Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1864 - En hvalfiskfångares berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afspäckningen af den ena kvalen. J ären en hand full dumhufvuden,
som på det sättet lät den andra hvalen undkomma."
Folket gjorde efter befallning, men voro fullkomligt
öfvertygade, att ljuden de hört icke härrörde från någon af de
orsaker, kaptenen sökt ifrågasätta. Ljuset hade, fastän
aflägset, skimrat så tydligt fram, att det endast kunde vara från
något förbifarande skepp, huru märkvärdigt det än förekom, att
man ej sett spår till fartyget sjelft.
Matroserna hade sofvit några timmar och dagen grydde
redan. Vinden var friskare, men fartyget hade lagt bi,
sedan man halat upp båtarne, och så var man på hela natten
ej kommen ur fläcken; hvalens lik låg förtöjdt vid långsidan.
En del af späcket hade redan dagen förut blifvit uthugget,
hissadt ombord, sönderskuret och kastadt i de väldiga
kopparkittlarne, af hvilka man vid hvalfiskfångsten betjenar sig,
för att koka ut tranen, och som äro inmurade i tegelstenshärdar
på fördäck. Bränslet under kittlarne var redan
ditlagdt, allting färdigt till uppgörande af eld och styrmannen
sysselsatt med tillrustningarne, då kaptenen hastigt kom
springande ur kajutan upp på fördäck.
"Tänk er", sade han till styrmannen; "jag tror sannerligen,
att folket verkligen hört det som de berättade oss i
natt. Något utomordentligt föregår på sjön. Mitt kajutfönster
var öppet, hufvudgärden är anbringad tätt bredvid, och
som jag låg der, hörde äfven jag ljud, dem jag icke kunde
förklara. Har ni ingenting försport?"
"Nej, här på däck hafva vi bultat och spikat, men ingenting
förnummit", svarade styrmannen; "hvadför ljud var det då?"
"Nåja, i början lät det alldeles, som folket beskref, först
ett djupt, tungt stönande eller qvidande och sedan ett doft
skri, uppenbart på stort afstånd. Derefter hörde jag ett enda
vildt skri, hvilket efterföljdes af ett högt skratt – ett hemskt
ihåligt skratt, som kunde isa blodet på en. Hade icke folket
erfarit detsamma, skulle jag svurit på, att alltsammans
varit en gemen dröm."
"Huru länge är det sedan dess?" frågade styrmannen.
"Knappt en qvart sedan. Men är allting i ordning för
smältningen af späcket, mr Smart?" sporde kaptenen och
granskade de gjorda förberedelserna; "ropa på vakten, så snart
det blir ljust nog, och skicka allt folket till arbetet.
Kittlarne äro ju fyllda, derföre kan ni låta göra upp eld, men
befall sedan folket för- och akterut att hålla sig så tysta
som möjligt, ty jag vill ännu en gång lyssna och söka komma
underfund med, hvad det är för besynnerliga ljud!"
Han gick och ställde sig vid hackbrädet, medan folket
på däck inställde sitt arbete och trädde åt sidan eller stego
upp i vanterna. En liten stund bortåt höllo alla sig tysta
och kikade eller lyssnade; då lät plötsligt samma klagande
ljud åter helt tydligt förnimma sig, så att kaptenen höjde
språkröret, som han hade i handen och ropade an de osynliga
grannarne. Knappt hade de sträfva tonerna förklingat,
innan ett helt öfverraskande svar följde derpå, nämligen ett
sällsamt, hest skratt, som gällt mullrade fram öfver hafvet
och småningom öfvergick till ett vildt skri, hvilket gaf ett
obeskrifligt sorgligt echo i den dystra morgonluften. Matroserna
stodo helt förskräckta och gripna af fasa, men i samma
ögonblick började elden under kittlarne att högt flamma upp,
kastande ett rödt sken öfver vattnet, och liksom om i lågorne
legat en trollformel, mäktig att frambesvärja alla afgrundens
demoner, utbröt på en gång ur det grå halfmörkret vid
horizonten ett chaos af de hemskaste toner, en verklig helveteskonsert.
Skallande skratt och vilda tjut, skärande skri och
doft rytande ljödo om hvartannat, än enstaka, än i chorus,
stundom nästan bortdöende och derpå, när lågorna slogo allt
högre upp, förenande sig till det mest djefvulska larm, under
det att emellanåt rop, som tycktes härröra från menskliga
röster, och hvilka man endast otydligt kunde urskilja, blandade
sig i firandet af denna hex-sabbat. Detta räckte ända tills
fartyget redan tillryggalagt en temmelig sträcka af sin kurs,
hvarefter ljuden småningom blefvo allt svagare och slutligen
helt och hållet upphörde.
