Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 8. 1864
- Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen VII. af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lära honom hålla sig stilla och icke längre "slinka
mellan skog och dike."
Men fram emot Michaëlitiden hade herr Sten
i Götalandet samlat en så stor bondehär, att han
kunde med densamma tåga uppåt landet, Stockholm
till undsättning; i Nerike och Södermanland
erhöll han ytterligare förstärkning, och då han
ändtligen kommit fram till Rotebro, möttes han
der af Dalahären under Nils Stures anförande.
Med hela den samlade styrkan tågade han nu
Stockholmsvägen framåt och stannade vid Järfva.
Härifrån sände han till konung Christian bud och
lät säga honom, att ännu stod det honom fritt att
utan strid vända åter hem med sin flotta;
men konungen svor "vid Guds fem sår", att han
efter all den möda han gjort sig icke ämnade
draga hem med oförrättadt ärende. Och sålunda måste
nu vapnen afgöra saken.
Det finnes sannolikt ingen Svensk, hvars hjerta icke
klappar högre af beundran och stolthet, då han läser
om den strid, som den 10 Oktober 1471 utkämpades på
Brunkeberg. Nu kärnan af Sveriges hufvudstad, som
rundt deromkring utbreder sig i all sin prakt med
sina palatsrader, sina tornspiror, sina stoder af
fäderneslandets heroer på slagfältet, i rådsalen och
inom vetenskapens verld, sin hamn med de vimpelprydda
masterna, sitt lif och sin rörelse, bildade detta
berg då en sandås, på hvars öfversta topp Danskarnes
heliga fana, den från himmelen nedfallna Dannebrog,
den enda fana, "som har sitt eget namn", som det
heter i en Dansk sång från sednare tider, utmanande
svajade mot de anryckande Svenskarne. Och rundt
omkring det röda baneret med det hvita korset hade
Danmarks adel, med marsken Clas Rönnow i spetsen,
de till konungen öfvergångna Svenska herrarne och de
utländska legoknektarnes i mången blodig dust pröfvade
höfdingar samlat sig, anförda af den ridderlige konung
Christian sjelf, som fast beslutit att våga allt,
för att återvinna sin förlorade tredje krona. Men emot
det starkt befästa och af den väldiga hären försvarade
bergets branta sluttning framryckte skaror af svenska
bönder, West- och Östgötar, Södermän och Nerkingar,
Dalkarlar och Westmän, till hvilkas undsättning
Stockholms borgare och herr Knut Posse hade från
staden öfver Munkliderna (Kungsholmen) skickat 1300
"hofmän", klädda i "harnesk, blanka som is", den enda
regelbundna styrka, som på den dagen kämpade i den
Svenska bondehärens leder. Men straxt på morgonen
hade den svenska hären anammat nattvarden, – hade
den i from hänryckning trott sig se en droppa blod
falla från det i prestens hand höjda crucifixet
och deri sett en uppmaning att utan fruktan våga
sitt blod i den heliga striden för fäderneslandet,
– hade den högtidligen lofvat att med herr Sten stå
fast i striden och "ingalunda frukta för konungen,
hans Danskar och drabanter"; och när, sedan Nils Sture
med Dalamännen skiljt sig från hären, för att genom
skogen vid den nuvarande Roslagstullen och "Träsket"
(af hvilket nu knappt något spår finnes qvar) taga en
omväg och kringgå fienden, de återstående Svenskarne
under herr Stens eget anförande tågade fram emot
berget, sjöngo de alla med gladt mod:
"I Guds namn farom vi,
Hans nåd begärom vi.
Nu dragom vi till Stockholms by,
Gud gifve konung Christian ej ville bortfly.
