Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 8. 1864
- Skorp-Gumman af Richard Gustafson
- Falu Grufva af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För att riktigt kunna njuta af den glädjerika stunden,
förberedde jag icke min fostermor genom att skrifva
till henne, utan beslöt att sjelf öfverföra det glada
budskapet.
Det var en afton i Maj månad, nu tre år sedan, då
jag ankom till Stockholm och skyndade till min gamla
kära fostermors bostad. Gumman var nyss hemkommen
från sin tröttsamma vandring och satt halfslumrande i
sin skinnklädda länstol, då jag inträdde; men knappt
förnam hennes öra den kära välbekanta stämman af
hennes älskling, förrän hon med ungdomlig liflighet
sprang upp och sträckte darrande sina armar emot mig.
"Nu är jag doktor! nu är det min tur att arbeta för
dig, kära, goda mor!" ropade jag, och emottog den
af glädje darrande gumman i mina armar. Så var då
ändtligen stunden inne, den stund, som vi med så
mycken längtan emotsett, och som skulle skänka oss
så mycken gemensam glädje. Länge höllo vi hvarandra
omfamnade, och jag väntade få höra välkomstordet från
hennes läppar, då hon plötsligt med en stilla suck
lät armarne sjunka och hennes hufvud föll orörligt
emot min axel. En rysning genombäfvade mig, då jag
såg hennes slocknade öga stirra mot mig, jag ropade
henne vid de käraste namn, men hon hörde mig icke –
jag höll ett lik i mina armar.
Glädjen beröfvade henne lifvet, och jag dömdes
att aldrig få gälda den tacksamhet, jag var henne
skyldig. Du hade rätt, då du sade, att en kär,
en älskad qvinna hvilar här, ty kär var hon mig,
som min egen mor. Döden lyftade lefnadsoket från
hennes skuldror, då min tacksamhet ville befria henne
från arbetsoket; stoftet hvilar här och hennes minne
dör på jorden, då jag sänkes ned vid hennes sida;
men i himmelen glömmes hon aldrig, ty Frälsaren sade:
"Hvad j hafven gjort en af dessa ringaste mina bröder,
det hafven j ock gjort mig."
Här slutade doktorn, och i tåren, som glimmade i hans
öga, läste jag den renaste tacksamhet, förenad med
stilla undergifvenhet för Guds outransakliga domslut.
*
Falu Grufva.
När Rimkrönikan prisar det svenska landets
förträffligheter, dess rika utrustning af naturens
hand, — i den tiden kände man icke hvad som blifvit
en sednare tid förbehållet att uppdaga, eller
att "Sverige är ett fattigt land" — utbrister hon
slutligen med så mycken entusiasm, som man gerna kan
begära af de okonstlade krittelrimmen:
"The torffue ej hemta af fremmande landa
Till dryck eller födo nakre handa."
Hon kunde derjemte hafva tillagt, — ty
detta kände man också på den tiden — att Sveriges
folk icke heller behöfde från utlandet hemta
någon af de metaller, som äro af nöden för
det mer eller mindre civiliserade lifvet, att det
inom sitt eget land äger förenadt allt,
som erfordras för ett folk till att lefva
af, till att odla sin jord, till att skapa en
storartad industri, till att försvara sig med emot
yttre fiender. Särdeles rikligt har naturen
utrustat Sverige med de bägge metaller, som äro
grundvilkoren för ett lands industri, jernet och
kopparen, och fastän i vår jord inga urverldsskogar
ligga begrafna under formen af stenkol, skulle det
ändock icke sakna tillräckligt bränsle till dessa
metallers tillgodogörande, om icke vårdslösheten
och bristen på insigt låtit de stora tillgångarne
af lefvande skog förfaras; — en ofördelaktig
omständighet, som följaktligen ingalunda
kan skrifvas på naturens räkning. — Vi hafva
i ett föregående nummer af vår tidskrift lemnat
en liten beskrifning öfver en af Sveriges
stora jerngrufvor; vi skola denna gång för våra
läsare i korthet teckna den stora koppargrufvan
i Falun, hvilken, om hon än icke längre är
"Sveriges skattkammare", dock fordom varit det
och ännu i denna stund bland våra bergverk intager
ett rum, hvilket hon icke så snart skall förlora.
"Falun är icke något ställe, der man bör stadna
länge", säger en nyare utländsk resande; —
"der luktar luften af koppar, der stinker vattnet
af koppar"; — en äldre resenär, fransmannen
Charles Ogier, som år 1634 gjorde ett besök
vid Kopparberget, synes deremot hafva blifvit mer
frapperad af det storartade skådespel, som
här upprullades för hans blickar. "I midten", —
säger han, — "öppnar sig ett svalg, fruktansvärdt
bredt och fruktansvärdt svart, och man skådar med
fasa ned deruti; när man åter derifrån lyfter sina ögon
emot himmelen, svartnar äfven denna. I djupet ser man
folket kräla fram och tillbaka som myror, och hvart
man kastar sin blick, har man för sig det underbaraste
skådespel, — eld och frost, ljus och mörker, allt
vräkt om hvartannat, alldeles som skulle det urgamla
chaos hafva kommit tillbaka igen. Koppar af alla
färger, röd, grön, gul och blå, och likasom man om den
æoliska ön läser, att gudarnes vapen der smiddes af
Vulcan, likaså skulle man kunna tro, att här är den
verkstad, der den första regnbågen förfärdigades. När
vi sett vårt lystmäte på detta skådespel, varseblefvo
vi med skräck och fasa, huru en af grufarbetarne
halade sig utefter en lång lina ned till botten;
under färden dit ned tappade han sin hatt; men han
uppfångade den helt trankilt igen med armbågen."
Detta gapande "svalg", som till sådan grad väckte
Ogiers beundran, har i våra dagar blifvit afklädt
största delen af de fasor och de underbarheter, som
han såg deruti. Grufvan var nämligen fordom indelad i
tre arbetsrum, kallade Skepps-, Blank- och Bondstöten,
hvartdera om 80-90
famnars djup, men sinsemellan förenade genom en mängd
rum och orter, med hvilka berget blifvit genombrutet,
och till hvilkas stödjande man oförsigtigtvis
qvarlemnat så svaga stöd och pelare, att det ena raset
inträffade efter det andra. Sådant skedde redan 20 år
efter Ogiers besök, år 1655, vidare år 1675, tvänne
gånger år 1686; men år 1687 inträffade det stora ras,
som gaf upphof till den ännu befintliga ofantliga
gruföppningen, den s. k. Stöten, visserligen
ett gapande svalg äfven den, men företeende föga
eller alls intet af de "krälande myror" och det
"regnbågsskimmer", som Charles Ogier såg på sin
tid. Den s. k. "Stöten" håller för närvarande 200
famnar i längd, 110 famnar i bredd och har ett djup
af 50 famnar, hvilket nu ligger i dagen, och till
hvilket flera stollgångar och orter mynna ut. Det
berättas, att öfveruppsyningsmannen vid grufvan
förutsåg, att ett stort ras skulle inträffa, och
att han derför förbjöd allt arbete; men då ingenting
inträffade på flera dagars tid, envisades bergsmännen
att åter gå ned och stodo just redo dertill, då raset
började. Efter denna olycka afstannade för en tid allt
arbete i grufvan, hvars konster och uppfordringsverk
förderfvades, så att den fylldes med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0233.html