Innan eld uppgjordes, hade man bringat fartyget i förlig
vind, på det att rök och gnistor måtte drifva bort öfver bogen och
icke skada tackelverket, ej heller hindra matroserna i deras
arbete. Några af besättningen voro så bestörta, att de gerna
skulle sett, om fartyget ändrat kurs och lemnat denna hemska
trakt, men yankee-kaptenen var icke så vidskeplig, utan
fastmera besluten att komma underfund med orsakerna till det
passerade. För den skull befallde han att elden skulle släckas,
på det att fartyget åter måtte kunna styra mot vinden,
samt vända.
Medan utkiken i vanterna och märsgasterna bemödade
sig att upptäcka något fartyg eller annat föremål i grannskapet,
slogo samma toner åter deras öron; man styrde nu i
denna riktning, fartyget lade bi och en båt utsattes, men
matroserna tvekade, då kaptenen befallde, att den skulle
bemannas, och ville vänta tills det blefve full dager.
"Hvad för något! Hvad ären j då rädda för, karlar?"
frågade kaptenen; "tron j då, att här kryssa onda andar? ..."
Här tvärstannade han och hela besättningen utstötte ett skri,
ty en märkvärdig företeelse erbjöd sig för deras blickar: ett
blekblått, fosforscerande ljus glänste plötsligt fram ur mörkret
och visade dem ett afmastadt, hjelplöst för vinden drifvande
vrak. Genom de öppna styckeportarne och skansklädningen
glänste, brutet genom vågorna, det spökaktiga
ljusskenet och slickade flämtande stumpen af stormasten, det
enda återstående af hela tacklingen. Vrakets bog var vändt
emot fartyget och utkiken i masttoppen kunde stundom, när
vraket krängde, se ned på dess fördäck. Tätt bredvid
akterluckan brände en blå, darrande låga, som än högt flammade
till, än nästan dog bort och vid hvars bleka sken allting på
fördäcket blef synbart. Alla matroserna forskade ängsligt
efter besättningen å vraket, men icke ett spår till menniskor
syntes till; fördäcket var alldeles tomt, långbåten och spirorna
borta, så att om folk ännu funnits ombord, ingenting hade
kunnat dölja dem för de förfärade åskådarne. Men i stället
för dödliga menniskor erbjödo sig andra föremål för de
handfallne matrosernas blickar. Stora, vildt utseende, ruggiga
djurgestalter såg man vid det blå ljusets fladdrande skimmer,
fulla af oro, löpa fram och tillbaka på fördäcket samt
springa upp på skansklädnaden.
"Jag kan försäkra er", sade berättaren, ur hvars mun
jag förnam denna historia, "att jag sjelf greps af en oafvislig
fasa vid denna anblick. Jag har växt upp i en del af
Nya England, der man ännu envist tror på öfvernaturliga
saker. Redan som ung hade jag hört, att onda andar stundom
uppträdde i gestalt af vilda djur och spökade på ställen, der
de i lifstiden föröfvat sina brott; och vi voro nu på höjden
af den kust, hvarest för tvåhundra år sedan flibustiererna och
buccaniererna hade bedrifvit sitt skändliga yrke, röfvat och
förstört hela flottor, plundrat och nedbrännt hela städer. Då
den blå lågan fladdrade på det sättet och det förfärliga skriet
och tjutet utbröt, påminte jag mig lifligt dessa historier från
min barndom och sökte intala mig, att jag hade framför
mig ett andeskepp med dess i vilda djur förvandlade spökmanskap.
Men ändtligen inbröt dagen, det blå ljuset dog bort, och
då vi sågo ett verkligt vrak framför oss, vid hvars akterspegel
en båt hängde, lade vi ut från vårt fartyg och prejade
an det förra. Röster ur kajutan svarade oss; vi rodde nu
akter ut och sågo en man sträcka hufvud och axlar genom
ett af kajutfönsterna.
"Ohoj, godt folk!" ropade han, "akta er för att gå
ombord. Några af de vilda bestarne ha kommit lösa
förliden natt och äro ej att narras med." – Och hotande nog
tycktes de i sjelfva verket vara, ty i det ögonblick, vi
beträdde hackbrädet, sågo vi deruppe några hyenor springa upp
på skansklädnaden, hvilkas ögon lyste af hunger och lystenhet
samt vildt bligade öfver till oss; detta var ej heller att
undra öfver, ty på nära en hel vecka hade de ej fått det
ringaste foder.
Briggen var i sjelfva verket ett fullständigt menageri,
som en spekulativ yankee förde till Kalifornien och med hvilket
han emellertid undervägen besökte alla sydamerikanska
hamnar. Genom en orkan hade fartyget blifvit kastadt ut
på öppna sjön och under den fruktansvärda stormen förlorat
sina master samt dref sedan dess omkring som en lekboll för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