Hvem känner icke gången af striden? Hvem vet icke,
huru herr Stens gemål, den ädla och sköna fru Ingeborg
Åkesdotter, omgifven af fruer och jungfruer, hvilkas
män, söner och bröder kämpade i de svenska lederna,
med bäfvande hjertan från slottets högsta torn
åskådade striden, huru hon såg det svenska baneret
långsamt stiga uppför höjden, men snart åter sjunka
ned derbakom, tillbakaträngdt af de danska svärden,
huru hon och hennes omgifning med knäppta händer
åkallade härarnes Gud om seger för den rättvisa
saken! Och när, efter tvänne misslyckade anfall emot
berget, efter trenne timmars oafgjord strid, som
kostat tusentals modiga mäns lif på bägge sidorna,
herr Sten slutligen, inseende omöjligheten af att
fördrifva fienden från Brunkeberg, angrep de vid
Clara kloster stående Danskarne och derigenom lockade
hufvudstyrkan ned ifrån berget på "jemner mark", der de
Svenska kunde "svänga svärden friliga"; – när herr
Sten sjelf på sin hvita häst i ridderlig rustning
sprängde fram för lederna, företrädd af "Starke
Björn", som med det breda slagsvärdet röjde riddaren
rum genom fiendens skaror; – när Danskarne började
"fly som en molnsky" utför berget; – när bron
öfver Näckströmmen bognade för de flyendes tyngd
och åttahundra Danskar drogos med de af stadsfolket
undersågade bjelkarne i djupet; – när Dannebrogens
stolta spets fälldes till marken af Knut Posse, sedan
hundratals Danska riddare på bergets topp fallit för
försvaret af det heliga baneret; – när ändtligen
Nils Sture lyckats bana sig väg genom skogen, och
Dalkarlarnes ljuranglar och stålbågar fulländade
förödelsen, – hvem undrar då, att i Stockholm rådde
fröjd och gamman, att fru Ingeborg med glädjetårar
emottog sin segrande herre, "att borgare och krigsmän
om hvarandra fröjdade sig och tackade Gud för den
herrliga segern?" Fäderneslandet var ju befriadt,
konung Christian, som sjelf i striden förlorat tre
tänder, flydde med öfverlefvorna af sin slagna här och
vågade sedan aldrig med härsmakt angripa herr Sten
och de svenska bönderna. Väl kunde herr Sten säga,
som det heter i den gamla folkvisan:
"Nu hafven J funnit,
Hur’ J hafven vunnit
Det J efterlånge."
Det minne af segern, som herr Sten satte i Stockholms
Storkyrka, bilden af det ridderliga helgonet Sanct
Georg, finnes der ännu; under afsjungandet af Sanct
Görans visa hade de Svenska tågat till striden,
och Sanct Georg var icke blott Sturens skyddshelgon,
utan skyddade derjemte alla, som gingo till striden
för en ärlig och rättvis sak. Och den sak, som herr
Sten så manligen försvarat, upprätthöll han också,
och sällan har Sverige haft att fröjda sig af en
så rättvis och lycklig styrelse som Sten Sture den
Äldres, under hela medeltiden aldrig af så långvarig
fred och goda år i landet. Visserligen genomdrefvo
de sjelfrådiga aristokraterna, att konung Christians
son, Hans (Johan II), år 1483 valdes till konung; men
denne höll icke sitt löfte att till Sverige återställa
Gotland, och i hela fjorton år förstod Sten Sture att
utestänga honom från Sverige. Ett krig emot Ryssland,
– detsamma, i hvilket Knut Posse, den tappre höfdingen
på Stockholms Hus, hos Ryssarne injagade långvarig
skräck genom sitt försvar af Viborg och den beryktade
"Smällen", för hvilken de sedan i sin litania bådo
Gud bevara sig, – gaf ändtligen utbrott åt den afund
emot Sten Sture, som länge hade grott hos flera
bland de svenska herrarne, särdeles Svante Sture
af ätten Natt och Dag, och rådet dömde honom från
riksförestånderskapet samt inkallade konung Hans år
1497. Konungen kom, omgifven af tyska riddare såsom
fordom konung Albrecht; ärkebiskopen bannlyste herr
Sten; dennes trofasta män och hans här befunno sig i
Finnland uti kriget, och den ringa skara, med hvilken
han innehade Stockholms slott, kunde föga uträtta. Men
Sten Sture ämnade icke af rådets dom låta sin makt
sig beröfvas; han kände fullväl halten af den danske
konungens löften, och blott i Ständernas händer ville
han åter nedlägga den makt, som af dem blifvit honom
uppdragen. Hvar skulle han söka hjelp, om icke hos
Dalamännen? Der han red omkring, der samlades hans
trogna åter omkring Dalabaneret, och med en väldig
hop Dalkarlar belade han Stäkets slott, der herr
Svante och ärkebiskop Jacob inneslutit sig. Men
under belägringen af detta slott kom underrättelse,
att konung Johans här stod vid Rotebro, och att vägen
till staden var herr Sten afskuren. Han bröt genast
upp, slog sig igenom Danskarne och lyckades, ehuru
med stor lifsfara, att slutligen komma in i staden.
Men denna gång voro Stockholms borgare icke så modiga
som i Brunkebergsslaget. Deras mod blef likväl höjdt,
då de hörde, att herr Sten väntade krigsfolket hem
från Finnland och att han af Dalkarlarne fått löfte om
tretiotusen man till nästföljande Michelsmessoafton,
och så länge höll också staden tappert ut emot
fienden. Den bestämda aftonen kom, och med glädje
såg herr Sten det väntade Dalabaneret höja sig öfver
Brunkeberg. För att möta sina annalkande vänner,
gjorde han ett utfall ur staden; men det dröjde
icke länge,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0230.html
