Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1864 - Falu Grufva af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vatten, innan allt åter hunnit komma i ordning igen,
så att arbetet på nytt kunde begynnas. Sedan dess
har ingen sådan olycka vidare inträffat; men ännu i
våra dagar, i slutet af 1854, kom elden lös djupt
nere i grufvan och kunde icke släckas förrän efter
förloppet af 14 dagar.
Britten Horace Marryat, som gjorde ett besök i
Falu grufva 1862, uttrycker sig på följande sätt om
nedstigandet deri: "Vi gingo igenom staden midt i
ett rökmoln, som tvang oss att nysa, och uppnådde
ändtligen en öppen, gapande afgrund (Stöten). Höga
ställningar af trä (hörande till de s. k. grufkonsterna,
genom hvilka vattnet pumpas upp ur grufvan),
rödmålade och ornerade med hvitt samt omgifna med
ofantliga högar af slagg och sten, gåfvo densamma
ett imponerande utseende; vi trädde in i en byggnad,
iklädde oss grufdrägt, lade en fackla öfver axeln
och började vandringen utföre. Så länge man vandrar
igenom gångarne, är effekten målande; fackelskenet
belyser de svarta fördjupningarne i klippväggen,
ur hvilken der och hvar svafvelångor strömma ut, på
andra ställen återigen en kopparröd vätska, icke olik
hummersås. Grufarbetarne, raska och kraftfulla karlar,
se friska och duktiga ut. Det ligger ett visst tycke
af Rembrandt öfver dessa gångar: det bär alltjemt
utför, snart inträder man i ett större rum; men här
är illusionen förbi. Man borde vid nedstigandet vara
försedd med bengaliska eldar, raketer och romerska
ljus; när stigaren skickar sin tjensteande med
ett brinnande bloss till någon grotta, är effekten
ungefär densamma som den af ett talgljus i en stor
källare. Vi kommo allt djupare och djupare; fördes
in i Lovisa Ulrikas schackt, i Gustaf III:s schackt,
kände en retande svafvellukt från ett tredje och från
ett fjerde en isande vind, kall som den kalla döden
sjelf. Vatten strömmade ned från hvalftaket, djup
äfja betäckte bottnen, der vi gingo fram. Ändtligen
kommo vi till stegarne. Utan att egna en blick åt ett
nyss öppnadt rum, der malmen glittrade och blänkte,
fortsatte vi färden vidare; vi kände af gammalt dessa
stegar, på hvilka grufarbetarne klättra som ekorrar;
vi visste, huru man får krypa på händer och knän för
att se ingenting; vi kände till värmen och otrefnaden
der nere; derföre kastade vi blott en blick på Carl
XV:s och hans brors, prins Gustafs, i berget inhuggna
namnchiffer och skyndade upp igen. För att hafva
nöje af att bese denna grufva, måste man skrufva upp
sin enthusiasm öfver kokpunkten."
Annorlunda än den resande Britten tänkte dock flera
bland Sveriges konungar, hvilka icke allenast besökt
Falun och Kopparberget, utan äfven varit djupt nere
i grufvan. Huruvida detta varit händelsen med gamle
kung Gösta sjelf, känner man icke, ehuru man med
visshet vet, att han varit här flera gånger, icke
allenast som en biltog flykting, utan äfven sedan han
blifvit Sveriges konung. Carl IX, som ofta var vid
Kopparberget, gaf till och med nya namn åt grufvans
särskilda delar, ehuru dessa benämningar "Guds
gåfvors rum", "Guds välsignelse", "Sveriges lycka"
och "Guds ädla förmering" i trots af Carls bref och
förordningar måste vika för de gamla och välkända
"Stöten", "Bondestöten" och "Blankstöten". Gustaf
den Store "synade sin skattkammare", som han kallade
Falu grufva, bland annat år 1620 tvänne dagar å rad,
och det berättas, att då han kom till ett ställe,
der klara kopparmalmen glittrade fram öfver allt,
utbrast han: "hvar månde det finnas en potentat,
som hafver ett sådant palats, som det vi nu stå
uti!" Christina yttrade vid sitt besök 1646 till
landshöfdingen Berndes, som varnade henne för
roströken: "Gud låte sådan rök aldrig tryta!" Carl
X Gustaf, aldrig rädd för hvarken eld eller rök,
var likaledes nere i grufvan, och Carl XI, den store
rikshushållaren, kunde naturligtvis icke försumma
att bese en af sitt rikes yppersta skattkamrar, utan
skall hafva varit der icke mindre än fem gånger,
Det var under hans tid det stora raset inträffade,
och genom hans kraft och drift som grufvan åter blef
så iståndsatt, att arbetet deri kunde åter begynna
med fart. Konung Fredrik, glorvördig i åminnelse,
besökte äfven Falu grufva år 1720 och täcktes vid
detta tillfälle från den s. k. Konstvinden kasta ned
sin ena handske, för att se, huru lång tid som skulle
erfordras, innan den skulle uppnå bottnen af Stöten.
