Print (PDF) - On this page / på denna sida - Skorp-Gumman. Berättelse af Richard Gustafson - Marabutens lejon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag satte mig ned på grafven, och mitt barnasinne
intogs af längtan att få komma upp till änglarne och
der få återse far och mor; men denna längtan flög
bort då jag tänkte på att jag då måste bäddas ned i
den kalla jorden; denna tanke kom mig att rysa, jag
lutade mitt hufvud mot korset och började gråta. Huru
länge jag gret, vet jag icke, ty öfverväldigad af
trötthet, insomnade jag.
Jag vaknade sedan vid det att någon ryckte mig i
armen, och då jag såg upp stod en gammal gråhårig
gumma framför mig och blickade så medlidsamt på mig.
"Stackars liten parfvel!" sade gumman, "hvarför
sitter du här? det är så sent och kan vara tid på
att gå hem."
"Jag har inget hem", svarade jag, och tårarne kommo
mig i ögonen.
"Än hos din far och mor då?"
"Jag har hvarken far eller mor", snyftade jag.
"Stackars liten parfvel, hvarifrån kommer du då?"
Jag berättade nu för gumman mina öden, och då jag
slutat, sade hon: "Också jag hade en son, lika gammal
som du, men han hvilar, sedan flera år tillbaka,
här under det hvita korset. Torka nu bort dina tårar
och kom med mig, stackars liten, så ska’ du få äta
dig mätt och få tak öfver hufvudet."
Jäg steg upp och gick med henne. Vid kyrkogårdsporten
stodo två stora korgar och ett ok, som tillhörde
gumman; hon lutade sig ned öfver en af dem och efter
något letande fick hon tag uti ett par skorpor,
dem hon räckte mig; med begärlighet emottog jag de
erbjudna skorporna och förtärde dem, redan innan
gumman hann lägga oket på axlarne.
Gumman, som upptog mig från sin sons graf, behöll mig
sedan och vårdade mig som sin egen son. Vår utkomst
förtjenade hon genom sin skorphandel: hon gick nämligen
omkring i husen på norr, utbjudande sina varor;
öfverallt var hon välkommen, och "Skorp-Anna",
det namn nästan alla tilldelade henne, var aldrig i
förlägenhet om kunder. När dagsarbetet var slutadt,
gick hon vanligtvis till sin bortgångne Carl Axels
hviloplats, innan hon återvände hem, för att välkomnas
af den lefvande fostersonen.
Jag fick börja skolan, och då hon hörde mina framsteg
prisas af mina lärare, beslöt hon, att kosta hvad
det ville så skulle jag bli student.
Vid aderton års ålder tog jag studentexamen och
återvände från Upsala med hjertat uppfylldt både
af glädje och sorg: glädje, då jag tänkte på den
innerliga tillfredsställelse, min fostermor skulle
känna; sorg, derför att jag nu måste afbryta mina
studier.
Då jag efter återkomsten anförtrodde min fostermor
mitt beslut att för den kommande tiden arbeta både för
henne och mig, föll hon mig om halsen, försäkrande,
att så länge hon kunde stå upprätt skulle hon icke
lägga bort oket, utan arbeta för oss bada, så att
hennes kära gosse måtte kunna fortsätta sitt läsarbete
och bli en dugtig karl med tiden.
"Doktor ska’ du bli, ja, det är säkert!" utlät sig
gumman, och ingen ska’ se’n kunna känna igen den
stackars liten, som Skorp-Anna hittade på grafven.
Tårar af den renaste tillfredsställelse lyste vid
dessa ord i gummans ögon, och hur jag än bad, så
tjenade alla mina föreställningar till intet: gumman
gaf sig icke, förrän jag lofvat att vända tillbaka
till Upsala, for att läsa på graden.
Åtta år förflöto; med ifver arbetade jag både
terminer och mellanterminer, och med nionde året var
jag medicine-doktor.
Marabutens lejon. (Sid. 231.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
