hvilka fem nu
omslöto henne, och huru fjäsad hon än varit och var,
lefde hon dock uteslutande för make och barn. Brita,
gift med en gammal man, hvars hjeltebana förvärfvat
honom ett namn, hade endast upplefvat tjugofyra
somrar; äfven henne följde en liten barnskara;
hon ägde icke systerns bländande skönhet; men
glad, qvick och angenäm illustrerade hon alltid
de sällskapskretsar hvilka hon lifvade genom sina
lätta och behagliga umgängesgåfvor. Foster- och
systerdottern Marianne Louise Makeléer utgjorde en
medlem af familjen, och var det ljuft för Margaretha
att, då döttrarne lemnade henne, få behålla detta
unga, älskvärda fruntimmer, som sjelf, under det att
hon stannade qvar, bringade sitt eget hjerta ett icke
obetydligt offer.
Margaretha var ock menniska och hade sina
fördomar. Hon hade länge motarbetat en förening
mellan sin systerdotter och sin yngste son, hvilka
från barndomen älskat hvarandra, af det skäl, att
de voro syskonbarn. Sjelf fästad vid flickan, hade
hon svårt att undvara henne, då denna frivilligt
förklarade att hon aldrig öfvergaf sin moster, men
icke heller ingick en förbindelse, som ej ägde hennes
välgörarinnas bifall.
Sä stodo sakerna när Margaretha den 1 Augusti
sammankallade sina barn och mågar till ett vigtigt
slägtmöte. Med en ton, som, ju mer hon talade, vann
säkerhet och styrka, yttrade hon:
"Nära ett fjerdedels sekel har jag på eget ansvar
förvaltat eder och min gemensamma förmögenhet. I
hvilka brydsamma omständigheter jag, när Gud tog
min älskade herre och make till sig, var försatt,
känner Han allra bäst. Underbarligen har han hulpit
mig, och som jag med Hans bistånd vunnit mitt mål,
skiftar jag i dag arf emellan eder."
Nu framlade hon en tablå öfver husets fordna och
nuvarande ställning.
General Meyerfelt inföll:
"Vi kunna icke nog beundra vår vördnadsvärda moder,
som genom sin klokhet, sin drift och sin sparsamhet
betalat en så ofantlig skuld, och icke allenast
bibehållit sin aflidne
mans flesta egendomar, som hon genom de väl häfdade
åkrarne och de sköna planteringarne, hvilka hämmat
flygsanden, bringat upp till högt värde, utan äfven
köpt nya, såsom Ellinge, Söfdeborg, Sosterup, m. fl.,
men vi böra ock erinra oss hennes kostnader för
det regemente, som hon, för att gå sin salig mans
önskningar till mötes, tvänne år underhöll, och
äro vi ju alla villiga att, i och för betäckandet
af dessa kostnader, afstå så stor summa, att dessa
fullt ersättas."
Alla instämde i generalens förslag.
"Jag har", svarade Margaretha, "afräknat 20,000 daler
silfvermynt i och för detta ändamål."
"Nej, min mor", invände äldste sonen, "så stor orätt
vilja ej dina barn göra dig."
"Här är ej fråga om rätt eller orätt. Om j ansen att
j fån något öfver ert lagliga arf, kan det väl ej
såra er stolthet att emottaga en gåfva af er moder."
"Tar vår mor det så", återtog Christian, "återstår ej
annat än att tacka och vördsamt kyssa den frikostiga
handen, nedkallande Guds välsignelse öfver den
vördnadsvärdaste, ädlaste och mest storsinnade qvinna
jag lärt känna.
Efter att åt hvar och en hafva bestämt sin arfvedel,
yttrade hon slutligen:
"Jag har haft en mångårig strid emellan mitt hjerta
och min öfvertygelse. Under mina ögon har ett band
emellan tvänne ömma själar knutit sig. Jag har hyst en
stark fördom emot en förbindelse så nära anförvandter
emellan, som syskonbarn. Min son var herre öfver sin
hand. Och icke just – jag dömer honom ej hårdt derför
– tror jag, att han skulle gjort afseende på sin
moders vilja, om hans älskade vän ej så undergifvet
böjt sig efter densamma. Efter att hafva rådfrågat
en samvetsgrann prestman har jag slutligen besegrat
min fördom, och hoppas att Gud den allsmäktige skall
äfven omhägna dem med sin nåd och välsignande skåda
ned på deras inbördes kärlek. Och nu uppmanar jag
eder alla att dricka en skål för min son Rutgers och
min systerdotter Marianne Louise Makeléers välgång."
Rutger böjde knä för sin mor.
"Nej", sade hon, i det hon uppreste honom, "det
tillåter jag icke! Böj knä för Herran och icke för
en syndig menniska!"
Fröken Makeléer förde hennes klädfåll till sina läppar.
"Vägra icke denna gärd", sade hon, "af min vördnad
och min tillgifvenhet."
"Jo", svarade Margaretha, "det vägrar jag"; öppnande
sina armar för dem båda, tillade hon: "låt mig i
stället få omfamna eder."
"Och nu", inföll Christian, "tillhör det oss att tömma
en skål för vår älskade moder, som är upphöjd öfver
allt beröm. Såsom en lysande stjerna på en nattlig
och för öfrigt stjernlös himmel, så ensam står hon i
en egoistisk af dårskap och flärd uppfylld verld. Gud
välsigne, Gud beskydde henne! Lefve hon länge till
barn och barnbarns hugnad och glädje, och såsom ett
efterföljansvärdt exempel för alla som med henne
komma i närmare eller fjärmare beröring!"
"Alla glas öfver bord!" utropade general Bennet.
Små och stora lydde uppmaningen.
Och genom rummet skallade dessa från många hjertan
sprungna ord:
"Gud välsigne, Gud beskydde vår moder! Lefve hon än
med frid och helsa långliga år!!!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
