Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1864 - Frökens Papiljotter af A. K.-G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dufvor och blommor, sin moders piano och faderns
böcker: hon behöfde icke mera för sin lycka.
Presidentskan hade några aflägsna slägtingar, men de
kommo på besök endast hvarje nyår.
Vid högtidliga tillfällen, såsom bröllop eller
barndop, bjöds hon förut ofta, för att med sin titel,
sitt adliga namn och sitt vördnadsbjudande utseende
gifva högtidligheten en förnäm anstrykning. Dessa
bjudningar inträffade numera högst sällan; den
sista var ett fadderskap, der den unga Hulda och Emil
Stålsvärd sågo hvarandra för första gången.
Aldrig hade Emil sett någon skönare qvinnovarelse,
än denna ljufva, rodnande jungfrufadder.
Han älskade henne genast, såsom han trodde, för hela
lifvet.
Äfven den unga flickan kände för första gången kärlek
tändas i sitt hjerta.
Begåfvad med ett vackert utseende och ett intagande
sätt blef Emil snart äfven mormoderns gunstling,
i synnerhet som han med henne åberopade en aflägsen
slägtskap.
På grund af denna slägtskap, anhöll han om och fick
tillåtelse att besöka presidentskan.
Dessa i början sällsynta besök förnyades efter hand
ofta; i det lilla hemmet tillbragte Emil sitt lifs
ljufvaste stunder, och dit lustvandrade han slutligen
hvarje dag.
Presidentskan älskade honom som en öm moder, och
då Emil begärde Hulda till sin maka gaf hon med den
största glädje de båda unga sin välsignelse.
Den unga Hulda älskade Emil så, som endast några få
utvalda själar kunna älska, de, som kunna offra allt
för den älskade, utan att klaga.
Så försvunno nära två år i den renaste lycka för de
unga; den gamla frun var visst svag, men åsynen af
hennes älsklingars sällhet fröjdade hennes hjerta
så högt, att hon glömde sina krämpor; och den lugna
tanken, att Hulda skulle snart äga en älskad make och
ett eget hem, samt slippa att vid mormors död hos
andra söka sin utkomst, bidrog äfven att förljufva
gummans sista dagar.
Hulda blomstrade i fullaste fägring, och var
öfverlycklig af att älska och älskas.
Emil blott längtade, att snart få kalla henne sin maka.
Men småningom började Emil blifva sig olik, ehuru
Hulda märkte ingenting; ty för den hängifna flickans
hjerta var det omöjligt att fatta att kärleken icke
är evig. Hon dömde blott efter sina egna känslor,
hon kunde lida allt, försaka allt för och med den
älskade; men att upphöra att älska, det kunde hon
icke ens med lifvet, således kunde ej den ringaste
misstanke uppstiga i hennes tillitsfulla själ.
Slutligen blef hon dock varse, att något djupt
bekymmer tärde hennes fästman; hon bad honom ömt,
att hon måtte få dela hans bekymmer och sorger, men
han svarade undvikande, att det var endast hans trägna
arbete för deras gemensamma framtida lycka, som blekte
hans kinder, fårade hans panna och fördystrade hans
lynne; när han en gång nått målet för sin sträfvan
och Hulda vore hans lyckliga maka, skulle alla moln
försvinna och allt blifva godt.
Hulda lugnades väl litet, men hjertats oro, en gång
väckt, kommer snart åter.
Emils förr så lugna lynne var helt och hållet
förändradt, stundom var han tyst och kall, nästan
hård, en annan gång glödande af kärlek och åter
sorgsen, eller ock häftig, otålig och snarsticken.
Denna ombytlighet plågade outsägligt den arma och
oerfarna Hulda; hon blef sorgsen och bleknade för
hvarje dag, glädjen flydde ur hennes bröst, mormodern
lifvades icke mera af hennes glada skratt och sånger;
det var tyst och dystert i det lilla hemmet.
Det var midsommar; presidentskan hade varit
sängliggande ett par veckor, men syntes bättre. Emil
hade icke så nyligen varit hos dem, hans besök voro
korta och sällsynta, han föregaf alltid göromål; men
på midsommardagen trodde Hulda, att han hade tid och
väntade honom med säkerhet. Hon ville med ens hafva
slut på det onämnbara qval, som så länge plågat henne,
han måste låta henne läsa i sin själs
innersta djup; hon ville förtro honom allt;
sedan skulle det blifva klart dem emellan.
