Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1864 - Ett besök i Rio de Janeiro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våra europeiska hufvudstäder. I Rio går nämligen hvar
och en svartklädd.
Det förstås af sig sjelft, att jag gjorde mig all
möjlig möda, för erhållande af en passande boning. Jag
kom till ett stort torg, hvarest fanns en springbrunn,
försedd med otaliga kranar, så att femtio svarta
karlar och qvinnor samtidigt kunde fylla sina stora
krus med vatten, derunder de skreko och gestikulerade
på ett fasaväckande sätt. Derefter vandrade jag genom
några gator ned till hafsstranden och kom just till
det ställe, der vid landningen fiskmåsarne fladdrat
omkring i luften. Nu blef det mig klart hvarföre:
i närheten låg hospitalet. I dylikt grannskap ville
jag icke bo, gick alltså vidare och fann förtjusande
trädgårdar samt vackra hus, bildande den på en kulle
sig utsträckande gata, som kallas Glorian. Der fanns
emellertid ingenting att hyra ut och jag ville nu en
gång för alla ha en bostad, i hvilken man slapp att
hvarje natt utkämpa hårda strider med kakerlakorna. –
Men jag fann ingen.
Då förbarmade sig kejsaren af Brasilien öfver den
främmande konstnären. Biard berättar, att han i
palatset S:t Christoph välvilligt blef emottagen af
majestäterna, aflemnade sina rekommendationsbref och
derefter erhöll uppdraget att måla de kungliges
porträtter. Han tog sitt logis i kejserliga
statspalatset och var nu befriad från alla vidare
bekymmer. Sedan han någorlunda orienterat sig i
staden, gjorde han utflygter i trakten deromkring.
Jag ville, så fortfor han, göra några landskapsstudier
och valde dertill den bergstrakt, som heter
Tijuca. Från Rio far man en sträcka i omnibus
och bestiger sedan mulåsnor, hvilka gå ända till
berget. Man rådde mig att lega en svart bärare, hvilken
skulle besörja allting riktigt, utan att man behöfde
ha särskild uppsigt öfver honom. Men jag gick bakom
honom till det ställe, der mulåsnorna stod färdiga,
och detta väckte hos alla den största förvåning; de
ansågo mig för tokig och skulle jag, påstodo de, icke
lefvande komma fram. Som förklaring häröfver måste
anmärkas, att européerna i Rio snart blifva lika tröga
som brasilianarne sjelfva. Hettan verkar tryckande
på dem, afslappning infinner sig, och först fram på
aftonen taga de sig en stunds promenad. De begripa
icke, huru en hvit menniska vid sina fem sinnens fulla
bruk kan våga att gå till fots under middagstimman en
sträcka af högst tre fjerdingsväg, – och så alldeles
orätt hade de icke. Emellertid tågade jag klockan
elfva på morgonen åstad med min neger. Kofferten var
ingalunda lätt, och efter en half timmas förlopp såg
karlen ut som en bronsbild. Jag hade spänt upp min
paraply, följde mödosamt efter och blef med hvarje
steg allt mattare. Slutligen kände jag ett anfall af
svindel samt var högst glad att vid bergets fot finna
ett värdshus, der jag stannade öfver natten. Följande
morgon aflönade jag negern, frukosterade och begaf
mig sedan ensam på väg. Då inträffade just i rättan
tid några af mitt ressällskap, hvilka voro klokare
än jag, ty de hade mulåsnor. De ville stanna öfver
söndagen hos mig. Nu tog jag också en mulåsna, och
åstad bar det till det stora vattenfallet.
Utflygten var angenäm.
Öfverallt såg jag planteringar af kaffeträd, och
snart förnummo vi det uppfriskande sorlet af kaskaden,
hvilken jag fann ganska romantisk.
Nästa morgon, helt tidigt, packade jag min tornister
samt begaf mig på ströftåg, för att göra studier och
utkasta skizzer. Jag var omgifven af en präktig
natur samt kände mig helt lycklig, dock gjorde en
rätt prosaisk förtret helt snart betydligt afbräck i
den poetiska entusiasmen. Medan jag tecknade, hade
nemligen oförskämda myror fallit öfver min frukost
och på min bekostnad rikligen förplägat sig. Sedan
jag tecknat nog, tog jag tornistern och paraplyen
samt vandrade vidare. Då och då mötte jag slafvar,
hvilka allesammans gjorde stora ögon, då de fingo se
mig, ty att en hvit företoge en dylik spatserfärd,
ansågo de för nästan otroligt. Det var ju en fri man,
en hvit man, måhända till och med en doktor och han
bar en börda på ryggen! Oerhördt! Och hvitklädd var
han dertill; hvad skulle allt detta betyda? De svarte
begrepo det icke.
Men deras förvåning skulle ännu betydligt högre
stegras. Då jag ankom fram till min bostad,
bemärkte jag ett ridande ilbud i kejserligt livré,
omgifven af en brokig, gapande massa. Budet hade att
öfverlemna den hvite mannen, som bar en tornister,
ett bref; ett sådant fall hade ännu aldrig förekommit
i denna trakt af verlden. Men med saken sjelf hade
det sin riktighet, ty brefvet var adresseradt till
mig, herr Biard, riddare af Hederslegionen, och
inhändigades. Innehållet föranledde mig, att utan
vidare uppehåll begifva mig tillbaka till Rio.
Der bodde jag, som ofvan nämndes, i kejserliga
stats-palatset, men begaf mig dagligen ut till
S:t Christoph, beläget omkring en half mil från
Rio, för att porträttera de kungliga. Naturligtvis
begagnade jag då svarta kläder. Oftast återvände jag
derifrån till fots, för att bättre kunna anställa mina
betraktelser samt åtnjöt i min bostad full frihet,
dock föreföll det mig obehagligt att alltid vandra
genom palatsgårdar och emellan skyltvakter, hvadan
det var mig mycket kärt, att erhålla nyckeln till en
bakdörr, förande ut till Misericordia-gatan. Dock
hade saken äfven sin hake, ty nyckeln var af så
ofantlig längd, att ingen af mina rockfickor var
stor nog att inrymma honom. Likväl antog jag kolossen
med stor tacksamhet och lät göra rockfickorna längre.
 |
| En fru af stånd i Rio. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
