Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 225 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1864 - Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen VII. af Th.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FAMILJ-JOURNALEN. N:o 8. 1864.                        Ill. C L Rudolph, del

Historiska Bilder.

II.

Dalarnes Minnen.

VII.

I den urgamla, minnesrika staden Arboga, som
den tiden höjde öfver slätten talrika tornspiror,
tillhörande kloster och kyrkor, af hvilka sistnämnda
ännu två finnas qvar, hvilkas smärta spiror, Anders
Tornresares verk, resa sig emot himmelen, valdes den
1 Maj år 1471 Sten Sture den Äldre till Svea Rikes
föreståndare och höfvidsman.

Allt sedan konung Carls död hade herr Sten förestått
riket såsom förmyndare för den unge konungasonen Carl
Carlsson. Son af Carl VIII:s syster, nära befryndad
med landets förnämsta ätter, tapper, djerf och erfaren
i krig, kunnig, klok och försigtig i statens styrelse,
rättvis, upprigtig och ihärdig i allt hvad han företog
sig, vaktade sig herr Sten noga för att väcka de andra
herrarnes lätt retade afund genom prakt eller olidlig
herrsklystnad; men då det gällde hans verkliga makt,
var han ingalunda den, som lät någon gäckas med sig,
eller som tvekade att visa hvem han var och hvad han
förmådde. Redlig och ordhållig, talade han alltid
"kungsord", och lofvade han någonting "vid sina tre
sjöblad", så kunde man lita derpå mer än på furstars
och påfvars eder på det heliga sakramentet. Sitt
hufvudsakligaste stöd hade han, utom hos Stockholms
borgerskap, hos Dalkarlarne, hvilka redan långt
för detta hade lärt känna och högakta honom, samt
i allmänhet hos den svenska allmogen, hvars ombud
han också kallade till mötet i Arboga, tillika med
herrarne och köpstadsmännen, dermed återinsättande den
svenska odalmannen i hans urgamla rätt att deltaga i
rådslagen om fäderneslandets angelägenheter, likasom
han under den sednaste oroliga tiden blifvit van att
på slagfältet försvara dess frihet. Och med allmogens
stöd förmådde han också att länge bibehålla sig, alla
stämplingar utaf afundsmännen till trots; och när han
ändtligen för kort tid måste afträda högsta makten
åt den danske konung Hans, förblef han ändock den
mäktigaste mannen i landet och trädde återigen till
rikets styrelse, ehuru döden kort derefter för alltid
gjorde slut på hans för Sverige gagnande verksamhet.

Redan före sitt utväljande till riksföreståndare hade
herr Sten öfver de Danska vunnit åtskilliga fördelar
i Vestgötalandet, den för fiendens angrepp städse
öppna gränsprovinsen, som alltid fick emottaga första
angreppet, ända tilldess Carl X Gustafs svärd lödde
Halland, Skåne och Bleking lika orubbligt fast vid
den svenska rikskroppen som naturen sjelf fastlödt
dessa tre landskap vid den svenska jorden. Att konung
Christian efter medtäflarens död icke
skulle afstå sina anspråk på Sveriges krona för
ett eller annat lidet nederlag skull var emellertid
naturligt, och konungen saknade, som vi väl veta, icke
heller mäktiga anhängare inom landet. Den orolige Erik
Carlsson Wase, Måns Carlsson (hvars dotter Cecilia
i sitt gifte med herr Erik Johansson blef moder
till den man, som skulle för alltid göra slut på
utländningens välde i Sverige, Gustaf Wasa), dennes
broder Trotte Carlsson, Ivar Gren och flera andra
myndiga män styrkte konung Christian med råd och dåd
och samlade för hans räkning folk från Uppland, medan
Christian sjelf, sommaren efter konung Carls död, med
en väldig flotta och här kom upp i Stockholmsskären,
återfordrade sin krona och lofvade att bli de Svenska
en huld och rättvis höfding. Men ingen trodde på
hans löften; fastmer voro alla beredda att våga lif
och egendom för att ändtligen bli befriade från det
främmande väldet.

Från Upsala, dit konungen seglat igenom Mälaren
med några skepp, nödgades han, för den hotande
sinnesstämningen i landet, vända om till Stockholm,
men blef af ärkebiskop Jakob, som innehade Stäket
eller Sanct Eriks Borg, såsom Upsala ärkebiskopar
benämnde detta sitt fasta slott, hindrad att färdas
igenom det smala sundet och måste derföre landvägen
begifva sig till Stockholm, utanför hvilken stad,
som innehades af de Svenska under herr Knut Posses
befäl, hans väldiga flotta låg vid Vangsön, den nu
s. k. Skeppsholmen. Efter fåfänga underhandlingar
med staden fattade han ändtligen sitt beslut att
beränna och taga denna samt ödelägga den utan nåd
och förskoning. Den 1 September 1471 landsteg han
med hela sin här på Norrmalm och slog sitt läger på
Brunkeberg. Mot staden lät han uppkasta skansar och
jordvallar, från hvilka han oroade staden med sina
kärrebyssor (den tidens benämning på kanonerna),
och för att bibehålla förbindelsen emellan lägret
och den nu vid Käpplingen (Blasiiholmen) förlagda
flottan hade en kafvelbro blifvit lagd öfver
Näckströmmen, det nu mer igengrundade vattendrag,
som, utfallande i Norrström, gjorde Blasiiholmen
till en holme i verkligheten, icke blott till namnet,
såsom i våra dagar. Stor var konungens här, i hvilken
Danmarks tappraste riddare och ädlingar tjenade med
sina svenner och tillika med dem talrika krigsvana
legoknektar från Skottland och Tyskland. Christian
lät stolt sig förnimma, att "han skulle bygga och bo i
Sverige", och då det berättades, att herr Sten samlade
bönder, för att med dem strida mot riddarehären,
utbrast Christian, att "honom skulle han aga med ris"
såsom en af sina småsvenner och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>