En grufdräng, som erbjöd sig att på en lina hala
sig ned efter handsken, förbjöds dock att våga
den halsbrytande leken. Handsken blef icke desto
mindre upptagen och förvaras ännu bland grufvans
kuriositeter. Konung Fredrik besökte sedan
Falun ytterligare ett par gånger, och år 1732 gjorde
drottning Ulrika grufvan ett besök, åtföljd af fyra
bland hofvets damer. Konung Adolf Fredrik och
hans gemål Lovisa Ulrika, som besökte grufvan
år 1755, nedstego till ett djup af ungefär 20
famnar, och den fordom s. k. Skärsgrufvan erhöll till
ininne af det höga besöket namnet Lovisa Ulrika.
Der konungaparet stadnade i grufvan, inhöggos
till åminnelse af den märkliga tilldragelsen
tre kronor i berget. Gustaf III, som år
1788 var nere till ett djup af 118
famnar, i den s. k. Rådsalen, efter det han
redan som kronprins vid 9 års ålder stigit ned i
grufvan och sedan ytterligare en gång varit nere
i henne år 1768, qvarlemnade om dessa
sina gruffärder en anteckning, som ännu finnes
att läsa i den s. k. Grufboken och som bevisar,
hvad hela verlden vet, att den ovedersägligen
snillrike regenten hade temmeligen svårt att
ortografiskt skrifva sitt modersmål. Efter honom
har "Gustaf III:s Silfververk" sitt namn, och under
hans tid upprättades äfven det s. k. guld- och
amalgamationsverket vid nämnde silfververk. Att
konung Carl XV och nu aflidne prins Gustaf
likaledes varit nere i grufvan, hafva vi uti det
föregående anmärkt.
Men huru gammal är Falu grufva? Denna fråga låter,
i likhet med samma spörsmål om de flesta bland
Sveriges äldre grufvor, icke tillfredsställande
besvara sig. Svea och Götakonungen Berich, berättar en
antiqvarie af Rudbeckska skolan, som lagt under sig
hela den europeiska östern och derigenom slutligen
kommit i beröring med judakonungarne, skall från de
sistnämndes land hafva till Sverige hemförskaffat
grufarbetare (man ihogkomme, att Tubalkain af Adams
efterkommande var den förste, som arbetade i sten
och metall och att följaktligen judafolket hade stora
metallurgiska anor i dessa antiqvariers inbillning),
hvilka han låtit nedsätta sig vid Kopparberget. Till
och med årtalet för H. M. konung Berichs expedition
uppgifves och utsättes till år 1400 f. Chr. Han ingick
med judakonungarne (Saul eller David?) ett förbund,
hvilket sedermera förnyades af hans efterträdare Ubbe,
från hvilken en ambassad inträffade i Jerusalem
uti Salomos tid och medförde skänker af koppar
från Falun, hvilket var synnerligen "beleiligt"
för Salomo, som deraf lät förfärdiga de tempelkärl,
som så pompöst beskrifvas i de bibliska böckerna. I
stället sände Salomo till sin bundsförvandt i den
fjerran norden en ännu dyrbarare gåfva, bestående i
guld och till sådan myckenhet, att deraf förfärdigades
de guldplåtar, hvarmed det stora templet i Upsala
var beklädt, tillika med den guldkedja, som var
spänd omkring detsamma. Äfven af det i Salomos tid
ringaktade silfret hemförde sändemännen så mycket,
att Sigtuna stads portar förfärdigades deraf. (Som
bekant, skola österfolken vid sina härjningar på
Mälarstranden hafva från Sigtuna hemfört ett par
med silfver beslagna portar, troligen chordörrar
till någon af stadens rika kyrkor, hvilka ännu
skola förvaras i Nowgorod, och dessa portar kunde
naturligtvis icke hafva ringare ursprung än från
kung Salomo sjelf.) Dessa och dylika sagor hörde
emellertid till den tidens sed, och derföre kunde man
icke heller antaga det i äldre handlingar förekommande
namnet på grufvan, "Kårberget" eller "Kåårberget",
som en blott förkortning af "Kopparberget, utan
skulle äfven förklara detta genom den berättelsen,
att en Finne från Thorsång, som hade sina fäbodar på
det ställe, der grufvan nu befinnes, och som sett en
af sina bockar hafva rödfärgad ragg, när djuret der
legat på marken, genom denna tillfällighet upptäckt
malmstrecket. Bock skall nämligen på finska heta
"Kauris", och hvad var naturligare än att berget
efter bocken skulle heta Kaurisberg eller Kårberg? En
annan version uppgifver dock, att Finnen sjelf haft
namnet Kåre, hvilket också tyckes falla sig lika bra
i stycke. Lemnar man dessa uppgifter i deras värde
som curiosa, så kan det i alla fall icke betviflas,
att Falu grufva har en ansenligt hög ålder, ty i de
äldsta privilegier för "Kopparbergsmännen", som ännu
finnas qvar och, utfärdade 1347 af Magnus Erikson,
"Sveriges, Norges och Skånes konung",
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