Den gamla Karin hade fått lof att besöka
en systerdotter, hvars herrskap tillbragte
sommarmånaderna på Djurgården på en förtjusande
villa; eljest bodde de i sitt präktiga hus vid
Skeppsbron. Gumman hade länge gladt sig åt detta besök
och gick fin och prydlig, för att från Skeppsbron
med en kullbåt begifva sig af till Djurgården,
der hon icke varit på många år. Hon hittade ganska
riktigt dit, och emottogs på det hjertligaste af sin
systerdotter.
"Så roligt, att moster kom!" sade hon, "men ursäkta
att moster får sitta i köket, medan jag lagar
middagen: det är nog roligare för moster, än att
sitta ensam i min kammare."
"Kära hjertandes barnet mitt, det gör jag visst mycket
gerna; men gif mig något att hålla händerna på,
så går tiden fortare: jag tycker icke om, att vara
sysslolös, se der står ett såll spenat; gif mig nu
bara ett förkläde, så är allting bra."
Gumman fick hvad hon begärde och satte sig vid
fönstret, för att med detsamma se på de fina damer
och herrar, som kommo och gingo på den gröna,
blomstersmyckade gården. Med riktig kännarblick
betraktade hon emellanåt sin raska systerdotter, som
sysslade flinkt och ordentligt med sina kastruller
och pannor.
"Kära hjertandes, hvad det skulle vara roligt, om
jag såge min lilla mamsell Hulda, så der grann och
glad, som de der fruntimmerna derute i det gröna. Hon
skulle just behöfva friska upp sig litet i solskenet,
men si, hon vill aldrig gå från sin gamla mormor;
ja, hon är alltid rar, hon, det kära Gudsbarnet!"
"Ja, det är snällt af henne!" sade Lovisa.
"Men, kära barn", återtog mostern, "du får väl lof
att tala om för mig, huru det kom sig att syster min
kunde släppa dig hit, till det här hundhålet." Så
brukade hon kalla Stockholm.
"Ja, si moster, det var så, att jag blef köksa der
hemma på bruket och hushållerskan inöfvade mig så
bra, att jag var både henne och hennes nåd alldeles
obegripligt väl till lags, och när fröken gifte sig
i våras, så ville hennes nåd att jag skulle komma
till unga hennes nåd. Min moder stretade väl emot
och sade, att jag skulle blifva bedragen här, men då
sade jag, att som moster hade alltid vandrat sin väg
så ostraffligt, så kunde väl jag göra på samma sätt;
då gaf mor med sig."
"Tack min flicka!" sade Karin och torkade ögonen
med förklädssnibben; "det var vackert sagdt af dig;
du skall ock få ärfva det jag har, fastän det icke är
mycket. Så länge presidenten lefde, satte han alltid
in på sparbanken för mig hvart år, men presidentskan
har intet råd, hon stackare, men det är detsamma,
för de äro så goda och rara emot mig", och åter förde
gumman förklädessnibben till ögat.
"Ja, se det kan jag då icke just säga", sade Lovisa,
"att min fru är så öfverdrifvet rar, för hon har
ständigt nya upptåg och nycker för sig, och så är hon
så het och hastig af sig och har ingen ordning. Men
som jag förstår mina sysslor bra, så reder jag nog
mig, men huspigan och kammarjungfrun få allt sina
varma fiskar."
"Tocken stygga, ser hennes man icke att hon är elak?"
"Åh jo, men har han en gång tagit trollet för guldet,
så får han ha det, som det är; men nog är det synd om
honom, för han synes mig sorgsnare för hvarje dag."
"Stackare han, annat slag till fru blir min lilla
söta mamsell Hulda, hon är både vacker och god,
men hon är fattig!" – sade gumman suckande –
"fästman har hon dock, som duger, en så vacker och
ståtlig ung herre. Men hvad ser jag?" fortfor hon,
"herr Emil är också här!"
"Herr Emil!" sade Lovisa, och steg fram till fönstret
hvilken är det af herrarne, som moster kallar herr Emil?"
"Jo, just den der långe, vackre herrn som står vid
blomlisten och talar med det der lilla fula fruntimret
i gula klädningen."
"Moster känner vilse, det är min unge husbonde och
min matmoder, se nu kommer han hit in!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
