- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
234

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1864 - En tråkig menniska af F-r-i - Silfverpopplen af Lea - Gatstenen. En allegorisk bild af J. N.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

döf, men det gör honom ingenting, ty han är icke så angelägen
om att höra andra, som att sjelf låta höra sig.

Den tråkige har så god hälsa, att man nästan kan bli
förargad öfver det. Han skulle fela mot sin kallelse, om han
någon gång blefve sjuk och derigenom lemnade sina olyckliga
bekanta ett ögonblicks ro. Han stiger upp bittida och lägger
sig sent, för att desto bättre kunna tråka ut folk. Han är
mycket ute och träffas öfverallt. Man må fly till badorter,
flytta på sommarnöje, gå på spektaklet, eller stänga sig inne
– det gör detsamma, han träffar en ändå.

Som ingen menniska söker upp den tråkige, så hänger
han sig fast vid den första han får tag uti, som en ostra vid
klippan. Han är äfven lik en blodigel, blott med den
skilnaden att det ej fins något medel att bli af med honom, icke
ens om man strör salt på honom. – Ni inbillar er kanske
att ni kan afvisa honom genom köld? Misstag! Den tråkige
är icke ömtålig, och han har äfven för få bekantskaper att
riskera uppoffra någon. Säger ni honom oartigheter, så
småler han. Trampar ni honom på liktornarne, så lyfter
han på hatten och ber om ursäkt; visar ni honom på dörren,
så kommer han fram till fönstret, för att säga er att han har
glömt sitt paraply, eller fattar i knapphålet på er rock medan
han berättar sin aldra längsta historia.

Den tråkige läser mycket, för att kunna grundligt tråka
ut er i alla möjliga ämnen. Han talar om historier med den
inledningen: "nu skall ni få höra någonting, som man kan
skratta ihjäl sig åt", hvilket fördubblar den dystra melankoli
som alltid kommer öfver er i hans närvaro.

Detta slags menniskor äro begåfvade med ett olyckligt
minne och en makalös blick. Den tråkige glömmer aldrig
ert ansigte, han känner igen det på en fjerdingsvägs afstånd,
och som han kan gå mycket fort, så är det omöjligt för er
att komma undan honom. Om olyckan så fogar, att han äger
en landtegendom, ett hus, eller en trädgård, och ni händelsevis
råkar in i detta getingbo, så beklagar jag er af hjertat,
ty han släpper er icke förrän han visat er hvartenda kålhufvud
och berättat historien om alla som bott i hans våningar.

Allra tråkigast – om det är möjligt för honom att
vara det mera den ena gången än den andra – blir han om
någon motgång drabbar honom. Så ofta han då träffar er
berättar han den bedröfliga historien om sina olyckor; edra
tecken af otålighet tager han för bevis på ömt deltagande.
Den olycklige inbillar sig, att han har mött en medlidsam
själ, under det att ni finner det helt naturligt, att hans hustru
öfvergifvit honom, att hans barn flytt fädernehemmet och att
hans bästa vänner vika undan för honom på gatan och låtsa
som de icke kände honom.

Den tråkige säger med en min, strålande af egenkärlek,
att han aldrig har tråkigt, och sannerligen, han behöfver
icke svära på det.

Tro icke att ni kan undgå den tråkige, om han en gång
har utvalt er till sitt offer, ty han följer er som skuggan och
är envis som ödet. Han har örnens skarpa blick till att se
er bland tusen och strutsens vingar till att upphinna er
under er flykt. Tro slutligen icke att ert ledsna utseende rör
den tråkige: han känner hvarken medlidande eller samvetsagg
... men himlen skall kanske förbarma sig öfver ert lidande.
– En sådan menniska kan nästan göra en grym: man
är färdig att önska honom döden – naturligtvis en
ögonblicklig.

Milde Gud, fräls oss från den tråkige!

Men då jag tänker derpå, anser jag klokast att sluta denna
skizz, så att rollerna ej måtte blifva ombytta och målaren
träda i modellens ställe.                        F—r—i.

*


Silfverpopplen.

På mäktigt vingpar stormens ande drog
Kring djup och höjd,
Och skummig bölja högt mot stranden slog
Med rusig fröjd.

Om gröna kronans prakt mång’ stolt dryad
Förgäfves stred,
Och regnet på de undersköna blad
Föll strömvis ned.

På fästet sönderslitna skyars tropp
Sågs jaga vildt,
Och menskans hjerta vida var från hopp
Och glädje skiljdt.

Jag spejade omkring med sorgsen håg
I fjerran hän;
En liten silfverpoppel då jag såg
Bland lundens trän.

Sin hjessa ödmjukt böjde hon, försann,
För stormens Gud;
Dock ljus och leende han henne fann,
I högtidsskrud.

I lugn och solsken hon kring drägten slöt
Sitt gröna nät;
Men stormen kom — och silfverpopplen log
Då eken grät.

Jag tyckte att hon nickade så öm,
Med blida drag,
Och hviskade: "ditt hjertas silfver göm
Till orons dag".

Tack för ditt råd — hur väl det höfves mig!
Min nick igen!
Och tro att gerna jag vill likna dig,
Du ljusa vän! —                                Lea.



*


Gatstenen.

En allegorisk bild af J. N.


Det var en gång en gatsten, det vill säga, den hade
varit gatsten; nu var den kasserad. Hvarifrån den var kommen
visste ingen; den talade nämligen aldrig om att den var kommen
från landet, smutsig och klumpig; dess berättelse började
alltid med att den hade varit trottoirsten på Storgatan, och
den räknade sin tid efter qvastar, som voro uppslitna vid
gatans rengöring; – dervid fick man också en vink om dess
renlighet.

"Det är nu tjugo qvastar sedan", berättade den, "sedan
en gosse föll omkull och slog pannan emot mig; men då han
gret, sade jag: "Det var du, som slog emot mig; jag gjorde
endast min pligt, Vagnar hafva kört öfver mig, utan att jag
böjt mig; hästar hafva slagit sina jernbeslagna skor emot mig,
så att det gnistrat; men jag har endast sagt: Hårdt emot
hårdt."

Den låg nu och dref på en gård, dit den blifvit kastad,
då gatan blef omlagd.

En dag tog hönspigan den och lade den på en korg, uti
hvilken hon hade en höna och dess kycklingar; der låg nu
gatstenen – för så kallades den ännu, – och såg ganska
kallt ned på hönan, som arbetade, för att komma ut.

"Nu har jag blifvit uppsyningsman", tänkte stenen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:18 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1864/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free