Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 241 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1864 - Paradisfåglarne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oändliga lufthafvet; hvilka flygande verkställde alla till
sjelfuppehållelsen hörande förrättningar och blott
hvilade några flygtiga sekunder genom att medelst de
långa trådformiga stjertfjädrarne hänga sig fast
vid trädens grenar. Fötter skulle de ej besitta,
utan, likt ett slags högre väsen, vara befriade från
nödvändigheten att vidröra jorden samt nära sig af
etherisk spis, morgondaggen. Det tjenade till intet,
att flera utmärkta naturforskare förklarade dessa
underfåglars fotlöshet vara en fabel – folket förblef
vid sin gamla, visserligen icke opoetiska åsigt. Linné
har sökt föreviga denna gamla saga i artnamnet på det
oftast förekommande slaget: Paradisea apoda
(apoda, fotlös).

Alla egentliga paradisfåglar bebo uteslutande Nya
Guinea och omkringliggande små öar, samt äro alltså
inskränkte till ett jemförelsevis ringa område. De
tåga som flyttfåglar hit och dit, allt efter den
rådande monsunen och dermed i sammanhang stående
regntid, hvarvid resorna anträdas i sällskap, liksom
dessa fåglar öfverhufvud lefva polygamiskt; vanligen
är en hane omgifven af tolf till tretton honor,
hvilka bilda familjen och i allo underordna sig dess
"caput". Emellertid tyckes det, som om en enda art af
slägtet (kungsparadisfågeln P. regia) lefde i monogami
(engifte) och aldrig anträffades annat än parvis. Alla
arterna välja skogen till vistelseort och förekomma
aldrig på öppna ställen.

Fabeln om paradisfågelns brist på fötter har uppkommit
derigenom, att infödingarne ända in till nyare tider
regelmässigt afskuro benen på de fåglar, med hvilka de
drefvo handel, och först de beräknande kineserna hafva
lyckats föranleda vildarne till en större omsorg vid
de nedlagda djurens beredande för verldsmarknaden.

Öfverst Kungsparadisfågeln; närmast upptill Paradis-skatan; de två understa vanliga Pararadisfåglar.

Den vanliga paradisfågeln (P. apoda) har
storleken af en trast, är gulbrun, på öfverhufvud
och hals citrongul, kring näbbet och strupen
smaragdgrön. Endast hanen är på sidorna försedd
med dessa plymer, hvilka man så högt värderar som
prydnader. Bland alla arter tyckes denna vara den mest
utbredda. Han uppehåller sig i topparne af de högsta
träd, i synnerhet på teakträdet (Tectonia grandis)
samt begifver sig endast ned till marken för att söka
föda. Hans vidare lefnadssätt och fortplantning äro
ännu till största delen okända.

Kungsparadisfågeln (P. regia), hvilken finnes såväl
på Nya Guinea, som några af Moluckerna, är den minsta af
slägtet, föga större än en sparf. Öfre sidan är
lifligt kastaniebrun med öfvergång till mörkrödt,
buken hvit, ett band öfver bröstet guldgrönt, panna
och en del af hufvudet sammetslikt orangerödt,
ögonvrår svarta, strupe hvit. Han är utrustad
med fjäderbuskar vid sidorna, bestående af 6-7
gråaktiga fjädrar, som sluta bredt och vid ändarne äro
smaragdgröna, medan två af stjertfjädrarne förlänga
sig till långa trådlika, i ändan platt spiralformiga
skaft. Honan är ofvan rödbrun, undertill brandgul,
brunstrimmig; stjertfjädrar vanliga.

Af Paradisskatan (Astrapia gularis), som Vieillot
stuckit in bland paradisfåglarne, känner man endast denna art,
hvilken till och med på Nya Guinea sällan anträffas och är
så praktfull, att Lesson och andra beskrifvare anser
för omöjligt att genom ord gifva en passande idé om
hennes glans. Svansen är tre gånger längre än kroppen;
på hvarje sida af hufvudet står en solfjäderformig,
utåt konkav fjäderbuske; fjäderbeklädnaden är
upptill purpursvart med lifligt metalliskt skimmer
i violett; från ögonvrån åt hvardera sidan går
ett glödande hyacintrödt band åt bröstet till;
de röda hjessfjädrarne ha smaragdgröna spetsar;
hela undersidan är malachitgrön; bröst och
öfverryggfjädrarne likna till form och läge väl
ordnade fjäll och skimra i alla regnbågens färger. Ett
dylikt märkvärdigt färgspel finnes endast hos några
hönsarter i Indien. Öfver paradis-skatans lefnadssätt
fattas alla underrättelser, enär ingen resande sett
den lefvande och de i samlingar befintliga exemplar
erhållits af infödingarne.

Den vanliga paradisfågeln lärer i tropiska länder
kunna vänjas vid fångenskapen och så väl resanden
Lesson, som Bennett sågo honom i bur, den förre på
Amboina, den sednare i Macao.

Besynnerligt nog höra paradisfåglarne, dessa naturens
små underverk, till korp- och kråkfamiljen, för
hvilken vi annars ej hysa några sympatier, och den
vanliga paradisfågelns toner kunna betecknas genom
följande noter:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>